Man: Jo, jag var här igår, hade ett möte med en kollega och vi tog ett glas vin. Sen betalade jag för mitt vin, men så bestämde vi oss för att ta ett glas till.
Bartender: Jaha.
Man: Ja, och vi beställde in ett glas till. Och sen betalade jag för mitt andra glas också. Och igår när jag kom hem såg jag på det sista kvittot…

Mannen visar upp sitt kvitto.

Man: Ser du?
Bartender: Vad ska jag se?
Man: Där verkar det som om ni drog vinet en gång till. Kan det vara på det sättet?
Bartender:  Här finns debiterat för två glas vin.
Man: Jo, men jag hade redan betalat för det första glaset.
Bartender: Du menar att du fått betala dubbelt för ett av glasen?
Man: Jo, så kan det vara. Jag tror det.
Bartender: Tror du det eller är du säker på att det är så?
Man: Jag tror det. Men helt säker kan jag inte vara.
Bartender: Du är inte säker?
Man: Nej. Helt säker är jag som sagt inte.
Bartender: Ja, om du helt säkert säger att du fått betala dubbelt så får du igen pengarna. Men det är ju svårt om du inte är helt säker.
Man: Nej. Jag kan inte säga att det är så till 100%, men jag tror det.
Bartender: Jaha. Alltså, jag vet inte…
Man: Ge mig en kopp kaffe istället.
Bartender: Ursäkta?
Man: Ger du mig en kopp kaffe så kan vi låta udda vara jämt.

Bartendern ser mycket tveksam ut.

Bartender: Vill du ha en kopp kaffe?
Man: Ja. Det är ju inte så mycket pengar, om det nu blev fel. Det kan jag leva med. Som en gest kan du väl ge mig en kopp kaffe.
Bartender: Ok.
Man: Tack, vad fint.

Jag tog mina pinaler och cyklade ner till Scandic Hotel Anglais. Här satt jag varje dag och jobbade när jag och brorsan startade Schulmangruppen, det företag som skulle starta upp humorsajten 1000apor som ett år senare gick en plågsam död till mötes. Vi hade inget kontor, vi hade inga pengar, men jag minns att vi hade visitkort. På detta stod det SCHULMANGRUPPEN och under detta i kursivt: ”En del av Schulmangruppen-gruppen”. Som om vi vore ett multinationellt företag med anställds världen över. Vi tyckte mycket om det, roades av de där visitkorten mycket.

Här satt vi, dag ut och dag in. Drack kaffe ocg bredde ut oss i deras fåtöljer. Vi tog många möten här – alla var ”förutsättningslösa”. Jag minns det ordet väldigt starkt, när vi ringde och bad om ett förutsättningslöst möte.

Det kändes som om detta var tjugi år sen. Men det var 2008. Jag kan inte begripa det där med tiden. Tiden är ingen raksträcka, den är en labyrint och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan. Som Tranströmer sa.

Det är alltid vanskligt när Amanda går före mig till jobbet om morgnarna, för det innebär att jag måste klä på mig själv. Då har jag plötsligt ingen att kolla av med. Då kan jag aldrig veta om den slipsen fungerar med de braxerna. Har jag sagt att jag är färgblind? Jag kan inte skilja på egentligen någonting när det gäller färger. Och just idag är det särskilt bekymmersamt, för Aftonbladet har bett mig hjälpa till att leda en mediediskussion som ska hållas mellan de högsta bossarna på Aftonbladet idag. Och då vill man ju inte se ut som ett ischme.

Därför frågar jag er och var nu ärliga – inget bullshitt nu. Fungerar det här? Jag inser nu att bilden är oklar och jag kan själv inte beskriva kläderna eftersom jag inte har en aning om vilka färger kläderna har. Jag vet att bysserna är röda, för det har Amanda sagt någon gång. Och skjortan är ljusblå. Kavajen? Ingen aning. Brun, kanske? Den kan också vara grön. Och slipsen kan vara blå, men den kan lika gärna vara lila eller något sånt.

Jag var hos tandis idag igen och vet ni vad jag fick göra, jo, jag fick bli borrad med laser! Det var rätt spännande. Jag fick ta på mig glasögon mot laserstrålen och så började han. Det kändes inte alls, det bara ”tickade” på något konstigt sätt. Helt otroligt. Kan man inte borra bort alla mina hål med laser? Nja, svarade tandis Joakim Scott. Man kan till exempel inte borra bort fyllningar med laser.

Laser! Tänk er. Min dotter kommer aldrig behöva utstå denna vidriga borr. Allt kommer att vara laser!

Går till bilen och ser detta. Är det verkligen okej? Snö i maj. Fy för satan. 

Amanda (vars blogg ni hittar HÄR) börjar varje dag med att ta en bild på sig själ. Jag älskar det, för då får jag se vad hon har på sig och sådär. Jag går på morgnarna när hon fortfarande sitter i morgonrocken. sen är det ännu roligare att se vilken pose hon har. Det har varit mycket händer under våren, men nu tycks det alldeles som om det nya är att vicka huvudet.

Hennes läsare tycks uppskatta det, så jag ger er detsamma.

Kissie är Sveriges största bloggare. Jag läser inte henne dagligen, men någon gång varannan vecka händer det att jag kikar in. Jag skulle inte säga att innehållet tilltalar mig, så skriver hon heller inte för mig. Men jag är mycket imponerad av hennes sätt att kommunicera. Hon är påhittig och ambitiös, provocerande och modig. Och ibland är hon också drastisk och mycket rolig i sitt sätt att meddela sig.

Jag vet att hon har över en miljon besök i veckan. Ändå har jag ingenstans, i varken bloggar eller gammelmedier, sett någon ta upp det som för mig är alldeles uppenbart. Att hon väger väldigt lite. Jag är varken läkare eller expert, men för mig är det tydligt att en person som ser ut på det här sättet har problem, kanske till och med allvarliga problem, med sin vikt:

Jag är kluven till detta. Det gör ont att se bilder av det här slaget. Men samtidigt: har jag verkligen med hennes vikt att göra? Ska jag lägga mig i, fälla omdömen om hennes kropp i min blogg? Kanske inte. Eller, å andra sidan: Har jag, eller andra som upptäcker en människa med problem, ett ansvar här? Vi är inte en del av hennes familj, vi känner henne inte – men vi ser ju en medmänniska i nöd.

Låt oss nu ponera att vi har ett ansvar. Vi borde göra något. Vad ska vi då göra? Några försöker påverka henne genom att i kommentarsfälten uppmana henne att söka hjälp. De försöker att agera det sociala skyddsnät som hon uppenbarligen saknar. Men Kissie slår ifrån sig, säger att hon mår bättre än någonsin. Hon trivs med sin vikt.

Jag vet verkligen inte. Men en sak är jag säker på. Kissie har alldeles i dagarna gått till en klinik för att fettsuga sina lår. Den ansvariga för den kliniken, personen som accepterade att behandla bort Kissies fett på låren, borde man ta itu med.

Att gå med på att utföra en sådan behandlig på en person som ser ut som Kissie är utomordentligt skevt. Man borde laga så att vederbörande aldrig mer får stå inför ett sådant beslut.

Kollar på Nyhetsmorgon, Tilde har just tagit in den hemliga gästen, som var Arne Weise! Jag minns för ett år sedan, då ringde det en tjej från Nyhetsmorgon och ville att jag skulle vara hemlig gäst i Tildes program. Jag tackade ja till detta, såg fram emot söndagen, hur Tilde skulle sitta där med alla ledtrådar. Kanske skulle någon lustigkurre till researcher plocka fram en bild på en häst och Tilde skulle säga: ”Jaha, här har vi en häst. Kan det vara Stig H Johansson, humm, humm.” Och jag skulle stå där i kulisserna och se lite full i fan ut.

Men de ringde dagen innan söndagen och avbokade alltsammans. De hade kanske fått in en bättre hemlig gäst, jag vet inte säkert hur det var. Men det var lite genant för den här kvinnan att avboka, det märkte jag nog. Hon undrade om jag ville komma tillbaka någon annan gång. Men jag var stött! Jag kände mig därmed inbjuden med armbågen!

Vi tittade i våra kalendrar efter en lämplig dag för mig att komma tillbaka och det föll sig så lustigt att jag inte kunde vara med förrän om sex månader. Det är sant! Veckan därpå skulle jag åka på sommarlov till Gotland. Jag skulle vara där hela juni, juli och halva augusti. Sen skulle jag gifta mig och dagen efter bröllopet skulle jag åka till Colombia och spela in tv i tre månaders tid. Så jag sa det till henne den där eftermiddagen i maj: ”Jag kan först 27 november.”

Ni kan ju förstå vilken NJUTNING!
Där fick hon!!!

Då blev hon nog snopen, den kvinnan. Inte? Hon brydde sig inte det allra minsta? Just det, så var det. Hon brydde sig inte ett skit. Men ändå! Vilken replik ”Jag kan först 27 november!”

Touché!

Jag var med Calle och Anitha på NK och vi gick ut mot PK-huset och när vi just passerat den där krimskrams-affären där de också säljer glasögon stannade Calle upp med barnvagnen. Hans blick, den går knappt att beskriva.

Kaptenen på Titanic, precis när han fått syn på isberget. Så såg Calle ut!

Jag frågade hur det var fatt med honom och han svarade: ”En rulltrappa. Där är en rulltrappa. Vi måste ta en annan väg ut. Jag åker inte rulltrappa med mitt barn.”

Jag sa till honom. ”Lugn”, sa jag. ”Jag förstår att detta är ett trauma, men det är ett trauma som du måste gå igenom. Nu gör du det här, hör du det? Nu tar du ditt barn nerför rulltrappan. Du kan, för du är stark och du är modig. Nu gör det du det, hör du det, Calle, nu gör du det!”

Här är bilden. Första gången Calle tog sin barnvagn nerför en rulltrappa.

Amanda köpte godis idag. Det var skada. Det är alltid jag som köper godis och det beror på att jag kan det där. Jag kan göra mixen, jag kan välja rätt godisar och jag vet vilka man ska undvika. Men Amanda är en rookie. Hon tror att det räcker med att strosa runt framför godisståndet och välja lite hipp som happ, ta en godis där och en annan där. Det är när man lever i en sådan villfarelse som det verkligen går åt helvete.

Kolla på den här. En fullständigt meningslös liten sak. Så in i grunden osmaklig. Amanda har köpt massor av sådana godisar.

Sura nappar, ha ha ha! Det är en godis som man äter när man är mellan 11 och 13 år gammal, när man tycker att det är spännande att utmana gommen, när man står där med sina kompisar och skriker ”GUD VAR SUR!”.

Och den där lilla gynnaren är verkligen den dåliga smakens flaggskepp på jorden. Alldeles för stor för att kunna kallas ”smågodis”, alldeles för mycket choklad. Jag har inget emot choklad, så länge där finns kvalitet. Men det här är den sämsta typen av choklad som vandrar på jordens yta. Värdelöst, Amanda. Riktigt värdelöst!