Jag var väl 13 år, aldrig mer än 14.

Pappa fyllde år och då hade vi alltid hela släkten på besök. Jag hade just fått eget rum med egen tv, jag visade stolt upp rummet för min kusin Martin. (Han blev fotbollsspelare sen, hamnade i AIK och idag är han kommentator på TV4, duktig på alla sätt och vis.) Jag halvlåg i sängen och Martin halvlåg i soffan som stod mitt emot. Man halvlåg mycket i de där tidiga tonåren, kunde inte riktigt sitta rakt. Vi pratade, jag minns inte alls vad vi pratade om. Plötsligt tittade min storebror Niklas in med huvudet i rummet.

”Maten är klar där nere”, sa han.

Jag tyckte Martin var snygg och cool och han spelade fotboll och hade blont hår och jag ville väl imponera eller något. Så jag sög lite på mitt långfinger och pekade det sedan flinande mot brorsan i dörröppningen. Brorsan försvann ner mot maten och jag låg kvar flinande och Martin tittade på mig en stund och så sa han:

”Det är så konstigt med dig, Alex. Du är verkligen en schysst kille. Men ibland kan du vara så otroligt omogen.”

Jag tänkte på det mycket sen. Jag har fortfarande idag mycket starka minnesbilder från den där stunden av någon anledning. Det var något med att bli sådär avklädd som gör att jag nog aldrig glömmer det.

Jag läser i Café en intervju med Pär Lernström. Han berättar om hur det gick till när han blev erbjuden jobbet som programledare för Idol. Jag tyckte det var spännande läsning, kanske för att jag och Calle en gång i tiden var nära att bli just programledare för Idol. (I efterhand känns det ju superidiotiskt – jag är så in i bomben ointresserad av musik, kan just ingenting alls. Varför skulle jag leda Idol, ha ha, så dumt. Hur som helst.)

Pär Lernström berättade att han blev utbjuden på middag av TV4-bossen Fredrik Arefalk. De gick på Tranan eller hur det var, det dracks en hel del vin och efter middagen gick de och tog en drink, och precis när kvällen började ta slut frågade Arefalk om Lernström kunde vara intresserad av att leda Idol.

Lernström berättar själv att han blev mycket glad. Men han kunde ju inte kasta sig i famnen på sin chef. Han tig det coolt, sa att han ville fundera på saken. Och så gick han hem och väckte sin fästmö som låg i sängen.

Och under 40 minuter, tidsangivelsen kommer från honom själv, pratade han om sina visioner om programmet. Vad han ville göra och hur han ville göra det. Han sa också till sin fästmö: ”Nu kan du välja vilken jävla ring du vill!”

Och det fick han sedan ”äta upp”. Det är oklart på vilket sätt, men jag antar att hustrun sedan valde en mycket dyr ring.

Jag läser den här historien och känner att den är autentisk. Jag älskar den för den är sann, den har inträffat. Det är klart att jag också tycker att det finns ett fånighetens skimmer över berättelsen, det är otroligt att Lernström för den vidare. Men det är också imponerande, för det är transparent. Så transparent vill jag också vara, så meddelsam med sig själv, men det är ju så svårt, så mycket ängslighetm så många att ta hänsyn till, särskilt mig själv.

Nåja. Vad ville jag säga, jo, att den här passagen i intervjun gör mig så jävla KLUVEN. Å ena sidan utgör den enda punkten i hela texten där det verkligen blir intressant, spännande! Å andra sidan är det ju också generande. Kan inte bestämma mig. FAN OCKSÅ! Kan inte tänka en enda ren tanke, måste ha en kopp kaffe.

Jag tränade friidrott tre gånger i veckan när jag var pöjk. Jag var rätt duktig på häcklöpning, vill jag minnas. Sen trillade jag över en häck under en tävling, fick en låsning och kunde aldrig häcklöpa igen. Nå, det var ju inte det jag ville prata om. På den här träningsanläggningen, Zinkensdamms IP, brukade det under sommarhalvåret ligga en halvnaken farbror på en av läktarna. Han var brun och skrynklig, struntade fullkomligt i vad som hände på banan – han ville bara ligga där och sola. Jag funderade en del på den där gubben när jag sprang förbi honom i kurvan. Jag kunde inte begripa varför han låg där hela tiden. En gång frågade jag min tränare vad han var för nån och min tränare tittade bort mot skrynkliga gubben som låg där och sa: ”Han är en riktig soldyrkare.”

