Jag ska föreläsa på högskolan i Jänköping idag och sitter nu på tåget. Det är en mysig stund, jag har en anständig uppkopplig, kollar lite mejl och förbereder Schulman Show imorgon med Claes Elfsberg som gäst. Vagnen är lugn och tålmodig, bortsett från ett par människor som försöker föra långa resonemang på telefon med människor. Det bryts rätt ofta och då säger de ”hallå” och ”hallå” och sen tittar de förundrat på skärmen och sen återigen: ”Hallå?” Och sen ringer de upp igen, ”det bröts”, och efter en halv minut eller så händer det igen, tåget åker in i en tunnel och då står de där och tittar på sina telefoner igen.

Jag har druckit fem koppar kaffe redan idag. Det känns i systemet. Jag ska inte utveckla.

Sammanfattningsvis: Om inte Loreen vinner tar jag livet av mig!

21.05
Danny Saucedo: :++++:
Det är startfältets näst bästa låt, särskilt nu när Danny inte sjunger falskt i början av låten längre. Den är fartfylld och de där lamporna är ju fantastiska. Man blir glad när man hör den, GLAD, säger jag!

20.58
Molly Sandén: :+++:
Melodifestivalens enda ballad som kom till Globen. Den är ganska fin, inte sant, och Molly sjunger bra, men den är inte magisk. Man håller på henne mest för att det vore så roligt om hon vann och fick ta emot den där fula sångfågeln från sin fåniga ex-kille.

20.52
Björn Ranelid och Sara Li: :++:
För det första: jag tycker verkligen att Ranelid klär i skägg. För det andra: Jag tycker låten är lite bättre nu än förra gången jag hörde den. Ranelid är mer samlad och man blir inte lika rädd för honom. Den här blir farlig ändå.

20.47
Ulrik Munther: :++:
Versen är underbar, på alla sätt ljuvlig. Men refrängen håller ju inte alls, när man hör den längtar man bara tillbaka till versen och så ska det kanske inte vara.

20.41
Loreen: :+++++:
Det är ju helt klart synd att hon ska KONSTRA så mycket med den där luggen och allt det där underliga som gör att hon fjärmar sig från oss som lyssnar. Hon blir inte mystisk, hon blir bara fånig. Men låten är den överlägset bästa låten av alla i år, en är rent internationell, den är rentav fantastisk.

20.36
Topcats: :+++:
Hela den där genren är ju lite generande att titta på, lika löjligt som att titta på de där människorna som går runt i kåpor på Medeltidsveckan, men låten är härlig, det svänger och man blir glad. Man får blunda eller hur, tänka bort brylcremen och plånbokskedjorna och bara lyssna. Fint. Så gör vi.

20.33
Jag måste säga det igen, Jag LIDER med de ambitiösa programledarna som brottas med detta ovärdiga manus. Stackars människor. Och jag måste återigen ge de usla manusförfattarna :+:

20.31
Lisa Miskovsky: :+:
Det är så klart härligt att se henne och höra henne och hon är ju ändå Lisa Miskovsky, men det är ändå den svagaste låten av alla riktiga låtar (Dead by april och Ranelid inte medräknade). Den är ju ingenting, har ingenting, man glömmer den redan innan hon sjungit färdigt. Som Enya, fast uselt.

20.27
Dead by april: :+:
Man hade hoppats att de inte bara skulle vara dead by april, utan att de skulle varit dead by Melodifestivalsfinalen. Men nu står de alltså här med det denna vidriga ickemelodi. Jag blir beklämd, nej, illa berörd. Det är så dåligt att jag skäms för att jag lyssnat på det.

20.21
Thorsten Flinck: :++++:
Det har varit en nackdel för honom att han överarbetat sitt scenframträdande tidigare, han har liksom blivit en barfotapajas, det har varit svårt att ta honom på allvar när han står där och rullar med ögonen. Men nu är han mer nedtonad än någonsin, och låten är verkligen fantastisk, i en klass för sig i den här tävlingen.

20.16
David Lindgren: :+++:
Det är fortfarande mycket oklart varför han har kostym på sig. Vill han se ut som en kamrer? Eller är han ironisk? Men den här låten har man glömt bort, men det är ju fart i den, eller hur? Jag kan redan nu se hur barbröstade, uppumpade människor i Båstad kommer att dansa till den i sommar och det gör mig en smula äcklad, men det går inte att komma ifrån: det svänger om denna låt! Bra, David!

20.02
Att publiken fortfarande viftar med ballonger:  :-:

Sitter i vår lägenhet här på Skilodge i Sälen. Jag har just tagit en liten lur med min familj, jag gick upp lite i förväg när Charlie och Amanda sov kvar, ville inte väcka dem så jag tassade upp på tå och med höga knän, som någon i Björnligan eller var det bröderna Daltons som alltid smög på det där sättet, nå, hur det nu var, ja! Nu sitter jag med en kopp kaffe och en kexchoklad och det är en härlig liten stund det här, i sin enkelhet, absolut, det är inga excesser, va, men att nyvaken få sitta med en kaffe och en kexchoklad och joxa med datorn, kolla mejlen eller vad man gör, det är verkligen inte dumt! Om det är en dygd att njuta av de små sakerna i livet, så är jag en man med många dygder, för den här stunden uppskattar jag något oerhört, ska ni veta. Hur ter sig denna njutning, undrar ni, hur uppfattar jag den? Det är svårt att beskriva, men om ni tänker er hur man slår en flintsten mot en annan och det uppstår ett snabbt blixtsken – just så! Som en kraft som sätter på hela systemet!

Och sen blir det bara bättre, de har byggt en bastuanläggning här uppe som är helt magnifik, fyra olika basturum där den finska bastun med sina niottio grader är drottningen, och där ska jag sitta och känna hur lederna omärkligt smälter ihop i varandra och snart har jag inga leder lvar, jag är bara ett sammanhängande väsen, det är ”idén Alex Schulman” som sitter där och bastar och sen ska jag kanske unna mig en liten öl och sätta mig i ett rum de har där uppe med utsikt över berget. Att sitta så där, svagt uttorkad och släcka törst med en öl i ensamhet, där har vi det igen – det är en gnista i systemet, en explosion i det lilla som säger: det är en triumf att leva!

Snart är det dags för allsvensk premiär i fotboll igen. För oss som är AIK:are är det särskilt speciellt eftersom det här är sista året som AIK spelar sina matcher på Råsunda. Jag gick på Råsunda första gången när jag var 8 år och under en period i tonåren missade jag inte en enda hemmamatch på fyra års tid. Jag har så många minnen från Råsunda och det känns märkligt och fel att detta är sista året.

Ett gäng AIK:are har startat ett initiativ som jag älskar. Under parollen 3712 uppmanar de alla AIK:are att ansluta till denna sista säsong, för att göra den till den gnistrande fest som Råsunda förtjänar.

Jag uppmanar alla AIK:are att komma till Råsunda i år!
Jag uppmanar alla att gå in på denna LÄNK för att läsa mer!

Vi ses på Råsunda, älskade AIK-vänner!

Alex

Tomas Bodström är gäst!
Och Markus Larsson är tillbaka?
Och Brita Zakari är ny panelgäst!

Vad tycker ni om detta? Hör av er i kommentarsfältet!

Vi springer runt här i hemmet och är vimsiga, lägger ner grejer i väskor och stannar upp och kliar oss i huvudet och sen sätter vi fart igen och vi springer nästan på varandra när vi saxar vilt över rumsytorna. Vi packar väskorna, för vi ska åka till Sälen över helgen! Charlie har aldrig åkt skidor förut, och om jag förstått det hela rätt så har inte heller Amanda gjort det. Det sägs att hon plogar ner för backarna och hon skäms så mycket för det att hon alltid vill åka ensam, för hon vill inte att någon ska se hur dåligt hon åker.

Själv är jag mycket erfaren i backen. Jag tycker knappt att det är intressant längre att åka pistat. Jag tar av mig skidorna och knatar längs berget i timmar, i jakt på den perfekta snön och sen står jag där vid stupet, tittar ner, adrenalinpåslaget gör att det skummar i mina mungipor och sen kastar jag mig ner för den lilla jäveln och när jag kommer ner så skriker jag YIEEE-HAAA och kisar upp mot den livsfarliga brant jag just tagit mig ner för och tänker HERREGUD, JAG GJORDE DET!

Och sen är det upp igen, till någon ny utmaning och varje gång tittar jag på berget och tänker: ”Hej, berg. Är det du ska som ska ta mitt liv den här gången?”

Nu har jag emellertid kommit att förstå att det finns en ny teknik i backarna. Tydligen kör man med nåt som heter ”karver-skidor”. Någon som vet hur det går till?

Det var kallt, men soligt i helgen och vi kände av våren och anade sommaren och fick sådan feeling att vi gick ner på Konsum och köpte ett kilo kräftor. Det var inte direkt svenska signal, men ändå, där satt vi och sög lagen och hummade och pillade och åt och det var fantastiskt, en liten stund, men så vid den femte eller sjätte kräftan fick jag ett sting av ångest. Det kändes i magen på något sätt. Jag undrade så vad det kunde bero på. Jag mådde allt sämre. Jag åt ett par kräftor till, men fick sedan avbryta. Det var först efteråt som jag förstod.

Kräftor äter jag i august, när sommaren håller på att ta slut. Och det var det som hände. Jag satt där i soffan och kände ångest, sörjde för att sommaren var slut. Märkligt!

Fan vad roligt med Filip och Fredriks ny show! Lite illavarslande att Blixten&Co står bakom eftersom de inte är superstarka på just innehåll, men Fredrik har försäkrat mig om att bolaget inte haft något med innehållet att göra. Gott så! Spännande! 

Går in på Amandas blogg. Varje dag tar hon en bild på sig själv och sedan skriver hon vad hon har på sig. Jag har upptäckt att de här bilderna blir allt märkligare ju fler hon tar. Det började alldeles normalt, sedan blev det lite benen i kors och lite sånt och sen blev det knasiga armvinklar och titta ner i golvet – men nu! Jag vet inte. Det är sensationellt! Nu är det hysteriskt konstigt.

Jag vet inte vad Amanda vill med den här bilden. Jag vet inte ens om hon själv är medveten om att hon ser ut som en armlös, kobent och kanske förståndshandikappad människa.