Vi är framme! Hotellet heter JW Marriott i Phuket. När jag bokade var jag noga med balkongen. Det spelat ingen roll hur det ser ut där inne, bara vi har en rymlig, härlig balkong med utsikt där vi kan sitta och dricka ett glas vin när Charlie somnat
Sitter på Arlanda, om en timme lyfter planet mot Thailand. Jag tar en kaffe och bloggar, Amanda och Charlie har gått och tittat på hudvårdsprodukter. Ni som funderar på att ta en charter med Apollo, avvakta lite och vänta på min betygssättning. Jag ska sätta plus på varenda liten sak på denna charterresa.
Än så länge: På Apollo får man ha med sig 20 kilo bagage per person. Vi har med oss en liten bebis, hennes saker får inte väga ett gram. Att hennes barnvagn väger 10 kilo bryr de sig inte alls om. Det måste vi räkna in i vårt bagage. Och 20 kilo är redan det väldigt lite, särskilt som vi har med oss barnmat.
Mitt första intryck av Apollo måste därför bli underkänt, det vill säga :+: .
Men hallå. Mycket kan hända här.
Jag återkommer.
I bokhandeln. Lite fiffig omorganisering från min sida och HÄPP – jag är Augustprisvinnare.
Det var en fin jul. Många i släkten var samlade. Vi hade på André Pops på utan ljud. Han funkade bra utan ljud, behagligt utseende, söt kille. Vi började med att ge Charlie klappar. Jag var tomten, jag har aldrig sett Charlie så rädd. Hon försökte fly undan, men benen höll inte, de skakade så. Då rev jag av mig masken och då såg hon att det var pappa. Efter en stund hämtade hon sig, då tog hon på sig masken och var tomte. Då spelade vi alla rädda, ropade och ojade oss. Det tyckte hon var mycket roligt.
Sen åt vi middag och satte oss i sofforna. Calle drack en hel del. Han bad hela tiden om ”en tolva till” och pekade på Calvadosflaskan. I övrigt var det mesta städat. Svärfar Bengan var med. Jag hittade ingen tändare till ljusen, då tog han ledigt fram något don han hade med sig i en väska och tände.
Sån är han, Bengan. Alltid något don i fickan.
Jag är en kvällstidningsromantiker. Det är sen barndomen.
Pappa kom hem från jobbet med matkasse i handen och båda kvällstidningarna under armen. Först läste mamma och pappa var sin tidning i soffan. Sen bytte de tidning med varandra. Jag fick vänta på min tur. Jag läste sedan tidningen bakifrån, mest tack vare serierna i Aftonbladet och BarnOmbudsmannen i Expressen. Kvällstidningen kändes spännande, de svarta rubrikerna skvallrade om en farlig, hisnande värld. Jag minns den oerhörda känslan när de drog på stort, när man kunde ta del av en fullkomligt halsbrytande rubrik på förstasidan och längst ner informeras: ”Läs mer på sidan 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, mitten och ledare”. Det var otroligt, man kände att man var med om något historiskt!
Kvällstidningarna fanns alltid där i min barndom. De fanns på vintern, då man ibland hade så mycket annat för sig att man bara snabbt bläddrade i tidningen stående över köksbordet. Den fanns med på sommarloven då kvällstidningarna var dagens absoluta höjdpunkt. Då läste jag allt, till och med ledarsidorna som var så svåra att jag inte ens förstod rubrikerna. Där kunde man hitta karikatyrer av politiska ledare, det var roligt, för det var tecknat. Mamma och pappa skrattade åt Jan Stenmark. Det gjorde jag med, utan att riktigt förstå varför. Och mot slutet av tidningen, de förbjudna, kittlande annonserna för telefonsex med bilder på kvinnor i underkläder.
Det fanns så många förebilder i kvällstidningarna. Man ville bli som dem. Expressens Mats Olsson och Lars Lindström. Vilka män! Aftonbladets Lasse Anrell! Och Peter Wennman, som en gång publicerade en läsarfråga som jag skrivit! Jag laminerade den där sidan och bar den i min kardborreplånbok under flera år.
Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år gammal och sedan dess har jag alltid köpt både Expressen och Aftonbladet på vägen hem. Jag kan inte se hur min tillvaro skulle vara utan dem. Jag inser att det är öppet mål för kvällstidningshatarna, men all min bildning, all min förståelse av världen har jag fått från kvällstidningarna. Jag älskar kampanjerna med slagorden! Jag älskar när drevet går! Jag älskar när det händer något så stort att självaste chefredaktören med bister uppsyn tar till orda på förstasidan! Kvällstidningarna har alltid varit min följeslagare och de har alltid levererat. Både under mjuka perioder, som när Victoria gifte sig med
Daniel, eller under hårda, som under elfte september, har kvällstidningarna givit mig en rapportering som jag inte kan få någon annan stans. Kvällstidningen är unik.
Jag är helt enkelt en stolt kvällstidningsläsare.
Jag blir därför alltid lika beklämd när jag tar del av det trötta kvällstidningshatet. Jag talar inte om de som tänkt, de som aktivt och med vettiga resonemang tar avstånd från kvällstidningarna – heder till dem! Jag talar om dem som klagar på kvällstidningen av slentrian, de som gör det ”mest för att man ska”. Man SKA kalla Aftonbladet för ”Aftonhoran”. Man SKA kalla Expressen ”Sexpressen”. Det hör till, särskilt om man är lite akademisk, sådär.
Jag tittar på Nyhetsmorgon i TV4 och Kristin Kaspersen och han den där Kraft ler lite snett, lyfter upp kvällstidningarna mellan tumme och pekfinger och säger ”jaha, ska vi se vad de har hittat på i dag då”. Förnumstiga leenden, de pekar på någon rubrik, skrattar på lattjo, skakar på sina huvuden, bläddrar som om det vore ”En ding ding värld” de läste i. De vill signalera att de står över det där, de betraktar kvällstidningarna på samma sätt som man tittar på aporna på zoo. Det, vill jag mena, är ett okunnigt kvällstidningsförakt. De fyller sina program med nyheter som kvällstidningarna skriver om, men de kan inte stå för det.
Samma sak med morgontidningarna. De FÖRFASAR sig över att kvällspressen skriver om Tiger Woods otrohet eller om Jonas Bergströms affär med norsk kvinna, sida upp och sida ner rapporterar INDIGNERAT och ovanifrån om Aftonbladets och Expressens rapportering. På detta sätt kan de skriva om saker och ting utan att ändå skriva om saker och ting. Heder till kvällspressen som står för sina publiceringar, som inte gömmer sig bakom andras publiceringar.
I en värld där mediehusen får allt märkligare ägarstrukturer, där dolda agendor döljer sig bakom snart sagt varje publicering, så känns kvällspressen fräschast, modigast och sannast.
(krönika publicerad i dagens Aftonbladet. Jag är nöjd med texten, Mycket bra ämnesval! Och en bra text. Jag ger mig själv :+++: )
Jag har försått att julbocken där uppe i Gävle står kvar. Förstå tomheten hos kommungubbarna när det går upp för dem att hela intresset bygger på att den faktiskt brinner upp. En obrunnen julbock i Gävle är så in i helvete ointressant. Kommungubbarna tror kanske att den är fin? Att det är ”en stolt symbol för regionen” eller så.
Obrunnen julbock: :+:
Nedbrunnen julbock: :++++:
Säsongsavslutning av Schulman Show, succéprogrammet som nu är större än Hellénius Hörna, större än samtliga program som gick på TV3 och Kanal 5 i förra veckan.Gäst är Helena Bergström, som alltså kom tillbaka efter vårt ljudmisstag. För at påminna oss själva vilka lallare vi ändå är så lät jag det ljudlösa programmet ligga i skärmen bredvid oss under hela programmet.
Vad tycker ni?
Förra veckan sa ni åt mig att strunta i de gapiga introduktionerna. Då tog jag bort dem.
Ni ser – vi lyssnar på vad ni säger!
Folk har undrat vem det var som jag tog med mig till vår middag häromdagen. Jag får inte berätta detta, personen i fråga vill inte att det ska komma ut. Det är en Säpo-fråga.
————————–
Jag tar tillbaka mina :+++: på ”Morden i Sandhamn” och ger den istället :++: . Det är vad den var – godkänd. Jag tänkte inte klart igår, klockan var mycket och så. Okej för er?
————————–
Det där med rimstugor. De finns överallt i dagarna. Så fort jag slår på teven sitter det en panel där och rimmar underfundigt. Jag tycker verkligen inte om det. Så tänker jag mig helvetet: en rimstuga där Ingela Pling Forsman sitter alldeles bredvid mig och VÄSANDE I MITT ÖRA rimmar på klappar, dag efter dag, år efter år.
————————–
Sitter och tittar i tv-tablån inför julen och nyår. Ingenstans hittar jag SVT:s klassiska program ”Året med kungafamiljen”. Märkligt. Har de tagit bort det där trevliga programmet ur tablån? Hade varit spännande att se upplägget på ett sådant program just i år.
————————–
Jag vill be om ursäkt till Eva Röse. När Charlie vaknade klockan 05.43 imorse så gav jag henne min Iphone att pilla med. Hon ringde upp Röse åtta gånger, märkte jag alldeles nyss. Förlåt, Eva, och god jul. Du var jättebra i Maria Wern, förresten!
Min brorsa Calle var på konferens i några dagar på Sandhamn samtidigt som de spelade in filmen. Det var nångång i maj. Han berättade för mig att det var så in i helvete kallt. Vi talar tolvgradigt. Calle fick ha på sig dubbla jackor på utomhusaktiviteterna. När jag nu ser “Morden i Sandhamn” har jag inte kunnat tänka på något annat. Jag liksom VET att skådespelarna går runt och huttrar. Efter varje gång regissören skriker “BRYT” så rusar Alexandra Rapaport och drar på sig en anorak och väser “helvete” för sig själv och hela teamet samlas runt en brinnande tunna, står där och vrider händerna i varandra.
——————-
Rapaport var bra! En bra skådis. Det är inte hennes fel, men ibland var hennes karaktär lite kantig. Som det här med att hon var diabetiker. Så fort man såg henne dona med sprutor så VISSTE man att det skulle bli fara och färde vad det led. Klart hon skulle sitta instängd nånstans och börja hyperventilera och famla efter insulinet i någon slutscen.
——————-
Jag var inte förtjust i Jonas Malmsjö när han spelade “stissig”. Han skulle rulla med ögon, stamma, påbörja en mening och avsluta en annan, röra sig som en heroinist och babbla konstigt. Det var inte bra. När han däremot gick in i ett mer återhållet agerande blev han nästintill magisk. Vid några sådana tillfällen var han så bra att jag tänkte på hanses pappa och dennes pastorroll i “Fanny och Alexander”.
——————-
De hade problem att få vädret att klaffa i scenerna, tänkte ni på det? Det var riktigt förvirrande där mot slutet. Det var rena high chaparal! Tanten stängde in Rapaport i fyren och lämnade ön i ett stilla hav, solen bildade spegel på vattnet. Efter en liten stund – det rörde sig alltså om ett par sekunder – så var det kalasmulet och full storm på sjön. Sen blev det natt, vår polishjälte sitter och deppar i motorbåten och får snart en idé, åker ut med båten igen – och då är det plötsligt gryning igen! Och när han sedan lämnar båten – då har det blivit natt igen! Åkte han den där båten i ett dygn?
——————-
Scenen uppe i fyren med den gulliga tanten som plötsligt blev satan på jorden var extraordinärt fånig. Hur tanten ondskefullt blickade ut över havet och där stod och Alexandra Rapaport och höll på att svimma, dels därför att den FRUKTANSVÄRDA SANNINGEN börjat gå upp för henne, men framför allt eftersom hon glömt sin insulinspruta. Nej, det där var rent besvärligt att titta på.
——————-
Det fina med Morden i Sandhamn var att man inte satt och var nervös. Man brukar ju vara det när man ser svenska dramaproduktioner. Man vill så gärna undvika att ta del av generande skådespeleri, man mår ju så dåligt av det. Därför sitter man och är nervös, som tittare uppför man sig till slut lika stissigt som Jonas Malmsjö, man rullar med ögonen och vrider sig som en epileptisk – man vill verkligen inte att det ska bli genant! Men här behövde man inte känna denna nervositet. Det var gediget och fint. När eftertexterna började rulla, så var det inte så att min kropp skrek: GE MIG MER! Men det var en trevlig stund.
Morden i Sandhamn lutade länge mot :++: , men får faktiskt :+++: ,
Vi spelade in Schulman Show igår. Bra stämning i studion. Vi firade att vi nått 500.000-tittarvallen. Senaste episoden gick över. Vi är större än så gott som ALLA program som går i TV3 och Kanal 5.
Igår hade vi Helena bergström och Arne Weise i studion. Härligt samtal! Roliga avslöjanden! Weise berättade bland annat om när han och Colin Nutley var på strippklubb en gång i tiden. Sensationellt! Och Bergström var underbar, kvick och varm. Det var en fin eftermiddag. Och själv? Jag har aldrig varit bättre!
Kan ni tänka er känslan i min kropp när jag idag fick telefonsamtal från produktionen. De meddelade att det ”blitt nåt fel”. Det fanns inget ljud på inspelningen.
Jag: Inget ljud?
Produktionen: Nä. Inget ljud.
Jag: Dåligt ljud eller?
Produktionen: Nä. Inget ljud.
Jag: Inget ljud alls?
Produktionen: Nä. Inget alls.
Jag: Inget ljud över huvud taget.
Produktionen: Precis. Inte över huvud taget.
Jag satt tyst och tom i 15 minuter. Sen åkte jag tillbaka till Aftonbladet. Nu ska vi spela in samma program igen! Förstår ni vad smärtsamt.
Dagens ros går till Helena Bergström som trots fullt schema tar sig tillbaka till Aftonbladet för att göra om samma program, säga samma saker, se samma klipp och skratta åt samma saker.
Herregud.