Charlie väcker mig klockan 6 genom att med fingrarna öppna mina ögon. Hon drar upp mina ögonlock och trycker sin panna mot min och säger: ”Ska vi äta frukost?” Och jag stapplar upp i morgonrocken med mitt virvlande barn vid min läst och vi går till köket och jag kan ännu inte se, så trött är jag, så jag kisar ich försöker hitta rätt på tv-knapperiet och får till slut på TV4 och när jag ser programledare i fluga och hängslen, jag vet inte riktigt vad som händer. Jag tappar det. Det är för tidigt, jag orkar inte, jag vill inte se det.

Jag är för trött för att orka ta in en narcissist-spellevink i fluga. Jag vill bara ha en normal människa som säger normala saker i en normal ton. Jag klarar inte av några excesser. DET ÄR FÖR TIDIGT! JAG ORKAR INTE!!!!

Varje onsdag kommer den ut, min och Sigge Eklunds podsändning. Det är en sändnig på en timme där jag och Sigge pratar om det som vi funderat på under veckan som gått. I dagens avsnitt har Sigge bland annat funderat på röster – härliga röster och äckliga röster. Och jag har funderat på vad det innebär när man ljuger för sin psykolog.

Hoppas att ni har lite tid över och kan lyssna på den. Särskilt roligt vore det om människor som inte vanligtvis lyssnar på podcasts ville göra ett försök. Det är verkligen inte avancerat. Och gillar ni inte vår så finns det många andra podcaster att välja bland.

För att lyssna på denna podcast i Itunes, klicka HÄR.
För att lyssna via nätet, klicka HÄR.

Jag har en kompis som jobbar på BIKEID, och jag skulle vilja slå ett slag för honom och företaget. De säljer cyklar som man får designa själv. Alltså, man får välja färg på däcken, handtagen, kedjan och skärmarna och allt!

Jag är Sveriges svårast färgblinda person och Amanda sa att det kanske var en bra idé om hon hjällpte till lite med valen, men jag sa ifrån. JAG KAN SJÄLV, sa jag. Och så valde jag – så jävla härliga färger.

Och idag blev cykeln klar och titta! Vilka val! Och kedjan matchar skorna. Jag är otrolig.

Min kompis frågade om jag ville lägga upp en länk till sajten och jag sa: Självklart!

www.bikeid.se

Under augusti månad ligger stort fokus på att äta kräftor. Jag brukar se till att äta dem i alla fall fyra eller fem dagar i veckan, på ett eller annat sätt. Det är så mycket barndom i det där. Jag minns hur pappa kom hem med en kartong med levande kräftor och han lade ner alla i badkaret och det där ljudet när de låg och glittrade i vattnet, som när man äter en banan. Och pappa var mycket fokuserad, räknade kräftorna och hade tidtagarur på bröstet och räknade och hummade och bar kräftor till den kokande grytan i köket och om vi stojade mumlade han att vi måste vara tysta när han räknar och fortsatte vi så skrek han: ”DET MÅSTE VARA TYST HÄR INNE!” Vi barn tittade på när kräftorna mötte döden, de sista ryckningarna i det skållheta vattnet innan de kurade ihop sig och dog.

Och så åt vi samma kväll. Pappa gav alltid honorna till mamma, för där fanns det rom.

Ronja Rövardotter
Alex: :+++:
Charlie: :++:

Toy Story
Alex: :++++:
Charlie: :+++:

Bolt
Alex: :+:
Charlie: :+++++:

Shrek
Alex: :++++:
Charlie: :++:

Karlsson på taket
Alex: :++:
Charlie: :++++:

UPP
Alex: :++++:
Charlie: :++++:

Barbie på modeäventyr
Alex: :+:
Charlie: :++++:

Lejonkungen
Alex: :+++++:
Charlie: :+:

Hitta Nemo
Alex: :++++:
Charlie: :++++:

Bilar
Alex: :-:
Charlie: :-:

Lotta på bråkmakargatan
Alex: :+:
Charlie: :+++:

Hemma efter min första arbetsdag efter semestern, fyra olika möten som handlade om fyra olika projekt, herregud, vad uttröttande och jag kommer hem till min lilla Charlie, som sitter tyst och besviken i soffan. Hon har nu börjat ”stora dagis” och där är allt nytt och främmande. Barnen är inte barn, de är bjässar och jag känner hur Charlie blir alldeles stel i min famn när jag står där i hallen och ska lämna henne och hon ser hur de springer omkring i hög fart där nere på golvet. Jag försöker släppa ner henne, men hon håller fast mig med armarna om nacken och jag säger ”men lilla älskling, pappa måste gå och jobba” och då faller hon i gråt. Hon blir lelös, det är liksom som om hon ger upp, som en dödsdömd på väg till avrättningen, hon vet att hon inte kan göra något – återigen kommer hennes pappa att svika henne och hon kommer att släppas till tigrarna och jag vinkar och säger hej då och jag går ut och hör hennes gråt genom väggarna. Jag sätte rmig på cykeln och hon får återigen syn på mig genom fönstret och hon sträcker ut handen mot mig, tittar vädjande, gråtande på mig och jag cyklar därifrån. Efter fem minuter ringer förskolepersonalen och säger att hon är glad, men det spelar ingen roll, för jag har bilden av min olyckligt gråtande lilla flicka framför mig och den släpper inte taget på hela dagen.

Och nu sitter hon i soffan och är besviken på mig. Jag frågar om hon vill titta på filmen UPP och det vill hon. Och vi fastnar båda i den, den fem minuter långa inledningsscenen som målar det här parets liv är :+++++: . Jag säger inte att filmen är :+++++: , men den sekvensen! Den är så vacker att det inte är klokt. Och vi sitter båda tysta och tittar och sen säger Charlie, utan att v’nda blicken från teven: ”Jag vill inte till stora dagis imorgon.” Och så tittar hon upp mot mig och säger: ”Snälla.”

En dag köpte vi såpbubblor till Charlie och hon var så förtjust i det där. Satt på den där bänken och blåste i timmar.

 

Hela min telefon är fylld av bilder av detta slag – utsikten från Stenugnsbageriet där jag satt varje morgon och åt frukost. Varje gång jag tänkte att det var vackert så tog jag en bild, men det hade så klart räckt att bara ta den en enda gång, jag menar, det är ju egentlgen samma bild om och om igen.

 

Grusvägen mellan bageriet och ladan tog jag också väldigt många bilder på i år. Jag utvecklade någon typ av besatthet kring den, pratade mycket om den, minns jag.

 

Eftersom jag började med Instagram den här sommaren så är telefonen fylld av bilder på mat. Inte så intressant. Helt idiotiskt. Om tjugo år kommer vi minnas den här sommaren som sommaren då vi tog bilder på mat.

 

Vi brukar bada på Smöjen på norra Gotland, men det var så mycket folk där i år, så vi hittade en annan strand som var helt öde och väldigt fin.

 

Mamma kom på besök och vi åt middag på hotellet på Furillen. Stup i kvarten kom det hotellgäster som försökte ta sig in via den där dörren, men den var låst. Då stod de där och ryckte ett tag och sen stirrade de och sen gick de en annan väg. Vi satt och glodde.

 

Sommarens godaste drink? Mja, jag skulle nog säga att det var denna gin&tonic. Jag gillade att man hällde tonicen ur egen flaska, det kändes så mycket gammalt hotell.

 

Vi byggde en uteplats där gödselstacken en gång var. Det var min idé!!!

 

Hannahs dotter och Wilma skulle döpas och då kom det en präst till trädgården nedanför ladan. Jag älskar när präster välsignar oss i församlingen, när han säger att Gud låter sitt ansikte lysa över oss. Jag ryser alltid då.

