Jag var på Cirkus Scott idag tillsammans med Charlie, min bästis Klas och hans dotter Maj-Lis. Jag kan inte säga att det var en fantastisk föreställning. Jag och Klas satt mest och bytte plågade blickar för underhållningsvärdet var faktiskt ganska lågt. MEN MAN GÅR INTE PÅ CIRKUS FÖR EGEN SKULL – MAN GÅR FÖR BARNA, invänder ni och det är helt sant. Men Charlie var kanske ännu mer uttråkad än jag, efter en kvart snodde hon min telefon och började spela Toca Monsters eller vad det var.

Men en gång brände det till. En ung man sprang på ett snurrande hjul tio meter upp i luften, utan livräddande snören runt sin kropp. Det var hisnande. Och mot slutet av sitt nummer stod han inför finalen – han skulle springa på det där hjulet med förbundna ögon. Och då hände det – Robert Bronnett sa det som hans pappa gjort för honom och hans pappa för det, den klasiska repliken som blivit Cirkus Scotts signum: ”Får jag be om största möjliga tysssssssssstnad.”

Och det blev kusligt tyst. Till och med de mest livliga barnen verkade förstå allvaret här. Med händerna stelnade i popcornkartongerna och med stora ögon tittade vi upp mot mannen som skulle våga sitt liv för att underhålla oss, och han stod där och förberedde sig, hyperventilerade, slog sig på kinderna, mumlade grejer för sig själv, var väldigt om sig och kring sig och vi satt där som tysta ljus och väntade. Då vände han sig mot publiken och började klappa taktfast med händerna i luften.

KLAPP! KLAPP! KLAPP!

Han ville få oss att klappa i takt och det gjorde vi och så sprang han och det gick bra och det var ju skönt, men jag kunde inte glädjas, jag kände bara irriitation.

Vad var det som hände? Bronnett hade högtidligt bett om största möjliga tystnad. Vi får förutsätta att han bad om det eftersom mannen stod inför ett nummer av så avancerad art att han måste få utföra den utan störande ljud omkring sig. Och vi hade gjort honom till viljes, vi hade tystnat så att han kunde arbeta i ro. Och då uppmanar han oss att klappa? Han är alltså inte alls i behov av tystnad? Men varför bad Bronnett om det då? Det är inte logiskt!

Jag fattar ju att det där med största möjliga tystnad är ett koncept, en gimmick. Mannen kunde säkert göra det där bredvid en oompa-oompa-orkester. Men ska man hålla på med koncept så får man fan vara konsekvent. Det håller inte att den ene ber om största möjliga tystnad bara någon minut innan den andra ber om största möjliga oljud. Förstår ni mig? Det går inte ihop!!!

Så. Jävla. Störande.