Jag är inte troende, men jag är öppen för saken.

Jag gillar att vara i kyrkan och det är alldeles som om kyrkorna vet om det här, som om de känner mig på pulsen varje gång jag går in: ”Går han att lockas över?”

Jag blir därför på spänn, jag känner efter, funderar: ”Är det nu det ska ske? Är det nu jag ska förvandlas, förtrollas, bli övermannad av trons kraft?” Varje gång jag går in i en kyrka öppnar jag ett litet fönster på glänt och tänker: ”Om ni kan ta mig, så får ni mig.”

Jag var på bröllop i går i en kyrka utanför Stockholm. Tända ljus som flämtade när det gnistrande brudparet vandrade förbi oss i bänkraderna.

En präst som genom en subtil gest meddelade att vi skulle resa oss upp. Först psalm 139 och sedan 297 och ingen sjunger, alla mumlar texten till ”Härlig är jorden”, utom en entusiast lite längre bak som sjunger så högt att organisten blir förvirrad.

Och vigseln är underbar och prästen har en röst som påminner om en filt eller en lammfäll, man vill ligga invirad i den.

Och sedan Fader Vår som är i himmelen, och jag kan texten, helgat vare ditt namn, mormor lärde mig den, men jag tror inte ett ord av det jag säger, eller: jag lyssnar inte på texten. Och prästen gör stora åtbörder så rocken fladdrar och han talar så fint till församlingen om att ”Gud bor i omsorgen mellan två par som älskar varandra”.

Men det fångar mig ändå inte riktigt, det är som om Gud spänner musklerna, hen ger mig allt hen har och lämnar mig ändå oberörd.

Och jag får en känsla att hen kanske blir besviken på mig där jag sitter och är sval.

Prästen vänder sig mot oss och säger: ”Ta så emot herrens välsignelse.” Han håller upp en hand mot oss och berättar att Gud beskyddar oss, att han låter sitt ansikte lysa över oss och visar oss nåd.

Och jag blir så oerhört rörd av detta. Jag har inte gjort det allra minsta för att vara förtjänt av herrens välsignelse, ändå får jag den.

Jag har suttit skeptisk och väntat på att tron ska komma till mig, som om det vore en present från någon. Gud har all rätt att vara irriterad på mig. Jag gav hen ingenting. Och Gud sa: ”Det gör ingenting. Jag välsignar dig ändå.”

Den Guden gillar jag. Det är en fin Gud.