Amanda visar upp bilder från vårt bröllop i sin blogg – ni kan se bilderna HÄR. Det är fina bilder, man blir lite nostalgisk eller vad man ska säga. Men en sak förundrar mig i detta blogginlägg. Amanda rubricerar de här bilderna genom att skriva ”RANDOM PICS”.

Random pics?

Vad är det för språk? Håller Amanda långsamt på att förvandlas till Elin Kling? Kommer jag att se henne etiopiskt smal med en lattemugg i handen, benen i kors och knotor åt alla håll och kommer det en sidvind så flyger hon åt helvete?

Är det så vi ska ha det i sommar?
Random pics?
Vad kommer sen? Ska hon börja stava fel, skriva ”asseptera” och sån skit, fy för fan.

Jo. Det är Schulman Show. Som vanligt denna månad är det ”deluxe special” – återigen vill jag tacka HIV-rådet som gör det möjligt för oss att flrlänga säsongen. Gå gärna in på deras hemsida knulldeluxe.se och ta reda på mer om detta knulldeluxe.

Dagens gäst är Filip Hammar. Uppskattar Filip mycket, både som person och yrkesman. Det blir ju lite som ett självspelande piano att ha honom i studion. En apa skulle kunna leda Schulman Show när han är gäst.

Berätta gärna vad ni tycker om programmet!

Kram
Alex

Amanda och Charlie är på väg hit! Fast det är lite bekymmersamt på vägen. Amanda sitter i en taxi på väg till Bromma flygplats. Men hon har slarvat bort sin plånbok. Hon säger att det är ”helmysko”, att plötsligt var den ”bara borta”. Jag säger åt henne att hon måste ringa och spärra alla sina kort. Jo, det har hon tänkt på också. Men det går inte. Jag frågar varför det inte går. Jo, för hon har glömt att betala telefonräkningen, så telefonen är avstängd för utgående samtal.

Det verkar spännande att heta Amanda Schulman.

Apropå det här med att brorsan är kort. Folk antyder ibland att jag överdriver, de säger: ”Men så kort kan han väl ändå inte vara!”

Men så ligger det faktiskt till. Calle är väldigt kort. Det är alla andra i familjen också. Storebror Niklas är lika kort han. När jag träffar dem brukar jag känna mig som den där trollkarlen i Sagan om ringen-filmerna som vänligt böjer sig framåt för att konversera med hoberna.

Åkte in till storstan och köpte mig en stor grill! Här kommer de ligga många kotletter i sommar! Min brorsa Calle kommer ner om några veckor – ni kan förstå hur glad jag blev när jag hittade en grill till honom också. Han kommer bli så glad! 

Sitter vid mitt provisoriska skrivbord här uppe i ladan. Tittar ut, solen skiner. Man skulle gärna gå ut. Läste i kommentarerna till förra inlägget något festligt. En av läsarna hade gått på en skrivkurs och när det gällde att ha disciplin tipsades man om att tänka på en bödel.

Man sitter och skriver. Alldeles bakom en tänker man sig att en bödel står. Han betraktar en tigande. Man sitter där och skriver och får en impuls att gå och ta sig en kopp kaffe eller gå och bada eller vad har du. Precis när man reser sig upp ska man tänka på bödeln, som genast höjer yxan i det tysta. Man får åter sätta sig ner och fortsätta arbeta.

Mycket roligt.

Nu tänker jag på bödeln hela tiden. Han står bakom mig och är ond och tyst.

Sitter i mörkret här uppe och skriver. Det är så mörkt där ute att det inte är sant. Jag har satt tre nya klabbar i kaminen. Tranströmer skrev att elden ”knäpper med fingrarna” och det är precis vad den gör. Som att gå på ett mycket gammal parkettgolv.

