Jag läser Amandas blogg och lägger märke till att hon har en ganska udda pose. Hon lägger handen på huvudet när hon tar en bild på sig själv. Jag undrar så vad det kan komma sig. Just nu har Amanda frågestund på sin blogg. Jag ska fråga henne vad det kommer sig att hon gör på det sättet.

Här är en bild till – samma sak. Handen på huvudet. Varför denna hand på detta huvud?

Kanske något att börja med. Här är jag med en hand på huvudet.

Jag var på middag med Pontus och Fredrik igår. Vi hade en idé om att alla ta in en hemlig gäst vardera till denna middag. Vi tre kom tidigt och inväntade spänt vilka som de andra skulle ta med sig. Efter en stund kom Fredriks hemliga gäst.

Björn Ranelid! Han hade just avklarat kvällens danspass inför Let’s Dance. Det var mycket trevligt att träffa honom, det var länge sen sist.

Sen kom Pontus gäst – Rafael Edholm. Han är ju en ljuvlig liten knasboll, den där Rafael. Det blev en hel del udda samtal mellan Rafael och Björn, som aldrig hade träffats förut. Middagen var på det hela taget mycket speciell, jag kommer aldrig att glömma den. Vi hade väl alla till mans en önskan om att Bjlörn Ranelid skulle ställa sig upp och hålla en monolog för oss, men sånt kan man ju inte be om hur som helst, Men så hände det ändå.

Ranelid reste sig upp och började recitera, proklamera. Han är väldigt fängslande när han börjar med det där, den gode Björn.

Jag tog en film på en del av föreställningen. Vi satt som trollbundna. Titta på det sista i klippet – plötsligt kom en kvinna in från höger och frågade om någon hade en cigg att bjuda på. Mitt i Ranelids monolog!

Ranelids monolog får :++++:

Jag kom av en slump över ett fotografi som Johan Rheborg tagit. Jag visste inte att han var fotograf. Jag visste inte att han var så duktig på att ta fina bilder. Jag satt en hel kväll med Amanda och tittade på hans bilder. Desvärre känner jag inte Johan Rheborg, vi har aldrig ens träffats, men via Twitter kom jag i kontakt med honom. Och idag mötte jag upp Johan på stan och köpte fototo ”Paraply i snö”. Det var spännade att träffa Johan. Jag bad att få ta en bild på honom och det fick jag.

Tittade på Morden i Sandhamn. Tyckte den var helt okej. Men en sak tänkte jag på. ”Morden i sandhamn”. Borde det inte heta ”Morden på Sandhamn”? Man säger väl inte ”i sandhamn”? Det kan väl inte vara så svårt?

Nå.

Nu ska jag ta av min snus, stänga bort teven, lägga mig över sängen, ställa klockan i väckning och sen sova längs åtta timmar.

Min bil räknar ut medelförbrukningen av den bensin bilen drar. Varje gång jag tankar nollställer jag och så försöker jag köra ännu mer bensinsnålt än tanken innan. Jag har blivit helt besatt av den här statistiken. Tänker på den hela tiden. Vill pressa-pressa-pressa. Då gäller det att köra smart, inga tvära inbromsningar, inga hastiga accelerationer.

I somras när jag var på Gotland låg jag på 5,5 liter per tio mil. Det är mitt personliga rekord. Den känslan var fenomenal, jag mådde så oerhört bra den veckan.

Nu är det vinter och dessutom kör jag bara inne i stan, så det är omöjligt att ligga i samma nivå. Jag brukar ligga på 10,5 och ibland hamnar jag under 10. Men då måste jag verkligen köra oerhört smart.

Men så har Amanda bilen i ett par dagar. Och när jag får tillbaka bilen har hon saboterat allt. Så här såg mätaren ut för några timmar sen när jag övertog bilen från Amanda. Hon måste ha dragit ut på nån is och kört burnouts eller något. Jag förstår inte varför det påverkar mig så, men när jag ser att mätaren ligger på över 11 så blir jag helt vansinnig. Det kokar i mig av vrede.

Det har hänt sig så att jag varje dag ser Förkväll på TV4. Jag hämtar min dotter Charlie vid 16 och vid 17 sätter jag på teven och så hamnar jag där framför Förkväll. De som inte sett Förkväll tror kanske att det rör sig om ett ”tv-program”. Det är det inte. Det är en enda lång räcka av sponsrade inslag. Jag tycker oerhört illa om de här inslagen, men särskilt vidrigt är det att ta del av ”Com Hem-gubben” som varje dag visar sig i programmet. Han åker hem till kändisar och installerar bredband eller vad det är. 15 minuter långa inslag där han sitter och skruvar på teknik och förevisar grejer på fjärrkontrollen för en tacksam kändis som sedan säger: ”Nu har mitt liv förändrats!” Tokigt sponsrat av Com Hem. Jag känner mig illa till mods när jag ser det.

Idag var det rimstuga i Förkväll. Tre påhittiga personer skulle rimma till tittarnas klappar.

Jag blev konfys när jag såg trion. Hasse Wiklund var där. Och Sandra Dahlberg. Men vem är mannen i mitten? Men vänta nu. Är inte det…

Javisst! Com Hem-mannen sitter plötsligt och ska rimma i Förkväll. Han är överallt! Vad har Com Hem betalar egentligen för detta? Jag sitter alldeles förundrad och undrar vad i helvete det är som pågår. Första klappen som ska rimmas. En platt-teve! Så klart! Vem kan rimma om platt-teve-apparater om inte Com Hem-mannen! Och som han rimmar! Det är fullständigt obegripligt. Jag förstår ingenting. Nästa klapp – en digitalbox! Com Hem-mannen hugger till igen, rimmar stenhårt på denna klapp och blickarna från de övriga i panelen är så tomma att jag ryser till där jag sitter i soffan. Com Hem-mannen. Snart ser ni honom överallt.

