Jag var nere och klippte mig idag hos Steve på YOU på Birgerjarlsgatan. Precis som alltid kom jag till honom med en inspirationsbild på Tom Cruise och sa: ”Så här vill jag se ut.” Steve lovade att göra sitt bästa, kastade då och då en blick på bilden och klippte mitt hår.

Och titta nu! Omöjligt att se nån som helst skillnad. Samma grymma uppsyn, samma grymma frippa.

Jag kan inte särskilt mycket om Takida. Men jag har uppfattat att det är ett band som skitnödiga musikjournalister gärna tar spjärn mot för att positionera sig. De har förstått att det i snäva kretsar fungerar ganska bra att hata Takida. Jag stör mig en del på den typen av recensenter, men vad vet väl jag om musik.

Nu har Takida släppt en ny platta och en recensent vid namn Chris Lindahl har recenserat (läs den HÄR). Lindahl sågade skivan på sådant sätt att Takida nu bestämt sig för att polisanmäla texten. Recensionen är säkert kränkande, inte bara för Takida, men att anmäla måste ändå sägas vara en riktigt jävla skitdålig idé.

Oavsett vilket. Här kommer en recension av recensionen.

Lindahl börjar med att klandra den amerikanska högern för att de inte har uppfattat att Takida producerar musik som gör att ungdomarna vill ta livet av sig. Jag förstår inte resonemanget. Hur skulle den amerikanska högern ha hört om Takida? Och hur kan recensenten tro att det här halvstora svenska bandet skulle ha något med amerikanska självmord att göra?

Lindahl jämför sedan Takida med IKEA-bokhyllan Billy. Både bandet och hyllan är ”känslolös”, vilket ju är en underlig sak att säga om en hylla. Jag har aldrig funderat över om en hylla varken är känslofylld eller känslolös. Lindahl fortsätter sedan med att ge skarp kritik till Billy-köparna i Sverige. De som köper Billy-hyllan har inga som helst krav, den är för människor som bara vill ha plats med ”deras (sic) Kalle Anka-pockets”. Jag vet inte varför Lindahl hatar Billy-ägare så. Jag kände mig träffad och nedstämd när jag läste det. Jag äger en rad Billyhyllor, jag tycker mycket om dem.

Lindahl attackerar sedan sångaren i Takida. Han påstår att denne sångare ”anstränger sig” för att låta menlös, vilket måste en språklig felkonstruktion – ingen sångare anstränger sig väl för att låta menlös? Lindahl avslutar sedan med att på bruten svenska skriva att sångaren ”slänger in lite downs syndrom i rösten”. Det var väl elakt mot sångaren, men det kan han säkert ta, offentlig person och allt, men det kändes lite onödigt mot alla som faktiskt har downs syndrom.

Allt som allt en trist recension, en riktig skittext helt utan riktiga poänger och i avsaknad av SCHVUNG och STILISTIK och HUMOR och BERÄTTARLUST och FINESS och allt det som man gillar i en bra recension, varför jag måste ge denna recension betyget :+:

Det är augusti och i augusti försöker jag äta kräftor i stort sett varje dag. Säsongen är ju så idiotiskt kort, varför det gäller att vara intensiv och äta mest hela tiden. Idag provade jag svenska signal, kokade på nåt speciellt källvatten och sen hade de bytt lag flera gånger och hej och hå. Jag läste deras presentationstext, med snirkelbokstäver och allt, jag fick känslan av att de inte handlade med kräftor, utan att de erbjöd Jesus Kristus i kräftkropp.

De smakade sådär. Och sanningen är ju: har kräftorna levt i dyigt vatten så smakar de dy. Man kan koka de små asen i eau de cologne – de smakar ändå dy.

Det sant sensationella med kvällen var räkorna. De befinner sig nu i ”tredje fasen”. Det betyder att de just nu, under en kort gyllene period, har rom under skölden. Jag bad Amanda ta en bild på dem, men Amanda är ingen begåvad fotograf, så det är knappt att jag vill lägga ut bilden alls.

Jag minns att jag skrev om räkans tredje fas i min bok om pappa, och tänkte att jag skulle publicera kapitlet här i bloggen. Men när jag letade efter manuset, så hittade jag det inte över huvud taget i datorn. Det är helt borta. Äh, det kanske var lika bra, ni blir ju ändå så irriterade när jag publicerar redan tryckta texter här.

Sedan tog Amanda av sig kläderna och gick runt naken i lägenheten. Hon har börjat göra det sen en tid. Hon går allt oftare naken här hemma och donar och skrotar. Jag frågade idag hur det kan komma sig, denna nyvunna nakenhet, och hon förklarade att hon förstår PRECIS nudisternas grej. Det är en otrolig frihet att gå runt naken, sa hon. Så uppmanade hon mig att prova, så jag tog av mig kläderna och gick runt naken. Jag ska inte säga att jag blev frälst på saken, men det var helt okej. Trevligt på någe sätt.

Nu sitter jag och Amanda nakna i soffan, med varsin dator i knäet.
Datorn är varm, det bränner lite på låren mina och lite sådär.

Kan fortfarande inte riktigt begripa att sommaren är över. Det är overkligt. Dröjer mig kvar vid den genom att titta på bilder i telefonen. Den här tycker jag så mycket om. Bara en liten stund innan jag går in i bastun. Jag har donat med projektet en stund.

Försommarsol på bastuhinken, som är fylld av kvistar från ungbjörkar.

Gud, vad jag har saknat pappabloggen, det märker jag när jag läser era kommentarer.

Jag har så klart skämtat med er lite, med tandborstning och annat.
Hoppas ni inte tog illa vid er.

Det var en stor dag för Charlie idag. Dels fick hon sin dagisplats (men det vet hon så klart inte om). Dels hade vi stor tandborstpremiär idag! Vi köpte en liten tandborste, som är Charlies helt egna, barntandkräm och precis innan hon skulle sova så började vi. Som hon skrek!

Några som har tips på hur vi ska få Charlie att tycka om det?

Stort tack till alla som hörde av sig, både från privata och kommunala dagis.

Det visade sig att jag tittade fel på Internet – vi har fått kommunal dagisplats till Charlie! På bara några dagar! Imorgon ska vi åka och titta på den, träffa personalen.

Jag har också fått mejl från ett tiotal privata dagis, som alla verkar väldigt bra. Vi ska träffa ett par av dem också och så ska vi jämföra. Min bild är att det nog egentligen inte spelar någon roll om det är privat eller kommunalt – det viktigaste är hur personalen är.

Återigen, kära bloggläsare: tack för att ni hjälpte Charlie att få sin dagisplats!

Vår första plan var att Charlie skulle börja dagis när hon var ett år gammal. Men vi kände att hon inte var riktigt redo för det. Kanske var det bara hönserier, men jag är ändå glad att vi väntade. Nu har Charlie fyllt 2 år och nu känner vi: det är dags! Hon är redo! Jag tror till och med att hon kommer att ha skitroligt på dagis!

Men vi är ju som vi är och förstod först i dagarna att det inte bara är att ”svänga förbi” ett dagis med sitt barn. Man måste anmäla sitt intresse och så. Vi har anmält oss till en rad dagis på Östermalm där vi bor, men de säger att det kan ta mycket lång tid innan vi får en plats. Sen är det tydligen skillnad på kommunala dagis och privata – vilken denna skillnad är vet jag dock inte riktigt.

Nu undrar jag: är det någon av er läsare som vet om något dagis i innerstan som har en plats över? Vet ni någon vi kan kontakta?

Hör gärna av er om ni kan till mig på mejl alex@schulmangruppen.se

Jag gör min första dag i butiken efter semestern. Jag trodde jag skulle bli sorgsen, hålla på och älta och oja mig och gunga fram och tillbaka i en stol och titta ut och se att solen står lägre och gråta över det och tänka på döden och kura ihop mig i ett hörn och mumla floskler om hösten för mig själv. Men det hände inte! Jag blev rätt glad när jag såg mitt fina skyltfönster. Dags att öppna upp butiken!

Jag ska skylta om. De där exen har legat i flera månader. Konstigt att ingen köpt ”Theo i Cosby Shows” memoirer. Eller den där boken om orientering. Kanske ska locka kunderna med lite Sydney Sheldon!

Jag började med att höststäda. Nu måste jag bara köpa en ny skrivbordsstol, för min gamla ramlade igenom jorden dagarna innan semestern.

Det är inte rättvist att säga att min bokhandel SKRÄPLITTERATUR varit någin succé. Det har inte strömmat in folk i butiken. Men det är också som jag vill ha det – jag vill inte ha något jävla spring här inne, det är sen gammalt.

Ledsen för uppehåll – jag och Amanda firade vår bröllopsdag igår. Vi åkte till Värmland och det var fint. Vi åt kräftor och som vanligt började vi diskutera hur en kräfta egentligen ska ätas. Jag har ju blivit uppvuxen med kräftor, jag föddes med en klo i äschlet, kan man säga, och jag äter mina kräftor på exakt det sätt som min pappa lärde mig.

Amanda äter kräftor barbariskt och fult. Hon behandlar inte kräftan med respekt. Hon massakrerar den. Och hon använder i stort sett inte kniv.

Vi ska nu låta er avgöra. Vem av oss har egentligen rätt. Vi spelade in två filmer. Ni kan titta på hur Amanda äter kräftor genom att gå in på hennes blogg – HÄR.

Och sen jämför ni med min film nedan. Och sen skriver ni en gång för alla i kommentarsfältet vem som har koll och sen kanske Amanda håller snattran.