Det var ett sånt tjatande i sociala medier om SVT:s ”Bergmans video” att jag till slut beslutade mig för att se det. Programidén: Ingmar Bergman lämnade efter sig ett rum fullt av video­filmer och här utgår man från tanken att dessa 1 700 filmer kan säga något om vem han var.

SVT helikopterflyger in en filmkändis till Fårö, hen får vandra runt i Bergmans hem, titta på pinaler, fingra på lampskärmar och fälla omdömen om inrednings­detaljer. Och så slår gästen sig ner i Bergmans egen filmtittarfåtölj och blir där djupintervjuad. Och sen är det vispen hem igen.

Redan när jag fick höra om idén kände jag ett litet sting av obehag, för jag minns Bergmans testamente. Han ville sälja alla ägodelar på auktion, sprida allt för vinden, sälja huset och ville efter sin död inte veta av ”något slag av känslo­mässigt rabalder”. Detta program är ju precis den typ av rabalder som Bergman hatade intensivt. Om producenten hade besökt Bergman under den sista tiden, stått vid hans dödsbädd på Fårö och sagt:

”Om några år tänkte vi ta in ett filmteam och sen flyger vi in en skön filmare som möjligen har en relation till dig, han landar i trädgårn med helikopter, och så får han flänga runt lite här i huset och kolla på dina gamla filmer. Vad tycker du om det?”

Han skulle sannolikt inte vara road.

Men ok! Vi kan väl leka med tanken att Bergman bara var falskt blygsam, att han inte skulle haft något emot detta. Då undrar jag: vad tror SVT att Bergmans filmbibliotek säger om honom? Vad vet vi egentligen om de här videofilmerna? Vilka har han köpt? Vilka har han utan att ha bett om det fått i gåva? Hur många har han över huvud taget sett? Hälften av dem? Färre?

Programmet utgår från idén om att Bergman hade ett unikt förhållande till alla filmer han hade i sitt bibliotek, att samtliga färgade honom som konstnär. Det är så klart skitsnack och därför blir också programmet ett skitprogram.

Jag har inga videofilmer hemma, men däremot ett gäng böcker. Jag är med­veten om att det aldrig kommer att hända, men vi kan väl låtsas att SVT skulle göra ”Schulmans bok” efter min död. Och så bjuder de in, säg Ronnie Sandahl, och han går runt där och fiskar upp det ex av Martin ”E-Type” Erikssons fantasyroman ”Vikinga­kampen” som jag har här hemma. Och plötsligt diskuteras det om mitt intensiva intresse för fornnordisk mytologi. Jag skulle, som man säger, vända mig i graven.

Det gör nog Bergman också.