 

Stenugnsbageriets förra ägare sålde verksamheten i vintras. Vi var mycket bekymrade. JAHA, SKA DE SÄTTA UPP NEONSKYLTAR OCH GÖRA GLASSBAR NU, ELLER? Men då visste vi inte att det skulle bli bättre än det någonsin varit. David och Lotta heter de nya ägarna, fina människor, En gång bjöd de upp oss till bagarhemmet och bjöd på stenugnsbakad pizza. Det var mycket gott.

 

Charlie spelade ofta nåt spel på min telefon som går ut på att sminka tjejer. Sen kom hon åt nån knapp hela tiden som gjorde att hon tog bilder sina kreationer. Så min telefon är fylld med den här typen av bilder på halvsminkade tjejer.

 

Vi hade ingen spegel, så när jag rakade mig använde jag mobiltelefonens kamerafunktion och riktade den liksom inåt, om ni förstår. En gång tog jag en bild på det, tänkte att den kan man kanske ha nytta av nån gång. Den kanske man kan PUBLICERA! Och nu gjorde jag det.

 

Vi drömde som vanligt om att renovera hela ladan. Men det har man ju inte råd med. Men det kostar ju inget att gå runt och drömma!

Jag bastade nästan varje dag. Satt där inne för mig själv och lyssnade på podcasts. Mina favoriter: Hannah&Amandas podcast, Filip&Fredriks podcast och Värvet.

 

En dag kom min och Amandas och Hannahs chef på Aftonbladet på besök och då gjorde vi oss till. Jag klädde mig lite fin och tände eldkorgen och så.

 

Calle kom också på besök, men han stannade bara en kort stund, skule snabbt rida vidare.

 

Sen tog vi farväl av ladan och det var sorgligt. Ni som är vaksamma ser att detta knappast är en farvälbild, för hur går det ihop – häggen blommar ju där nere och när blommar häggen? Juni, väl? Men jag tog bara en bild på hela ladan och det var denna.

Vi har lagt in en heltäckningsmatta i vårt sovrum och jag vill inte höra ett ord om att det är snubbigt eller äckligt, för det här har varit min dröm ända sedan jag bodde i USA i en lägenhet där varenda golv hade heltäckningsmatta – det fanns en till och med i badrummet. Jag har ingen aning om vad det är för färg på mattan, Amanda säger att den är ”beige, kan man säga” och det låter ju fint. Men viktigast av allt! Man kan se fotspår i den! Om man kryper runt en stund på alla fyra så hittar man till slut fotspår och man kan följa en främmande människas steg, agera detektiv, ”hum-hum, märkligt, här går fotspåren, men så försvinner de plötsligt” och man fattar ingenting, men så kommer man på det: ”Fotspåren leder till sängen!!!”

Charlie sov 13 timmar och vaknade klockan 08.00: :+++:
Kokta ägg till frukost, som jag inte ätit på hela sommaren: :++++:
Charlies nya dagisfröknar, som tog hand om Charlie: :++++:
ICA:s plastfolie vars papperstaggar är så svag att hela paketet går sönder hela tiden: :-:
H&M:s undermärke Cos, som tillverkat två byxor som båda gått sönder efter första användandet: :-:
Morgonkaffe på Riche och träffa trevlige Leif som jobbar där: :++++:
Titta på bilder av människors luncher på Instagram: :++:
Såg att senaste podcasten fick lyssnarrekord igen, nu är det 80.000 lyssnare per avsnitt: :+++:
Kollade filmen Battleship: :+++:
Dagissamtalet som sa att Charlie var mycket ledsen och att jag nog skulle åka och hämta henne: :+:
Glass med Charlie i Humlegården: :+++:
Amanda kom hem från Gotland: :++++:
Spagetti och köttfärssås till middag: :++++:
Kände Frances i Amandas mage sparka: :++++:
200-metersfinalen i OS: :+++:
Chips och dipp (dill och dill) :+++:

Och nu: Newsroom, ep. 7. Min gissning: :++:

EDIT!! Newsroom får :-: . Herregud, så jävla bedrövligt det var! Överspelat sentimentalt, poänglöst.