Jag fastnar lätt vid den där elden, det finns hypnotiserande egenskaper där, jag kan sitta som en retarderad framför den där elden i flera minuter och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att bryta förtrollningen, det skulle krävas att någon kom fram och klappade till mig i huvudet, någon skrek: UPP OCH SKRIV! Man skulle ha en drill sergeant från ”the marines” här. Någon som stod framåtböjd över en och skrek hur värdelös man är. Då skulle man kanske få något gjort. Då skulle man inte sitta här och stirra in i eld.

Äh. Jag kanske ska sova. Hej med er.

Vaknar upp på Gotland. Jag orkar inte ta fram väskorna, så jag kliver i den kostym som jag bar igår under Schulman Show och som jag också hade på mig under nattbåten till ön. Jag går runt på ägorna. Jag hittar lite utalgda stenar eller vad det är. Där ska den kombinerade bastun och skrivboden stå. Jag hade förhoppningar om att den skulle stå hör nu när jag kom. Men Bengan har försvunnit. Han har tydligen träffat en tjej. Jag vet inte så mycket om henne. Hon är ryska och i 30-årsåldern eller så. Bengan försvann till Moskva. Kvar står några stenar. Han kommer väl tillbaka.

Jag går bort till trädgårdslandet och blir så barnsligt förtjust över att det har kommit rädisor. De skulle kanske må bra av att växa till sig lite, men jag kan inte låta bli – det blir fem rädisor till frukost.

Jag installerar mina skrivargrejor, skärmar och så, uppe i ladan. Jag tar av mig min kavaj och mina skor. Gör mig en kopp kaffe. Nu ska jag börja skriva. Sätter mig ner och skriver en rad eller två. Ska jag grilla ikväll? Det ska jag väl. Grilla lamm! Undrar när det är okej att ta sig ett glas egentligen.

Jag packade bilen full och tog sena båten till Gotland. Nu är jag här och här ska jag stanna i sju veckor. Amanda och Charlie kommer på fredag. Amanda behövde jobba och att vara ensam här ger mig en bra ensamstart på den skrivperiod jag nu går in i.

Jag tyckte det var mysigt att vara här på pappret. Man skulle tända upp kaminen och ta en liten pinne och vara MAN. Jag kom för en liten stund sen och kände mig inte alls som en man, utan som en pojke. Jag kröp genast i sängen och drog för nätet, för man vet aldrig vilka djur som kan komma. Och nu ligger jag här och lyssnar efter ljud. Tycker mig höra märkliga varelser ute i skogen. Hoppas jag kan somna, hoppas det ljusnar snart.

Imorgon bitti tar jag min första kaffe på bageriet.

Men jag saknar min lilla familj.

Lite obehaglig stämning här på Calles kontor. (Läs Calles välgörenhetsblogg HÄR) Mats Dicklén, här med ryggen mot oss, har just varit på toaletten. Han kom ut därifrån med stor hast och stängde dörren efter sig på sådant sätt att han nästan klämde sig i den på väg ut. Det hindrade inte att lukten kom ut i stora rummet – efter tio sekunder bärjade Calle ställa till liv om saken. Viftade demonstrativt med händerna för näsan. Mats vidhöll sin rätt att få utnyttja kontorets toalett och där hade han naturligtvis en poäng.

Det lugnade sig sen. Mats berättade att Calle inte är så mycket bättre. Han smyger omärkligt in på toaletten. Och plötsligt hör man att han sätter på Angry Birds där inne. Han skruvar upp volymen till max. Varför, jo han använder ljudet av Angry Birds som ljudkuliss för att dränka eventuellt ljud av prutt och liknande.

Varje gång de hör Angry Birds dova melodi i lokalen vet alla anställda vad som händer där inne. Och jag vet inte om det där greppet är så bra. Det blir så visuellt. Ljudet blir nästan pavlovskt, inte sant. Varje gång melodin kommer kan man se den lille mannen sitta där på toaletten och dingla med fötterna och ta i på det att det bultar i tinningarna på den fan.