Jag är ingen van julbordsätare. Jag var länge av åsikten att julbord äter man på julafton – och på juldagen, skulle det hända att det blev nåt över. Men jag har förstått att det är en folkrörelse där ute. Fungerande människor som väljer julbord flera gånger innan jul – de äter med jobbet, de äter med familjen, de äter med kompisgänget. De här människorna tycks ha julbordet som livsstil under december månad.

Jag var på julbord igår i centrala Stockholm. Det var först när jag kom dit som jag förstod att det kostade 800 kronor. Inte per sällskap, utan per person. Man skulle kunna tycka att det är i saftigaste laget, särskilt eftersom julbord är en lite finare omskrivning av det som vi alla andra dagar om året kallar för ”barnmat”. Stora byttor med köttbullar och prinskorvar stod uppdukade på ett bord. På ett annat såg jag risgrynsgröt. På ett tredje fanns mackor. Jo, det är sant. Tanken var alltså att man skulle breda sig en macka och ta på lite ost. Lite längre bort stod  lutfisken. Lutfisk är gjord på en fisk som heter långa som är så osmaklig att svenska fiskare inte ens tar upp den längre. Men på svenska julbord står den som festlighetens absoluta flaggskepp, serverad med bechamelsås som alltså inte ens är en sås. Det är väl en redning? En grundsås?

Jag frågade häpet om det inte fanns annan mat, jodå, där borta finns det kallskurna, meddelade en servitris. Mycket riktigt, lite längre bort fanns ett hopkok av det absolut billigaste och enklaste som finns att få tag på i matväg i Sverige. Jag såg ett fat med ägg – någon hade hårdkokat dem, skalat dem och delat dem mitt itu. Jag såg kokt potatis. Jag såg olika burkar av sill, havets råttor, inlagda i olika såser. Jag såg olika variationer av de billigaste delarna av grisen.  Jag såg svål och fett och flott och gris, men jag såg ingen god mat, trots att jag letade på varje bord.

Jag plockade på mig fyra, fem köttbullar och några prinskorvar och så tog jag en macka och satte mig ner. Det var en märklig känsla – Jag äter i regel inte den barnmat jag lagar till min dotter, men nu satt jag plötsligt med slips och kavaj och åt köttbullar på fint porslin för 800 kronor.

Och jag tittade mig omkring, såg uppsluppenheten och gemytligheten. Folk åt sina prinskorvar med glädje. Och jag förstod: jag är en ensam klok människa i en värld fylld av galningar.