Jag hade aldrig hört ordet förut. Tyckte det lät sällsamt.

När jag kom hem frågade jag min mamma: ”Vad är en soldyrkare för något?”

Och mamma berättade att soldyrkan var en central del i hedniska religioner där världsbilden byggs upp av himlakropparna och deras banor, där solen dyrkades som den manliga guden, ibland omnämnd som ”Fader Sol”.

Jag tyckte det var förfärande. Efter den dagen ville jag aldrig springa förbi den där soldyrkaren i kurvan igen. Jag fick, kan man väl säga, ytterligare en låsning.

Sitter på hotellrummet, ska snart packa ihop och åka till flygplatsen. Ligger i sängen och kollar på BBC World News. Den har stått på i en timme nu, men fortfarande har jag inte sett en enda nyhet. Har ingen aning om någonting. Det är bara feature-skit och konstigheter och sen kommer vädret, fem minuters tonsatta bilder på världskartor. Jag vill ju ha nyheter! Till slut börjar de sända en film som heter “The secret war on terror”, och den intresserar mig inte alls till en början, men den DRAR in mig och efter en stund är jag helt fast. Det är en otrolig film, nyproducerad av BBC, om 11 september och allt som hände efter det. Intervjuer med folk som aldrig pratat förut, bland andra MI5:s förra chef. Det är så otroligt bra!

Vad ångestfyllt det alltid är att bo ensam på hotell. Man krymper som människa varje gång det händer. Man checkar in stolt och stark och lämnar dagen efter, krum och tunn och svag.

Mamma fyller 60 år och vår present var en helg i Paris bara med oss barn. Idag är det 30 grader varmt i Paris, vi tänkte åka en sån båt eller vad det är över den där floden Seine eller vad den heter. Några andra tips? Vi skulle gärna äta på någon uteservering här i Bastiljen ikväll. Någon som vet nåt bra ställe?

Aftonbladet hälsar och ber om ursäkt för förseningen. Men nu är den här. Schulman Show, med Jan Guillou som gäst. Säg gärna vad ni tycker om programmet! Gör det!

Sitter på Calles kontor och förbereder Schulman Shiw. Jan Guillou är gäst. Varje program har vi ”dödslöpsleken”, där vi gör ett antal löpsedlar på gästernas död och så får gästen välja till vilket löp vederbörande vill ”vika in hovarna”, så att säga. Men nu börjar jag tröttna på den där leken. Kanske ska gå vidare och hitta något nytt. Eller vad säger ni?

Jaha, nu sitter jag i soffan igen. Åt en tidig middag på stan, vilket gjorde att jag blev så in i helvete hungrig för en timme sen. Började slamra i skåp på jakt efter mat. Hittade korv och lite grejer i kylen, åt alltihop stående med öppen kyl, som när man är så SUGEN att man snittar sin nyfångade fisk ute på sjön och suger rommen ur den levande lake i sittande båt. Jag åt girigt, stoppade för mycket mat i munnen, som i filmer när utsvulten man äntligen får ett mål mat och blir så till sig att han tappar bordsvett och liksom sliter sönder brödet med munnen istället för att bita som en städad människa. Jag andades genom näsan, äcklades genast av ljudet av när jag andades genom näsan och tvingades öppna munnen, flämtade som en hund, för mycket mat i munnen, stoppade i mig ännu mer, hittade grejer långt in i kylen, och sen stapplade jag till soffan och nu har jag suttit här en stund och begrundat detta ätande. Skäms över att jag tappade greppet på det där sättet, det var inte en människa som stod där i guldskenet från kylskåpslampan, det var ett djur. Inte alls behagligt att ta del av mig när jag beter mig så, ÄCKLIGT!

Sitter i soffan min, jag har tänt två ljus på bordet och äter chips samtidigt som jag tittar på Wallander. Har svårt att fastna för den, kanske är det chipsens fel – det krasar, eller vad det heter, i munnen när jag äter chipsen på sånt sätt att jag inte uppfattar vad de säger på teven. Chipsfrasandet gör att nyanser går förlorade. Ibland, vid avgörande scener, måste jag sluta tugga och så stirrar jag dumt på teveskärmen med munnen full av chips och jag påminner därvidlag om en kossa och allt känns plötsligt så otroligt olustigt. Då är ju Anthon Berg bättre. Mjukt och ljudlöst när tand möter choklad. Jag kunde jobba ner den genom att lägga den mellan gom och tunga och applicera ett lätt tryck – och det har jag nog gjort också, både en och två gånger. Gillar att låta mun arbeta utan hjälp från tand. Ibland kan det hända att jag stoppar in en hallonbåt i munnen och så suger jag ner det aset. Kan ta 30-40 minuter, ibland en timme, och det är klart att det är lång tid, men så är det också en jävla tillfredssträllelse när det väl är klart. Jag har pulvriserat en hallonbåt medelst gom och saliv. Jag känner mig stark, mina kroppsjuicer är intakta, bra Alex, äh, hej med er nu på ett tag.

