Hittade den här amerikanska tv-reklamen för Mitt Romney på de sociala medierna. Det är ju lätt att tro att det är ett skämt, övertydligheten och det skruvade i budskapet påminner lite om de där parodierna på reklamfilm som Lorry gjorde för 20 år sedan.

Men det är alltså allvar. Det säger såklart en del om det amerikanska folket att en presidentkandidat använder den här typen av budskap för att få röster. Men framför allt säger det något om Mitt Romney, vilken obehaglig man han är – och hur viktigt det är för oss alla att Obama vinner.

Hej på er. Sitter på jobbet. Tar en bild på mig själv och upptäcker min frippa, så går det när man cyklar till jobbet i sidvind.

Ska snart besöka min terapeut. Det är alltid lika förargligt när man kommer dit, sätter sig i väntrummet. två eller tre själar i fåtöljerna mitt emot. Ingen möter varandras blickar. Alla blickar ner i någon tidning. Här är det skämmigt att vara. Vi är sinnessjuka och det är inget vi är stolta över.

Jag tycker att det är lite jobbigt att sitta där och vänta på att få komma in tillsammans med andra. Men jag mår ännu sämre av att vi sitter där och inte låtsas om varandra. En gång provade jag att hälsa när jag steg in i väntrummet.

”Hej-hej”, sa jag.
Inget svar.

Vi var hos barnmorskan och ultraljudsundersökte Frances igår. Det var en märklig sak att se kameran söka runt där inne. Efter en stund hittade vi henne och vi såg hennes ansikte, såg hur hon höll på med sitt där inne. Hon svalde och sög på tumme och vände sig till rätta och övade på att andas. Hon var liksom helt och hållet i sin egen värld, om man säger. Inte hade hon en aning om att vi tittade på henne här utanför. Det kändes nästan integritetskränkande. Som om vi gjorde nåt olagligt. Alltså, olaglig avlyssning eller så.

Till slut tror jag att hon upptäckte vad vi höll på med, för hon vände sig bort och gömde ansiktet. Det tog fem minuter innan vi fick en bild på hennes ansikte. Eller: det var en bild på hennes mun och näsa. Vilken fin bebis vi ska få! Amanda sa att hennes näsa liknade min och att det var min mun. Jag var tvungen att kontrollera saken.

Men jag vet inte. Mina näsborrar är ju symmetriska och utsökta på något vis. Tyckte inte jag såg det riktigt i den där bilden.

Det är så JÄVLA roligt att göra denna podcast tillsammans med Sigge. Jag är så in i helvete förtjust i detta format. Och jag är så glad att ni lyssnar! Vi är nu Sveriges största podcast. Tack för att ni fortsätter att ge den chansen!

Lyssna på den via iTunes genom att klicka HÄR.
Lyssna på den på Internet genom att klicka HÄR.
Lyssna på den via det som kallas RSS genom att klicka HÄR.

Jag var på Kristallen igår. Det var fint arrangerat av Kanal 5 och allt det där, men det går ju inte att komma ifrån: vilket skräpigt koncept detta är. Tv-människor som står på en scen och ryggdunkar varandra. Det är ju vidrigt på alla sätt och vis.

En ögonblicksbild från igår. Sveriges Mästerkock vinner pris, TV4:s chef Fredrik Arefalk gör en så kallad ”ensam stående ovation” samtidigt som Åke Unger sitter och messar eller vad han gör.

Tv-människor, alltså.

Jag intervjuade New York Rangers hockeymålis Henke Lundqvist under en USA-resa i somras. Det blev märklig stämning och intervjun blev inte riktigt som jag hade föreställt mig.

Jag var på bröllop igår. Klädseln var smoking. Calle är inte så van vid smokingmiddagar, han trodde att smoking betydde något i stil med ”smoking hot”, så han kom i en lite mer färgstark dräkt. Det var ju pinsamt för den lille mannen en stund, men det var inget som inte två whiskypinnar kunde råda bot på. Och sen var han glad och bekymmerslös hela kvällen.