Man stiger aldrig ner i samma Gotland två gånger. Varje gång jag kommer hit på försommaren så är det ett nytt Gotland som möter mig. Jag talar främst om alla nya hus som byggs här på ön. Eller, hus och hus. Om begreppet ”hus” hade känslor skulle det kanske bli sårat om man kallade dessa konstruktioner för det. Jag vet inte vad det är de håller på med här uppe. Makabra, förvridna betongkonstruktioner kantar numera vägar och stränder på den här vackra ön. Det byggs så mycket konstigt här att jag får yrsel efter att ha åkt en stund på 148:an norrut. De här husbyggarna tycks alla haft en grundidé att grunda sina husbyggen med något ”sant gotländskt”. De flesta väljer gotländsk kalksten till någon uteplats eller runt någon poolkant. Och sen spårar de ur. Enorma glaspartier bråkar om fasadplatsen med betong och allt är gjort i omöjliga vinklar. Som ett besök på lustiga huset på Gröna Lund, eller som att hamna på ett forskninglaboratorium där man försöker komma underfund med vad som händer om man korsar en militärbunker med ett flygplanstorn. De här husen ser inte direkt härliga ut att bo i, men det skiter väl jag i – jag ska inte bo där. Däremot: de är inte vackra att titta på.

De här nybyggena håller på att förvandla den här ön till Sveriges fulaste landskap. Och det är ju så trist – det var ju så fint här en gång i tiden, minns ni? Men nu – Gotland håller på att tas över av någon typ av fånig, reklamar-Stockholms-elit som bygger kuber av glas och betong för att kunna imponera på sina fåniga reklamar-Stockholms-polare som kommer på besök. Jag förstår inte hur det går till. Jag förstår inte hur man kommer på tanken att bygga hus som ser ut som kommandobryggor på krigsfartyg. Och jag förstår inte att de ges tillåtelse. Finns det inget skönhetsråd på ön som kan säga: ”Hallå där! Stopp och belägg! Det ni håller på med ser ju bedrövligt ut!” De bestämmande på ön tycks tvärtom uppmuntra de här galenskaperna. ”JASÅ! NI VILL BYGGA ETT HUS HELT I PLEXIGLAS OCH GUMMI? VAD SPÄNNANDE! BRA IDÉ! KÖR I VIND, BARA!”
   
Själv bor jag i en lada i Rute. Den är ju väldigt enkel, vi har varken vatten eller avlopp och elektricitet lånar vi genom en sladd från grannens hus. Jag har länge haft en dröm om att bygga om den där ladan invändigt. Utvändigt vill jag inte röra en spik. Jag vill att ladan utvändigt ska se ut exakt som den gör idag. Jag försökte fylla i de nödvändiga pappren för det. Satt i flera veckor och knåpade med det där. Och sen ritade jag av huset skalenligt, varenda vinkel. Och så skickade jag in. Några veckor senare skickade de tillbaka alltsammans och meddelade att ritningen inte var tydlig nog. Vinklarna måste beskrivas med millimeterprecision.
   
Och nu står jag åter på ruta ett. Oförmögen att rusta upp den här ladan så att den kan leva vidare. Och omkring mig bygger den ena fåntratten efter den andra sina bisarra bunkrar.
   
Vad som händer med min lada om vi inte rustar upp den? Den ruttnar sönder utvändigt. Vad som händer med den här ön om dårarna får fortsätta bygga sin skit? Den ruttnar sönder utvändigt.