Jag blev förvånad av att se hur nedtonad, ja, rentav bortklippt Pär Lernström var i premiärprogrammet. Man har ju vant sig vid en Peter Jihde som under programmets första 30 sekunder står med armarna utsträckta i ett femtontal olika vinklar och skriker att Idol börjar NU och som sen springer ikapp när repen öppnas, tjoar peppigheter, hoppar på stället och rullar med ögonen. Lernström smyger mest omkring och ler med stängd mun och viskar till de som gått vidare: “Vi ses på slutaudition.”  En programledare för Idol måste ju komma nära idol-ungdomarna, han ska stå och trösta den som inte gick vidare med en kram och jubla med den som klarade det. Lernström tycks ha lite svårt att, hur säger man, knyta an till ungdomarna. Han står där med underligt leende och en stel hand på någons axel och utbyter artigheter. Och sen kanske han kramar vederbörande, men det är den typen av kram där kind aldrig möter kind, om ni förstår. Han tycks ha stora problem här, Lernström. Kanske är det också därför han är bortklippt så här i början. Nu är det ingen fara på taket, Lernström är ju duktig och snart går Idol vidare i nya faser där man inte behöver stå och kramas hela tiden. Det ska nog ordna sig, eller vad tror ni.

______________

I början av programmet såg jag åter de där nedåttummarna som är så förunderliga. En aspirant har sjungit, kommer ut från juryrummet med besviken blick och plötsligt börjar de övriga bua och hela folkhavet sträcker upp sina armar och gör “tummen ner”. Det är så regisserat att man blir dyster. Har ni på allvar över huvud taget sett någon levande människa göra en nedåttumme? Det är en rest från pilsnerfilmerna. Vad är det för dåre till inslagsproducent som fortsätter uppmana människorna att göra sådär.

______________

Alexander Bard är fantastisk i juryn. Han är ärlig, härlig och farlig. Framför allt är han intelligent och det är något som saknats i juryn tidigare. Jag har inte haft något emot Laila Bagge och Anders Bagge, men de är ju rätt banala typer, och tycks kunna ungefär lika mycket om musik som jag. EN jurymedlem i Idol ska ju kunna sätta ord på varför något är bra eller dåligt på sådant sätt att jkag som tittar på programmet ska tänka: “Det har jag inte tänkt på, men han har ju rätt.” Alexander Bard är ju kunnig på riktigt och dessutom intellektuell. Han är också retorisk och direkt vältalig, vilket man inte blivit bortskämd med i juryn. Magnetisk person, oändligt fascinerande.

______________

Den där Peter Lidell gubbifierar dock bara juryn ytterligare. Nu sitter det alltså tre skalliga farbröder i juryn och en kvinna. Detta i ett program som vänder sig till tonåringar och barn. Lidell är där som en representant för skivbolaget Universal. Han är där eftersom “den som vinner idol måste kunna sälja skivor”. Det är ju skrattretande. Det är väl ingen som säljer skivor längre? Det är väl ingen som lyssnar på musikbolagen? Peter Lidell är en 90-talsrest.

______________


Förhandssnacket har inte varit att juryn är “elakare än någonsin”. Det har varit att de bråkar internt mer nu än någonsin. De är inte alls överens, har det hetat. Men jag tittar på det där och märker att det allra mesta ju bara är teater. Trötta, inövade gliringar gubbarna emellan. Jag trodde att de skulle bli osams på riktigt. Men så var det ju inte alls. Besvikelse!

______________


Kvällens finaste scen var 16-åringen med dreads och tandställning. Hon hade skrivit en egen låt och den var underbar. Då försvann plötsligt all konstig teater i juryn, då var det på riktigt alltsammans. Peter Lidell visade upp ståpäls, Alexander bard hoppade upp ur stolen, alla sken i juryn och det gjorde jag också. Det är scener som denna som gör att man ändå tittar på Idol. Det var så fint.

______________

Premiärprogrammet av Idol får godkänt, det vill säga :++: