Det har hänt liksom omärkligt. En gång i tiden hade vi en jättefin soffa. Jag minns att man kunde sitta i den och det gillade jag. Sen började Amanda köpa kuddar. Hon köpte ju inte tio kuddar på en och samma gång – då hade jag ju sagt ifrån. Kuddarna har tillkommit en och en. Galenskapen har inte kommit med en smäll – den har smugit sig på. Det var först igår när jag skulle lägga mig i soffan och kolla på fotboll som jag upptäckte att jag faktiskt inte fick plats. Det var för mycket kuddar. Soffan är inte längre en plats att sitta på, det är en uppställningsplats för kuddar. Har man tur får man plats på en kant, men det går ju inte längre att ligga eller sitta skönt i den. Det är lite synd, kan jag tycka.

 

Amandas kuddgalenskap går igen i hela lägenheten, har jag märkt. På Charlies säng ligger det av oklar anledning en massa kuddar. Charlie fattar inte vad hon ska med dem till. Hon frågar, men jag kan inte förklara.

 

För att sätta mig i en av fåtöljerna måste jag kasta bort kuddarna.

 

Här är vår säng. Varje kväll när vi ska lägga oss måste jag avlägsna kuddarna från sängen. Det är så jävla dumt. Jag vet inte hur lång tid av mitt liv jag ägnat åt att avlägsna kuddar. Ett dygn av mitt liv? Ja, kanske! Sinnessjukt! Idag är Amanda borta på konferens och jag funderar på att utplåna varenda liten kudde från detta hem. Det vore härligt att kunna bo här igen.