Drömmen om björk

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-02-07 kl. 09.44.42.png

Jag bastar i stort sett varje dag numera. 75 grader, kanske 80, mer än så behövs inte. Jag läser kvällstidningen så att bladen blir heta och räfflade. Sen tar jag en dusch som är så kall att jag beter mig som om jag fått en elchock när jag stiger in i den, jag blir spasmisk och försöker skrika men det kommer inget ljud, rasar ihop i fosterställning och hulkar på golvet. Ligger där med ögon som hos en fisk och andas mot golvbrunnen.

Sen går jag in igen och häller på vatten på stenarna och sitter där och blir dimmig och så ut igen efter ett par minuter i samma kalla dusch. När jag sedan sätter mig och immar i fåtöljen där så känner jag en njutning som, jag vet inte, den går fan i helvete inte att beskriva! Det är otroligt!

Det enda som fattas mig är björkris. Dels för att lägga på stenarna när man häller vatten på dem, för doftens skull. Men också för att kunna piska sin kropp och få igång blodcirkulationen.

Pappa brukade förr om åren binda björkruskor vid midsommar och så torkade han dem så att han hade året om. Det gjorde inte jag i somras och nu står jag här utan björkris. Så fick jag veta att det kanske finns butiker som säljer antingen trokade eller frysta björkris. Men jag hittar det ingenstans på nätet. Någon av mina läsare som vet?

Skärmavbild 2012-02-07 kl. 09.50.29.png

Om Thorsten-handen på Ana Gina-rumpan

av Alex Schulman

Det har varit så intressant att följa reaktionerna efter att Thorsten Flinck placerade sin högra hand på Ana Ginas rumpa i Melodifestivalen i lördags kväll. Vilken resa i reaktioner! Det började på Twitter, som ett stilla sommarregn som tilltog och som plötsligt smattrade vilt mot fönsterblecket. Genushökarna var snabbast, Thorsten Flinck hann inte ens sänka handen efter sitt smutsiga värv innan han var kallad både ”idiot” och ”gubbslem” i de sociala medierna. Snart följde också vanligt vettigt folk som tyckte att det var en idiotisk sak att göra. Och så trädde kändisarna fram, som  på givna signaler –  en efter en fördömde de handlingen. Per Lernström  kallade Flinck för ”vidrig”, Unni Drougge beskrev honom som ett ”äckel”.
   
Sen mullrade kvällstidningarna igång. Först på webben, metodiskt och handfast. Och morgon därpå i tidningen genom svarta löpsedlar.
   
Sen kom vändningen, den givna motreaktionen. Redan i morgonsofforna dagen efter hade man fått ”perspektiv” på saker och ting. Avmätt och medie-coolt gjorde tyckare klart att det var väl inte så farligt ändå? Och det smattrades plötsligt i annan vindrikting på Twitter. Journalisten Emanuel Karlsten, bland många andra, frågade var PROPORTIONERNA tagit vägen – det var ju bara en hand på en rumpa. Det där är så intressant – en mediecykel som för fem år sedan hade tagit 3 veckor att genomföra går numera på ett dygn.
   
Jag följde den första vreden hos medborgarna på lördagskvällen noga och kände av hela mitt hjärta en glädje för att den var så stark. En man tar en ung kvinna som inte alls bett om det på rumpan. Det går inte att komma ifrån att det faktiskt ÄR sexistiskt. Jag kände stolthet över att bo i ett land där man inte kan göra sådant utan att folk reagerar starkt. Det visar att vi har kommit någonstans här, att det finns ett medvetande om saker och ting. Det var på något sätt ett sundhetstecken för landet Sverige, så uppfattade jag det.
    
Reaktionen mot Thorsten Flinck var vettig och riktig, men det går inte att komma ifrån att det är synd om honom. Jag har följt Thorsten Flinck genom åren och dessutom träffat honom några gånger och det finns ingenting i hans person som är det allra minsta kvinnoföraktande eller sexistiskt. Han menade absolut ingenting illa, men i det här fallet spelar inte avsikten någon roll, för en hand på en rumpa är en hand på en rumpa och jag är glad att den inte kom undan.

Sex tankar om Melodifestivalen

av Alex Schulman

Det är alltid något speciellt när de nya programledarna ska presentera sig. Det brukar ju av hävd ske ”med dunder och brak”, inte sant. Det är ljusshower och speaker som skriker deras namn och fyrverkerier och de har övat in en danssteg och någon som aldrig förut har tagit en ton kan plötsligt sjunga fantastiskt fint och publiken reser sig och viftar med sina jävla ballonger och, ja, det är helt enkelt EUFORISKT. Alla sådana ambitioner var skrinlagda i 2012 års version av Melodifestivalen. Nu stod de bara där på scen plötsligt, denna underligt sammansatta trio. Jag förstod aldrig meningen med att dessa tre skulle leda programmet. Det finns ingen gemensam nämnare. Och de är heller inte så olika att det skulle kunna beskrivas som ”dynamiskt”. Det var bara konstigt. Jag ska inte säga att de var dåliga – alla läste mycket duktigt från det mediokra manus som någon skrivit till dem. Bäst av de tre var Ana Gina, fast det är klart: den där uppgivna neggigheten som håller på att bli hennes varumärke är ju inte så hemskt rolig i längden. Man kan bara rycka på axlarna och säga något svalt så många gånger. Hon får tänka på det, eller hur.

_____________

Något snille på redaktionen hade kommit på tanken att artisterna skulle promenera upp på scen genom publiken. Vad smärtsamt det var att titta på! Det var som en ”walk of shame”. Där gick de uppklädda till tänderna i kläder som bara passar att bära på en magisk scen – inte i en gång mellan fåniga ballongviftare. Det var så OTROLIGT KORKAT TÄNKT av SVT att tro att det där skulle lyfta. Det var bara generande, för oss och för artisterna. Dessutom: jag som tittare vill GOLVAS av deras scenkläder, jag vill att publiken ska tystna, att lamporna ska tändas och först där vill jag veta hur de ser ut. Den där plågsamma vandringen var bland det dummaste jag sett i SVT på många, många år.

_____________

Har SVT dragit ner på budgeten i år till en tiondel av förra året? Jag frågar eftersom alla roliga extranummer var borttagna. Vi fick inte ens ett humorklipp av artisterna mellan låtarna. Nu fick vi istället se fem sekunders fullkomligt obegriplig tystnad som ibland bröts och fylldes av något banalt nonsensmeddelande.

_____________

Mellan omröstningarna hade programledartrion ett nummer som hette ”Inte bögarnas fest”. Jag kunde knappt tro att jag såg det jag såg. Det kändes som om året var 2002. Att idag, 2012, varsko tittarna att det inte bara är bögar som tittar på programmet kändes så hopplöst daterat. Återigen: vem har skrivit detta bedrövliga nummer?

____________

Om Thorsten Flincks ”tafsande”. Min första reaktion, som jag också skrev här i bloggen, var att det inte var så farligt. Han menade ju ingenting illa med det. Men sen ändrade jag mig efter en stund. Det är väl klart att det var klumpigt gjort. Onödigt och inte så snyggt.

_____________

Slutligen: Loreens låt och Thorsten Flinck var de enda som lyste upp denna supermediokra tillställning som måste få minus i betyg.

De tycks ju ha det bra, men hur ska man VETA??!

av Alex Schulman

Ni vet hur det är. Man går runt och grubblar på det här med fåglarna. Hur har de det egentligen där uppe? Har fåglarna det bra? Trivs de? Man ser dem i träden och i luften och de kvittrar och har sig och man känner väl att, ja, de ser ut att trivas. Men det är ju stört omöjligt att VETA hur det ligger till egentligen. Det är en mara som rider en, inte sant. Den här ovissheten om fåglarna gör en GALEN!

Så kommer Expressens löpsedel idag och jag vet inte hur jag ska beskriva den. Förlösande! Det är vad den är. Äntlighen får vi klarhet i de här fågelgrubblerierna som långsamt höll på att driva oss alla till vanvett.

Tack, Expressen, för att ni gör oss denna tjänst från Ystad till Haparanda!

 

Skärmavbild 2012-02-04 kl. 17.46.03.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.46.22.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.46.51.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.47.31.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.47.46.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.49.04.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.49.18.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.49.37.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.49.53.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.50.24.pngSkärmavbild 2012-02-04 kl. 17.50.10.png

En historia om pungen min

av Alex Schulman

Det hände sig att jag fick ont i pungen.

En strålande, molande, ömmande värk. Den tog aldrig riktigt fart och den försvann aldrig riktigt – den bara fanns där plötsligt, ständigt närvarande, som ett testiklarnas eget tinnitus.

Jag höll det där för mig själv, för värk i pung vill man tala tyst om, men efter några veckor tyckte jag kanske att värken tilltog en smula, så jag berättade om det för min fru, som är hypokondriskt lagd och hon blev konfys och nästan panisk och hennes rädsla gjorde mig vettskrämd, så jag bestämde mig för att uppsöka en läkare. 

Färden gick till S:t Görans akutmottagning på Kungsholmen i Stockholm. Söndagsstämning i väntrummet, ett pensionärspar stod vid vattenkranen och hanterade muggar och spakar på så vant sätt att man förstod att de varit där många gånger förut. Fram till receptionen, jag förklarade mitt ärende väsande mellan tänderna och den vänliga damen i kassan förstod att jag var generad och väste tillbaka. Vi viskade med varandra en stund och så blev jag förd genom akutmottagningen. Britsar med sjuka människor till höger och vänster.

Jag passerade många skrämda ögon, som hos djur. Någonstans långt borta ljudet av en kvinna som jämrade förtvivlat: ”Var är min dotter? Ni måste hämta min dotter!” 

Läkaren var blond, i 25-årsåldern och jag blev lite olycklig, för det var inte så jag hade sett det framför mig. Jag hade sett en man! En äldre, grånad man! Hon bad hon mig dra ner byxor och kalsonger. Hon började känna. Jag var så generad. Hon stod så nära också, jag kände hennes andedräkt, hade jag varit glas hade jag immat. Hon bad mig sedan lägga mig i fosterställning med ryggen mot henne och jag låg där och stirrade in i väggen och hörde hur hon mekade med plasthandskarna och sen gick allt fort. In med finger i stjärt, rota runt en stund och sen ut, här har du lite papper, du kan dra upp byxorna. 

Nej, hon kunde inte känna något.

Men eftersom det rör sig om PUNG så är det lika bra att vara säker, så hon gick och hämtade ännu en läkare. Ner med byxorna igen, ännu en främmande hand som trevade sig fram längs min pung, in med ännu ett finger i stjärt och när han vant tog av sig handskarna så där som på filmer så berättade han att han inte kunde känna något märkligt. Han sa att det kanske kunde vara en infektion, gav mig antibiotika och sa att jag skulle komma tillbaka om några dagar om värken inte gav med sig. 

Det gick några dagar och värken gav inte med sig. Och då gjorde jag misstaget. Jag vände mig till Google för råd. Jag såg så mycket ond bråd död. Jag hamnade på en sajt, där komikern Fredde Granberg berättade öppet och fint om sin svåra upplevelse. Det hade börjat som en molande värk i pungen, han hade gått till läkaren som uppfattat det som en infektion och ordinerat antibiotika. Efter några dagar gjorde det fortfarande ont, han återvände till läkaren som efter ultraljud konstaterade: du har testikelcancer.

Jag sov inte över huvud taget den natten. Jag kunde känna hjärtat slå på tolv olika platser på min kropp.

Dagen därpå åkte jag åter till sjukhuset, nu tillsammans med min fru Amanda. Två olika läkare kände på pung och fingrade i stjärt och skickade mig på ultraljud. 

Den långa korridoren på S:t Görans röntgenavdelning. Som den där trånga gången som dödsdömda fångar vandrar från cellen till avrättningsrummet. Jag var en dead man walking. Jag lade mig på en brits och höll Amanda i handen. Rummet var nedsläckt, de påstod att det handlade om att de såg skärmen bättre då, men jag förstod ju att det var för stämningens skull – mörka besked ska levereras i mörkt rum. Och det var fiffigt att ha ett mörkt rum, för då kunde prästen i hörnet där sitta utan att synas, för att sedan träda fram med dinglande kors i handen och först då ser jag att det är ingen präst, det är en KARDINAL av nåt slag och han börjar mumla på latin och kalla mig ”min son” och vill prata med mig om ”den sista resan”.

Efter tio minuters tyst terror sa läkaren att jag inte hade någon tumör. Smärtan borde gå över inom någon dag. 

Allt förändrades på något sätt. Ett kilo vägde plötsligt 700 gram. Jag kände sådan tacksamhet. Jag var en överlevande! Smärtan försvann helt sen. Ironiskt nog: jag har numera ont i stjärten. Fyra personers grävande har satt sina spår. Det känns som en passning från livet, eller hur man ska säga.

Det är fredag! Det är SCHULMAN SHOW!

av Alex Schulman

Dagens gäst är Thorsten Flinck!
Berätta gärna vad ni tycker om programmet, så går vi i vanlig ordning igenom era synpunkter på måndagsmötet och korrigerar allt som vi finner klokt och sant.

Trevlig fredag!

Alex

Hur dum får man vara??

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-02-02 kl. 19.45.36.png

Så här ser vi ut, två vrak till människor. Charlie vaknade vid ett i natt och sen höll hon hov hela vägen in i gryningen. Vi sov i stort sett inte över huvud taget och det är Amandas fel. När Charlie vaknade  hade hon feber och Amanda var gullig som gick upp och fixade med alvedon i rumpan och gav henne vatten att dricka. Men Charlie blev så olycklig av alvedon i rumpan, hon skrek där ute i köket, och för att lugna henne lovade Amanda att Charlie skulle få titta på lite Pippi på datorn.

Amanda och Charlie kom in till sovrummet och Amanda berättade för mig att hon lovat att Charlie skulle se film. Jag trodde inte dåren talade sanning, jag var övertygad om att hon skämtade! Men nej, inte alls! Hon hade lovat att Charlie skulle få titta på Pippi klockan halv två på natten!

