Det här är jag och Bengans hund Gangster. Vi har något speciellt, jag och han. Jag är så obeskrivligt förtjust i honom. Jag delar den kärleken med Charlie. Vi är båda förälskade, vi vill bara vara med Gangster. Vi vill båda mata honom med fetaste kotletten från grillen, vi vill krama honom tills han blir irriterad och gruffar mot oss, vi vill att han lägger sig nära oss när han sover. Ikväll sover gangster hos oss. Charlie kommer bli väldigt till sig när hon vaknar och upptäcker honom. Och då ska vi tre gå till bageriet och äta bullar, alla tre. 

Calle berättar historien om när han var barn och pappa hade tagit in hönor på landet och en av hönorna lade bara gulor. När pappa gick in i hönsgården såg han bara små ledsamma gulor på marken. Det var så sorgligt, hönan som bara lade gulor. 

Mamma har kommit till byn och vi har gjort i ordning middag. Och vi har gjort i ordning ett eget bord till Calle och Anitha. 

Bagerit är stängt, öppnar först om en timme. Undrar när Calle vaknar? De har ju bebis, hon kanske har skrikfest? Undrar när Hannah vaknar? De har ju också en liten unge. När kan man knacka på? Jag vill bara ha lite sällskap och en kaffe. 

Jag hade hoppats på att Charlie skulle sova en timme till. Det hade varit fint. Men nu går vi här. Charlie vill att vi hälsar på hos Hannah, och hos mormor och hos Calle, men jag försäkrar henne om att alla sover. Jag säger det bestämt, radar  upp namnen på alla som sover och när jag är färdig säger hon: ”Igen.” Och då drar jag namnen igen. Och igen och igen. Där har ni min morgon. 

Nä nu säger jag och min vårtgård god natt! Trevlig kväll, tack vare Calle och Anithas middag! Jag tar hundpasset imorgon bitti, så vi ses då! För vi fortsätter väl imorgon, jag känner att den här bloggen fått nytt liv, att den lever, att den vill något! Bara jag inte vaknar ledsen imorgon. Ibland händer det. Jag vaknar ledsen och det går inte att sudda bort min sura min. 

Det blev schnitzl till middag! Min favoriträtt. Amanda tycker att jag förlorar min hållning när jag äter något gott. Hon tycker att jag blir KRUM och får stora ögon och blir okontaktbar. Så här härmar Amanda mig då. 

En svala flög vilse in i ladan, vi hörde hur den slog mot fönster. Bengan tog på sig att rädda den. När han kom nära blev fågeln så sällsamt lugn och placerade sig i Bengans hand. Bengan kom ut med fågeln och visade upp den. En liten svalunge. ”Adjö nu”, sa Bengan och släppte den mot skyn. 

Förätt: toast med kyckling, vaktelägg och tryffel. Nu har de gjort sig till! 

Calle och Anitha ska bjuda oss på middag här hemma hos oss. Det börjar inte bra. Jag ser kyckling på grillen. Vem fan bjuder på kyckling? Amanda har klätt upp sig och jag har tagit på mig lite luktagott. Återkommer.