Hemma efter min första arbetsdag efter semestern, fyra olika möten som handlade om fyra olika projekt, herregud, vad uttröttande och jag kommer hem till min lilla Charlie, som sitter tyst och besviken i soffan. Hon har nu börjat ”stora dagis” och där är allt nytt och främmande. Barnen är inte barn, de är bjässar och jag känner hur Charlie blir alldeles stel i min famn när jag står där i hallen och ska lämna henne och hon ser hur de springer omkring i hög fart där nere på golvet. Jag försöker släppa ner henne, men hon håller fast mig med armarna om nacken och jag säger ”men lilla älskling, pappa måste gå och jobba” och då faller hon i gråt. Hon blir lelös, det är liksom som om hon ger upp, som en dödsdömd på väg till avrättningen, hon vet att hon inte kan göra något – återigen kommer hennes pappa att svika henne och hon kommer att släppas till tigrarna och jag vinkar och säger hej då och jag går ut och hör hennes gråt genom väggarna. Jag sätte rmig på cykeln och hon får återigen syn på mig genom fönstret och hon sträcker ut handen mot mig, tittar vädjande, gråtande på mig och jag cyklar därifrån. Efter fem minuter ringer förskolepersonalen och säger att hon är glad, men det spelar ingen roll, för jag har bilden av min olyckligt gråtande lilla flicka framför mig och den släpper inte taget på hela dagen.

Och nu sitter hon i soffan och är besviken på mig. Jag frågar om hon vill titta på filmen UPP och det vill hon. Och vi fastnar båda i den, den fem minuter långa inledningsscenen som målar det här parets liv är :+++++: . Jag säger inte att filmen är :+++++: , men den sekvensen! Den är så vacker att det inte är klokt. Och vi sitter båda tysta och tittar och sen säger Charlie, utan att v’nda blicken från teven: ”Jag vill inte till stora dagis imorgon.” Och så tittar hon upp mot mig och säger: ”Snälla.”