Startsida / Inlägg

SIsta gången för allt

av Alex Schulman

Det händer allt oftare att jag sitter på uteplatsen vid min lada och betraktar den där gamla slåttermaskinen som står lutad mot en av väggarna. Den har stått där i alla år jag varit här. Den är så vacker och förfinad, som en mäktig metallgeting som tar igen sig efter en flygtur överängarna. Hur länge har den stått där? 20 år? 40 år? När användes den sist, och hur gick det egentligen till den där gången då bonden bestämde sig för att placera den där mot väggen en sista gång? Jag menar, visste han om det? Var han medveten om att han nu lägger den där för att vila för evigt? Eller inträffade något? Ställde han den mot väggen i tron att han skulle använda den dagen därpå? Och sen – en hastig sjukdom eller någon annan av livets överraskningar gjorde att den blev kvar där.

När det regnar här på ön kan det hända att jag går in i min ladas olika rum ochskrymslen och när jag vandrar runt i allt det orörda är det alldeles som om jag hör alla ljuden från gården, gnisslet från kvarnen och djuren i oxvandringen, skrapet och frustandet från spiltorna, och jag slås av att också här finns en ”sista gång” – allt är placerat på sina platser en sista gång och sedan lämnat i årtionden. Spettet mot väggen där, det är klart att den berättar en historia i det tysta. Jag rör ingenting, det känns som att det finns en förtrollelse här och jag vill inte bryta den.

Men jag tänker mycket på ”sista gången”. Jag åker till ett fiskeläge här uppe i norr och köper en piggvar och fiskaren är gammal – en stolt man, men lite kroknad och han rensar fisken och jag ser hur rörelserna sitter i ryggmärgen, men jag ser också att han darrar lite på handen och han måste vila efter enstund. Hur många fiskar har han kvar i kroppen? När rensar han sin sista fisk? Jag blir lite nedstämd, men allt är väl som det ska vara.

Jag tänker på döden. Min egen och andras. Det är som om döden lutar sig lite närmare för varje år som går. Begravningarna kommer tätare, som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Och någon gång är det jag som gör saker för sista gången här på ladan. Om 50 år kanske det kommer en ny familj hit. Förundratbetraktar de det som de förstått kallades för ”grill”, upptäcker en förkolnad grillkorv på det rostiga gallret och kanske funderar de: Den gubben som bodde här. Visste han om att det där var hans sista korv?

Det slår lite i dörrar och vi hör märkliga ljud här i ladan ibland och min fru, som tror på andar, uppsöker en spåkvinna som berättar att bonden mycket riktigt finns kvar i huset. Han är en god man och vill inget ont. Han sköter om gården i det tysta, oroar sig ibland för att någon bjälke håller på att ruttna och att taket måste bytas ut.  Men han är tillfreds både med sig själv och med oss. Vi får vara här.

Jag tittar på slåttermaskinen. Den har stått ute år efter år, det har regnat och snöat på den i årtionden – ändå kommer rosten inte helt åt den, ändå blänker den i solskenet. Kanske är det bonden som putsar på den, lite då och då.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB