Jag vaknade och åkte till Mix Megapol, där jag hoppade in för David Helléniussom programledare i Äntligen Morgon. Eftersom jag fyllde år fick jag tårta. Anders och Gry hade bett konditoriet skriva ”Grattis, kära väninna, vår myspys-Alex”, men det blev något helt annat.

Precis när vi intervjuade Timbuktu kom Amanda in i studion! Hon kidnappade mig och sa att vi ”bums, bus, bas” skulle åka till Arlanda. Vi skulle flyga till Köpenhamn! Så vi hoppade in i bilen och åkte.

När vi kom till incheckningen väntade en kvinna från ”Airport VIP Service” på oss. De hade hört på radion att jag fyllde år och ville bjuda oss på VIP-service. Så vi behövde inte checka in, vi behövde bara hoppa in i en bil.

Och så fick vi slappna av i ett lyxigt rum och dricka kaffe.

När det var tio minuter kvar till avgång hoppade vi in i deras bil och så körde de oss ända fram till flygplanet. Jag tog den här bilden för att visa HUR NÄRA DET VAR. Det var väldigt gulligt av dem.

Vi kom fram till Köpenhamn och på flygplatsen stötte vi av slump ihop med Johan, som är en av mina bästa vänner. Hon skulle fira sin mamma som fyllde 60 år. Han hade ett par timmar över så vi bestämde oss för att äta lunch, efter att vi lämnat av väskorna på hotellet.

Amanda sa att hotellet som hon bokat hette ”Ski Petri Hotel”, vilket gjorde att jag trodde att det var någon typ av skidhotell med skinnfällar och brasa och doft av valla. Men hon hade bara sett fel – det hette Skt Petri.

När vi kom in i lobbyn chockerades jag. Där satt Klas och Josefin och Calle och Anitha! De var en del av hela överraskningen! Och Johan skulle inte fira sin mamma – han hade kommit för min skull!

Jag tog en öl fastän det bara var lunch och plötsligt kom Pontus! Han hade också flugit ner för mig!

Sen gick vi till en krog som hette Café Viktor. Otroligt god mat.

Plötsligt kom Sigge och Malin också! Det var nästan övervädigande!

Det var en härlig stund Servitören gjorde mig dock fascinerad. Jag har aldrig varit med om en otrevligare typ. Han var så oförskämd och fräsig att han till slut blev underhållande. Det var inte klokt! Jag och mina vänner liksom HÄPNADE! Fast vi kommer att minnas honom länge. Sen gick vi till hotellet. Jag har nu sovit i två timmar och nu ska jag göra mig fin och gå på middag med alla mina vänner!

Idag har min älskade Amanda premiär tillsammans med Hannah på sitt nya program ”Hannah&Amanda”. De bjuder hem två kända gäster på middag. Jag tär skitstolt! Vad tycker ni??

Vet ni hur man vet att Amanda har tagit hand om disken här hemma? Jo, den ligger inte i diskmaskinen utan i vasken. Jag vet inte riktigt vad hon tror – kan hon leva i villfarelsen att tallrikarna flyger för egna vingar från vasken till diskmaskinen?

Vi har varit ett par i 3,5 år – inte en enda gång har hon placerat en tallrik i diskmaskinen. Det börjar blir fascinerande, nästan kusligt. Kanske skulle man ringa Guinness? Och så kommer en gubbe hit och undersöker saker och ting och sen köper jag tårta och firar att min fru är officiell världsrekordinnehavare i att aldrig ta in disken, hurra för henne!

Jag sitter på ett café och skriver idag. Jag vet att många tycker att det är ”rofyllt” att sitta på det här sättet. Jag har svårt för det, på ett kreativt plan: en text som jag i vanliga fall skulle skrivit på en timme har här tagit mig tre. Men det är ändå roligt att vara här, för mitt i all den här meningslösheten som äger rum mellan borden, så finns det något mänskligt. Och jag ska verkligen inte försöka ha några pretentioner, men för mig som har skrivandet som yrke så är detta det mänskliga mycket intressant. Att skriva en bra fiktiv dialog går inte om man inte lyssnar på de riktiga samtalen. Jag har hört så många samtal här idag, de är så extraordinärt banala, men jag skulle aldrig kunna hitta på dem, för de är alltför geniala i sin mänsklighet.

Idag är det Alla Hjärtans dag. När jag gick i skolan kom det alltid in nån flinande snubbe i klassrummet på eftermiddagen med ett fång rosor i handen och läraren ställde sig åt sidan och killen ropade upp namn på klasskompisar som skulle gå fram och hämta blommor från sina beundrare. Jag fick aldrig någon blomma. Det är inte synd om mig, men jag fick det inte en enda gång. År efter år efter år, samma TYP av flinande snubbe som kom in med samma TYP av enorma blomsterfång och samma TYP av utdragna upprop av namn efter namn och till slut var det jag och kanske någon till som satt där utan blommor.

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på omständigheterna runt den där utdelningen. Hur sanktionerat det var av lärarna. Jag minns hur de leende steg åt sidan och lät detta äga rum. Tänkte de aldrig på hur besvärligt det kunde vara för oss som aldrig fick några blommor? Äger detta fortfarande rum? Eller har man satt stopp för det?

Jag mådde dåligt i många dagar före Alla hjärtans dag. Funderade vid ett par tillfällen på att skolka så att jag slapp uppleva det. Men jag skolkade aldrig. Under hela min gymnasietid hade jag noll frånvaritimmar. inte en enda! Då förstår ni kanske vad för typ av elev jag var, varför jag inga blommor fick.

Hade möte med Calle, vi skulle gå igenom onsdagens inspelning av Schulman Show. Men Calle var inte riktigt sig själv. Såg trött och glåmig ut, suckade och ojade sig. Så jag sa till honom att vi kunde ses imorgon istället och Calle svarade att det kanske var en bra idé, för han kände sig lite hängig, sa han.

Jag hatar i regel vintern, men dagar som den igår är ofrånkomligt underbara. Vindstilla och ett par minusgrader, men solen skiner och det gloppar och droppar omkring en och man kan sitta mot en husvägg och känna hur den stickade tröjan försiktigt blir solvarm. Vi gick till parkleken i Humlegården. De där parklekarna var en så stor del av min egen barndom. Man kunde gå dit och spela lite pingis eller hugga en klubba och köra bandy på gården och där fanns alltid någon skönflummig vuxen som man älskade att vara nära. (Det är stor synd och skam och en plump för dem som bestämmer i det här landet att parklekarna försvinner en efter en).

Vi köpte ett par korvar inne i parkleken och saft och kaffe och satte oss och grillade. Charlie tyckte det var så spännande att se korvarna över kolbädden att hon bara satt där, tyst och förundrad. Sen åkte vi pulka och gungade och sen gick vi hem, rosiga och lyckliga, ja vilken dag det var.

Efter att ha läst igenom den feedback som ni alltid ger mig här i kommentarerna så har vi förstått att dödslöpsleken är saknad. Därför är den nu tillbaka, för att stanna!

Markus Larsson bevakar Melodifestivalen under några veckor och vi kommer att ta in en rad ersättare för honom. Först ut är Sonja Abrahamsson, känd bloggare.

Hoppas ni gillar programmet – säg gärna vad ni tycker om det!

Jag har upptäckt West Wing först nu, tio år efter att det gick i teve. Amanda har sett de flesta episoderna innan, men vill gärna kolla igenom alltsammans igen. Så nu ligger vi i sängen om kvällarna, trollbundna av detta oerhörda drama. Jag har inte sett ALLT, men inget av det jag faktiskt har sett när det gäller teve-serier kommer ens i närheten av detta. Det är ljuvliga stunder här hemma. Men nu har vi snart sett tre säsonger och vi har fyra kvar och plötsligt känner jag med den här serien som jag känner för sommaren i början av juli; det är som allra vackrast, men det går inte att låta bli att tänka på att den snart är slut. Jag sörjer att det kommer att komma en tid då jag inte har några episoder kvar att se. Det är nästan otänkbart, ett liv utan West Wing. Jag är så ledsen för det här.

Plus på de teve-serier jag har sett genom åren:

Sons of Anarchy: :++++:
Dexter: :++:
The Wire: :+++:
Heroes: :++:
Desperate Housewives: :++:
24: :++++:
Walking Dead: :++:
Lost: :+++++:
Sopranos: :++++:
House: :+++:
Alcatraz: :+:

Det är egentligen först nu jag börjar tycka att den här vintern är besvärlig att ha att göra med. Det är först nu jag börjar känna mig lite desperat. Så jag grejar med datorn och tar fram bilder från sommaren, och så konstaterar jag att detta inte är så långt borta, trots allt. Februari är jobbigt, men ni vet att i mars kommer våren! Och i april kommer det att finnas dagar då vi kan cykla i t-shirts, äta glass på en trapp i solen. Och maj är ju i stort sett sommar. Och så underbara juni. Vi ska inte vara ledsna. Vi ska ha hopp om detta!

Snart ska jag klippa gräs igen och trots att att det bara är sen eftermiddag ska jag belöna mig med en öl i värmen.

Snart ska jag sitta på stenugnsbageriet igen om de tidiga morgnarna med Charlie och dricka en kaffe och titta hur dagens första kunder släntrar upp för backen.

Snart kommer vi sitta vid vår uteplats igen, med grilldoft i luften.

Snart kommer himlen bli så där OTROLIGT vacker som den bara kan vara på försommaren.

Och vi ska sitta nere i dalen mycket i år.

Och sen är det ju kräftpremiär igen! Men det är klart, nu talar vi augusti och det är ett halvår dit. Vi får ta en sak i taget.

Läste kommentarerna under mitt senaste inlägg och vet ni vad som hände när jag läste denna kommentar, jo, jag mumlade för mig själv: ”Det är sant.” Och sen sa jag det några gånger för mig själv: ”Helt sant.”

För det är VERKLIGEN sant. Fosterställning, det duger inte! Det är ett jävla tråkigt sätt att skriva. Rent bildligt fungerar det ju så klart – man kan se positionen framför sig, ihopkrupen och hjälplös. Men det är så utnött. Inte det allra minsta spännande.