Snart programleder Com Hem-mannen Let’s Dance!
Snart bildar han duo med Jenny i morgonsoffan!
Snart läser Com Hem-mannen nyhetssändningarna!

Betyg?
Förkväll får :-:

Åt lunch med Fredrik Wikingsson igen. Han lovade att det var hans tur att bjuda idag. Jag var fortfarande förorrättad efter hans sätt att beställa in en biff Rydberg för 300 kronor förra gången vi sågs. Han visste att jag bjöd och utnyttjade tillfället!

”Vad säger du, min gode Fredrik, ska vi inte ta in både förrätt och varmrätt idag”, sa jag. Fredrik sa att han inte riktigt var sugen på någon förrätt. Jag frågade om han hade något emot om jag tog in en. Han kunde inte säga så mycket alls. Det var bara att acceptera.

Jag var inte just sugen på förrätt, var inte så hungrig, men en hummersoppa gick ju ner. Sen kände jag att jag var sugen på något ytterligare innan varmrätten. Så jag tog mig en tallrik pata negra också. Bara för att. Wikingsson avstod.

Sen var det dags för varmrätt. Jag älskar biff Rydberg! Sen ville Fredrik ta in notan. Men jag var sugen på nåt sött! Jag tog in lite tryffel. 

Sen fick vi in notan. Fredrik betalade.

Nu passar han sig i fortsättningen för att beställa in dumheter på luncherna!

Tittade på klockan på datorn, såg att den var 11.11. Jag skiter väl i sånt, men jag vet att Amanda är mycket förtjust. Hon menar att hennes dag per automatik blir ljuvlig om hon får syn på klockan när den är 11.11. Jag bestämde mig blixtsnabbt för att ta en bild på klockan och skicka till henne, men precis när jag tryckte av så ändrades den till 11.12.

Jag skrek: HELVETE!

Och så satt jag och var irriterad en stund. Kom sedan på en idé. Jag går in i datorinställningar och ställer tillbaka klockans tid till 11.11, tar en bild och skickar till Amanda!

Jag började knappa och fingra, kände mig som ett geni. Men jag avbröt efter en stund. Herregud. Vad är det jag sysslar med?

Jag ligger i sängen, Amanda har somnat här intill, jag trycker därför försiktigt på tangenterna så att hon inte ska vakna av knappljud. Jag är begåvad på att skriva ljudlöst. Men det är svårt, varenda liten manöver är så oerhört känslig. Jag smeker ner bokstäverna och kisar, jag ser ut som en genial pianist när jag håller på så här,

Jag tittade på den där katastroffilmen på TV4 ikväll. Vad tyckte ni? Jag gillar den första halvtimmen av alla katastroffilmer. Vetenskapsman på fjärran forskningsanläggning får plötsligt in mystiskt pip i maskinen, hans trötta kollega vid maskinen intill säger att det måste vara nåt fel på mätgrunkan och somnar om, men pipet fortsätter. Det är inte bara fortsätter – det ökar i styrka. Besked om detta pip når vår något mer akademiska hjälte som befinner sig i storstad. Han meddelar makthavare av typ ”vicepresident” om detta pip och säger att något måste göras. Men makthavare bara skrattar åt honom – ”det du påstår är befängt!” – och fortsätter i korridoren med viktigare papper i handen.

Men så händer underliga saker. Världen börjar på ett eller annat sätt att knaka i fogarna och till slut, när skiten träffar fläkten, så får makthavre krypa till korset och be om hjälp. Och vår hjälte måste evakuera utsatt fru och stackars litet barn innan han kan fokusera på uppgiften. Och sen kommer katastrofen och den är alltid underbar, jag kan inte få nog av att se öppna munnar, tomma, rädda ansikten, människor som backar räddhågset, tittar upp och mumlar ”oh my god”.

Men sen är det roliga över. Det roliga är ALLTID över just där där när det handlar om katastroffilmer. Alla de där scenerna när de vandrar runt i askorna, lyfter på bråte för att hitta utsatt fru eller stackars litet barn är så in i märgen ointressant.

Så var det också ikväll.
Day after tomorrows första halvtimme: :++++:
Day after tomorrows sista 1,5 timme: :+:

Jag och Amanda ligger och tittar på reprisen av Robinson från igår. Jag har inte sett Robinson i år. Vilket misstag! Det är ju alldeles spektakulärt. Vuxna män som gråter, tjafsande och bjäfsande, intriger och extrem utmattning. Och i mitten denne underlige Paolo Roberto. Allt är så oerhört fysiskt för honom. Det är omröstning i örådet. Alla skriver sina lappar, Paolo samlar in och när han just ska börja läsa så drämmer han till lådan med full kraft. Jag förstår inte varför, men det gör han, full kraft – PANG! Och sen börjar han läsa. Och ingen ifrågasätter honom. Ingen frågar: “Ursäkta, Paolo, men varför drämde du till lådan med full kraft Är det möjligen så att du är dum i huvudet??”

I den här världen är det normalt att drämma till lådan på det sättet. I den här världen är man van vid att Paolo inte pratar – han skriker.

Paolo kan inte bara peka på något. Han måste springa några häftiga steg, peka med hela armen och samtidigt utstöta kroppsljud.

På den tiden jag tittade på et här programmet så var det ett socialt experiment. Nu tycks det vara ett fysiskt experiment: Den som bäst klarar Paolo Robertos konstiga beteende vinner.