Vi var hos barnmorskan och ultraljudsundersökte Frances igår. Det var en märklig sak att se kameran söka runt där inne. Efter en stund hittade vi henne och vi såg hennes ansikte, såg hur hon höll på med sitt där inne. Hon svalde och sög på tumme och vände sig till rätta och övade på att andas. Hon var liksom helt och hållet i sin egen värld, om man säger. Inte hade hon en aning om att vi tittade på henne här utanför. Det kändes nästan integritetskränkande. Som om vi gjorde nåt olagligt. Alltså, olaglig avlyssning eller så.

Till slut tror jag att hon upptäckte vad vi höll på med, för hon vände sig bort och gömde ansiktet. Det tog fem minuter innan vi fick en bild på hennes ansikte. Eller: det var en bild på hennes mun och näsa. Vilken fin bebis vi ska få! Amanda sa att hennes näsa liknade min och att det var min mun. Jag var tvungen att kontrollera saken.

Men jag vet inte. Mina näsborrar är ju symmetriska och utsökta på något vis. Tyckte inte jag såg det riktigt i den där bilden.