Minne från sommaren. Jag och Pontus, just innan vi drog på spetten på grillen. Det var fint. 

Charlie vaknade fem imorse och  vi gick upp. Hade vi varit på Gotland hade vi gått till bageriet. Nu hamnade vi i kvavt vardagsrum, med Nyhetsmorgon på teven.  Men jag ska inte klaga nu. Idag börjar arbetsdagen. Har två möten idag, ska vattenkamma håret och sånt. Och imorgon firar jag och Amanda ettårig bröllopsdag. Amanda önskar sig tydligen en Jaguar. Inte djuret, bilen. 

Nästan 600 har gjort det.
Jag har gjort det.

Gör det ni också. Det känns fan VIKTIGT!!

Gå in HÄR och hjälp till!

 Tycker det är så ledsamt med sensommaren, blir alldeles nedstämd av att se hur naturen ger vika. Man borde lära sig att det är så det fungerar, detta hände förra året och året innan det, man borde inse att det inte är just något man kan göra åt saken. Men ändå. Man tror ju inte att det ska kunna ske. Under sommarens storhetstid i mitten av juli, när naturen visar upp sig i en fullständigt magisk prakt, då känns sommaren okrossbar, oövervinnerlig. Men så kommer de första tecknen på att den långsamt håller på att tappa fästet. De första syrsorna kommer, de första äpplena faller, växterna börjar försiktigt sloka i vägrenen.

Sommaren har nått vägs ände. Det är direkt smärtsamt.

Ändå späker jag mig med sensommaren, njuter av att bli nedstämd av den, som när man trycker en tandpetare i inflammerat tandkött. Jag sätter mig på uteplatsen vid ladan, sitter här och tittar på naturen som långsamt viker in hovarna, ser hur solen numera dyker ner farligt fort bakom trädtopparna på sena eftermiddagen. Jag lyssnar på Tove Janssons höstvisa på repeat. “Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” En av de vackraste, sorgligaste rader som skrivits på det svenska språket.

Imorgon åker jag hem till Stockholm och jag borde verkligen börja packa nu. Jag borde bära in grillen, skruva loss uteduschen nere vid bastun. Jag borde släpa väskorna med smutstvätt till bilen. Ordna med soporna så att de inte ligger kvar över vintern. Jag borde inse att SLUT är SLUT. Men jag sitter som fastnitad. Solen är borta nu, det blir kallt. Borde kanske hämta en tröja, men jag förblir här. Trummar med handen mot det utebord som jag borde bära in.

Höstvisan vandrar vidare i skymningen. “Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort. Går och tänker på allt det där man borde.  Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort. Och det är så väldigt lite jag gjorde.”

Och jag funderar på varför det här påverkar mig så mycket och Höstvisan förklarar kanske det. Om mitt liv skulle jämföras med ett år och dess årstider, där vårens gloppande är barndomen och mörka vintern är ålderdomen, så konstaterar jag att jag numera själv befinner mig i livets sensommar. Jag är ännu inte gammal, men det är farligt nära dit. Och kanske är det så att den här sensommaren som omger mig här och nu gör att också jag tänker på att det är så mycket saker som jag skulle sagt och gjort, men så väldigt lite saker jag gjorde.

Det är en del som undrat här i bloggen och på Twitter när eller om min radioshow på Radio1 kommer tillbaka. Jag måste tyvärr meddela att den inte gör det. Jag meddelade Radio1:s utmärkte chef Stefan detta igår.

Det var otroligt roligt att göra det där programmet. Men det tog också mycket tid. Under hösten ska jag skriva klart min roman och då vill jag lösgöra så mycket tid som jag kan. Det innebär att programmet måste stryka på foten.

Jag har också meddelat MTG Radio att jag hoppar av mina veckoåterkommande uppdrag på Rix Morronzoo.

I höst kommer jag att fokusera på boken. Vid sidan av den kommer jag självklart att göra Schulman Show, som har premiär den 18 augusti med Håkan Juholt som gäst.

Dessutom kommer jag att göra ett kort inhopp i TV3. Det är ett 4-episodersprogram som heter ”Vad hände med”, där jag är med i en panel som talar om människor i historien som försvunnit från radarn. Jag är förtjust i formatet, men framför allt är jag förtjust i Jonas Gardell, som också ska vara med. Jag bjöd in Gardell till Schulman Show och kände att det blev ett härligt program. Jag skulle vilja säga att vi ”fann varandra”. Ända sedan dess har jag känt att det vore roligt att göra något mer med Jonas Gardell. Kanske blir detta program början på en underbar vänskap? Jag är mycket spänd inför att jag jobba med honom.

Men framför allt: ROMAN och SCHULMAN SHOW. Där är min höst. Ok?

Sista dagen på semestern, imorgon åker jag hem till Stockholm med morgonbåten. Det känns makabert att åka härifrån, men samtidigt är saknaden efter familjen så stor att det nästan känns bra att de inte är här, för de DRAR mig härifrån på ett fiffigt sätt. Fick just ett mms från Amanda. Charlie badar.

Det bränner till i hjärtat. Jag måste hem. Idag ska jag försöka skriva ännu lite mer på boken och sedan försiktigt veckla ihop alla sammanhang här. Kanske låter jag utemöblerna stå kvar och jag låser inte bastun. Vi måste tillbaka i augusti eller september, en helg eller så.

Försöker göra en plan för augusti. Den digitala almanackan fylls av prickar som markerar saker som ska göras. Jag är inte på det humöret ännu, min kroppstemperatur är sommarsval, det tar mig en kvart att bestämma mig för att göra något praktiskt innan jag faktiskt gör det. Det känns omöjligt att ens påbörja packningen av bilen. Man kanske borde övervintra här. Men så får jag ett mms till av Amanda.

Herregud. Hon har absolut blivit större under de här dagarna. När hon åkte var hon ett litet barn och nu är hon en tjej. Den där nappen ser underlig ut. Ska en så stor tjej ha napp, verkligen? Ska en så stor tjej verkligen börja dagis? Ska hon inte börja ettan snart? Skaffa kille, stänga in sig på rummet och hångla med det äcklet och jag står där utanför och bankar och ryter: ”NU ÖPPNAR DU DEN HÄR DÖRREN, HÖR DU DET?”

Jag måste genast hem och stanna tiden.

Jag lovade att skriva om Emma Anderssons krönika i Chic häromdagen. Här kommer en förkortad version av det jag tänkte skriva.

Emma Andersson skriver en krönika som handlar om ett drama med en handväska av finare slag. Vid något tillfälle under en shoppingtur upptäcker hon att den är borta. Hon undrar så vart den kan ha tagit vägen. Kan hon glömt den i ICA-butiken? På byggvaruhuset? Eller kan hon varit så dum att hon glömt kvar den på biltaket och sedan åkt iväg? Hon bestämmer sig för att ringa byggvaruhuset. Killen som svarar tar emot Emmas förfrågan och ber henne vänta ett ögonblick så att han kan titta efter om de fått in en väska. Det går några ”låååååååånga sekunder”. Sen kommer han tillbaka med glädjande besked. Jovisst! Väskan är här! Emma Andersson kan andas ut. Väskan återfunnen.

Rent dramaturgiskt är alltså krönikan uppbyggd på detta sätt:

Emma tappar bort sin väska.
Emma ringer till den butik där hon tror att hon tappat den.
Emma får veta att den finns där och återfår väskan.

SLUT PÅ KRÖNIKAN!

Det är så dumt. Jag kände väl först för att kritisera Emma Andersson för en uselt genomförd krönika, men det är ju knappast Emmas fel att Emma inte kan skriva en krönika. Den sant inkompetenta människan i den här soppan är ju dåren som tog in krönikan, chefredaktören som läste texten och lät den passer utan minsta protest.

Chics chefredaktör heter Charlotte Flinkenberg och för sin tidning Chic och hanterandet av denna lrönika får hon :-:

En iskall öl i min ensamma trädgård. Solen har just försvunnit, det kallnar fort. Dagarna mörkna minut för minut. Och nu kommer syrsorna, om sensommaren vore ett ljud skulle den låta syrselikt. 

Bastun är ljuvlig och utsikten fantastisk. Fint med kvällssol när skuggorna blir långa. Vad glad jag blev att det var så många som hängt med från början! Minns ni de där Nigeriabreven jag skickade? Jag hittade dem häromdagen i datorn och tyckte det var så roligt att läsa om. Detta var sommaren 2008, om jag inte minns fel. 

När jag är ensam i stan äter jag alltid fiskgratäng. När jag är ensam på landet äter jag alltid flintastek. Kanske har jag ett par riktigt trogna bloggläsare kvar? Minns ni tidiga hösten 2007 när jag var på torpet i Värmland och skrev Skynda att älska? Minns ni att jag åt flinta varje dag i tio dagar? Om ni minns, säg till. Det är så roligt att höra från er som följt den här bloggen länge.