Jag invände, men då blev Charlie hysterisk och Amanda hade ju faktiskt lovat henne, så jag tog upp datorn och alla möjligheter till att Charlie snabbt skulle åter falla i sömn försvann. Hon blev superpigg. Hon ropade och pekade, skrattade när Kling och Klang ramlade, skrek ”OJ” när Pippi lyfte den jävla hästen och sådär höll på hon på. Efter en stund föreslog jag att hon skulle sova, då sa hon liksom MALLIGT att hon inte var trött och hon ville leka och hoppa i sängen och det var vanvett, det var galenskap och jag kan inte fatta hur Amanda kunde lova Charlie att titta på Pippi, hur jävla dum får man vara!

Hemmajobb

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-02-01 kl. 13.55.26.png

Det föll sig så att jag jobbar hemifrån idag. Skrotar runt i morgonrock, sorterar lite papper, kollar Malou på teve, ställer mig vid kylan och döstirrar på hyllorna en stund, sätter på bryggaren och smiter ner till Seven Eleven och köper en sån där citronmuffin. Dricker kaffet och äter bullen som ett barn, jag gröper ur den med naglarna, jag holkar den tills det bara är kanterna kvar, som jag kastar för jag gillar inte kanterna. Skriver några stycken på romanen, men får inte riktigt till det. Vid något tillfälle läser jag vad jag just har skrivit och upptäcker att hjässan blir varm, det är en mycket speciell stund: jag rodnar åt min egen uselhet. Suddar bort och sitter tyst en stund, börjar om och nu går det lite bättre, kommer in i ett flyt. När jag befinner mig i ett skrivande flyt så ler jag snett för mig själv. Jag har inte märkt det själv, men Amanda har sagt att det är så. De där stunderna av gott skrivande är korta. De försvinner snart och jag går bort till kylen, står där igen och stirrar och funderar på om jag inte ska ta och göra mig en riktigt fin dubbelmacka med ägg, en sådan som rinner av kaviar och flott och man äter den som en debil, öppen mun och stora ögon, man biter och alla äggen forsar ut som små tvålar på tallriken, så man får fingra och hålla på och sen kommer Amanda hem och tycker att det luktar kaviar om hela ens person. Så får det bli! Jag donar med det här länge, kokar äggen och skivar dem utsökt och fibblar med brödskivor och håller på. Denna äggmacka gör min dag! Går sedan ner till Seven Eleven för att köpa ännu en citronmuffins, jag fick väl feeling, och nu sitter jag här och gröper igen.

Listiga Amanda

av Alex Schulman

Jag har bara två stickade tröjor. En snygg och en ful. Jag har på mig den snygga hela tiden, och bara när jag inte hittar den snygga så har jag på mig den fula. Men häromdagen råkade Amanda krympa min fina tröja i tvätten – Amanda har själv skrivit om det i sin blogg HÄR. Där försöker hon göra sig lite lustig, vilket är en märklig sak eftersom det där faktiskt var min fina favorittröja och att jag numera inte har någon tröja alls.

Det är först nu jag förstår. Det var inte så att hon krympte den av misstag. Hon krympte den för att kunna bära den själv.

Skärmavbild 2012-01-30 kl. 17.48.04.png

Så här ska det inte vara

av Alex Schulman

Sitter på ett kafé i Sturegallerian, för jag orkade inte ta mig upp till butiken som ligger på Regeringsgatan och det är en smal gata, och den ligger lite avigt, så solen orkar aldrig riktigt upp. Har man tur kan man få syn på den på någon husvägg eller se den speglas i ett fönster, men den anländer aldrig, så man sitter där i skuggmörker och sånt gör mig rent ledsen.

Jag vill att solen ska vara stark. Det spelar ingen roll om det är snö eller kallt så länge solen äger sitt sammanhang. Ett minne från längdskidåkningstävling på teve i barndomen, klungan åker fort nerför genom skogen och det är mörkt, kanske ser man solen flimra till där bakom granarna och snön är blå och allt snor runt munnarna har blivit is. Entusiasterna står stora och påpälsade, som tygklädda kartonger längs backen med bjällerklockor och ropar på okänt språk. Och klungan tar sig ner i hög fart, ut ur skogen, ut på slätten alldeles innan upploppet och plötsligt BADAR de i solljus. Kameran får spatt, allt blir vitt och det tar en stund innan kameramannen får koll på inställnigarna och där far de! Vilka långa, vackra lår! Vilket ursinne i ansträngningen! Upp över den lilla höjden och sen ska de bara runt den böjen och så är de i mål. Och solen GLÖDER över snön.

SÅ!

Så vill jag se solen. Den ska vara stark! Förstår ni??

Sida 20 av 107
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB