Ex-modellen och artisten Camilla Henemark skriver en bok om kärleksstunderna med kungen. Festfixaren Micke Brinkenstierna skriver en bok om alla kändisar som han avskytt genom åren. De skulle kunna påminna om varandra, men det är något i presentationen av dem som skiljer dem åt.

Jag noterar att det under veckan getts ut två svenska ”skandalböcker”.

Camilla Henemark berättar motvilligt om boken i intervjuer. Jag ser henne i ”Skavlan”. Hon rodnar när Fredrik Skavlan ställer sina snaskiga frågor. Hennes sätt att förminska sin egen bok gör mig häpen. Henemark vill knappt gå med på att hon träffat kungen över huvud taget. Micke ­Brinkenstierna marknadsför sin bok på ­annat sätt. Han sitter i Mix Megapol och är så meddelsam att han till och med ­redogör noga för innehållet i de sju kapitel som förlaget valde att stryka eftersom de rymde för känsligt innehåll.

Brinkenstierna är aggressiv, bröstar upp sig, spänner blicken i omvärlden.

Henemark är ­undfallande och rädd. En från början värdig kvinna som hamnat i ett ovärdigt sammanhang.

Det finns helt klart något sorgligt över båda två.

Henemark får pipa i väg från ”Skavlan”-studion ­efter intervjun. Hon ska ge plats för Ulf Lundell, som på grund av sociala komplex kräver att få sitta ensam i rummet. Lundell berättar att också han skriver på en bok där han smutskastar ­alla han hatar. Han kallar boken för ”den svarta boken”. Så fort han blir kallad ”bitter” eller ”idiot” av någon medial tyckare så plockar Lundell omsorgsfullt fram den svarta boken och skriver några onda rader. Det är nog inte tänkt att boken ska pub­liceras, han vill bara vinnlägga sig om att inte glömma de människor som gjort honom orätt. Så han skriver och fyller på och fixar och donar med den där boken. Det låter som ett livsprojekt.

De som omnämns i Henemarks och Brinkenstiernas böcker vill inte kommentera – om Ulf Lundell skulle publicera sin svarta bok skulle nog många mediala tyckare vara hedrade att få bli omnämnda. Jag, till exempel. Bara tanken på att finnas med i en mörk text i en svart bok i Ulf Lundells byrålåda gör mig nervig, det kittlar, jag vill in.

Tre människor. Den ena skriver en bok i skam. Den andra skriver en bok i hat. Den tredje skriver en bok för att aldrig glömma. Och kanske är alla tre olyckliga, på egna sätt och vis.

Ulf Lundell är för övrigt en liten bitter jävla idiot.