Nytt avsnitt av min och Sigge Eklunds podcast

av Alex Schulman

Jag och Sigge Eklund har en podcast och vi håller den mycket kär. Dagens avsnitt blev mycket speciellt, det var mycket gråt och mycket skratt och det låter som en kliché, men precis så var det. Jag har börjar ÄLSKA podcasten som uttrycksform och skulle bli så glad om ni lyssnade.

Jag menar: du som aldrig förut testat att lyssna på podcast, kan du inte ge det en chans? Det är bra mycket enklare än vad man kanske tror.

– Om man vill lyssna på podcasten direkt på Internet, så kan man klicka HÄR.

– Om man sysslar med iTunes kan man klicka HÄR.

– Om man vill följa podcasten på det som heter RSS, klicka HÄR.

Ni kan väl lyssna! Bara en gång! Och säg vad ni tycker!!

Var är snövit då?

av Alex Schulman

TV4:s nya programserie ”Underbart är kort” handlar om livet och vardagen för en grupp kortvuxna individer i Sverige. Härligt program, jag kollade på det igår!

Men är det nån som kan förklara för mig hur TV4 tänkt när de bestämde att det skulle vara just 7 stycken med i programmet?

Min underbara fru!

av Alex Schulman

MYCKET stolt över Amanda och hennes syster Hannah som utvecklat och sålt in sitt första egna tv-format. Jag har hört dem prata om det under vintern och våren och det ska bli så roligt att se när det väl kommer ut. Och när jag ändå rör mig i det här underbara landet där jag hyllar min fru, så vill jag berätta detta om Perfect Day och vad de gjort på bara ett år:

– Den 27 september är det premiär för deras egna tidning ”C/O Hannah och Amanda”. Den kommer att finnas i alla butiker ni kan tänka er.

– Den 19 september är det premiär för andra säsongen av deras succé-tv-program på Aftonbladet, där de lagar mat och äter middag med intressanta gäster.

– Amanda och Hannah har en podcast som på bara några månader sprängt sig in i den mansdominerade podvärlden och seglat upp som en av Sveriges tre största podcaster på topplistorna. Senaste avsnittet går att lyssna på HÄR.

– De har skrivit kontrakt med Nordstedts för ”ett hemligt bokprojekt”. De har arbetat med boken under hela sommaren och den börjar nu bli färdig. Kommer ut i handeln till våren.

– Amanda bloggar på Aftonbladet och har för länge sedan gått förbi mig i polularitet. Hennes blogg ”Oförnuft och känsla” går att läsa HÄR. Hannah bloggar också med stor framgång HÄR.

– Och, som sagt: de har utvecklat ett nytt tv-format för TV3. Läs mer om det i Resumés artikel HÄR.

– Om man trots allt detta inte kan få nog av Amanda Schulman, som jag, så kan man följa henne på Twitter, där hon av oklar anledning fortfarande heter @amandawidell och på Instagram heter hon mandyschulman.

Ni måste förstå att jag är stolt över henne!
Otroligt stolt!!!

Puss, älskling, jag älskar dig så mycket!!

Men det är ju inte gott!!!!

av Alex Schulman

Funderar på det här med kantareller. Det är svårt att INTE fundera på kantareller så här års, för i varenda Twitter-feed och på varje Instagramkonto ser man titt som tätt ett hav av kantareller. September är månaden då fullt fungerande, normala svenskar förvandlas till kantarell-entusiaster.

Jag har länge trott att jag gillat kantareller. Man ska ju göra det. Man ska ju vandra in på ICA, se lårarna med kantareller och ropa ”GAH – SVENSKA KANTARELLER” och så ska man köpa på sig ett kilo och gå hem och steka upp en toast och sitta och njuta, men innan man njuter ska man så klart ta en bild på den jävla mackan och lägga ut i något forum.

Det har tagit 35 år, men nu har jag slutgiltigt förstått: Jag hatar kantareller! Ärligt talat, hörrni! Det är ju skitäckligt med kantareller. De smakar ju bara seg jord! Vattniga och gummiaktiga och smaklösa och smutsiga och grusiga. Fy för satan.

Kärleken till kantareller måste vara svenska folkets livslögn. När ska någon mer än jag våga stå upp för vad vi egentligen tycker! Medmänniskor! Är ni med mig!

HÅLL MED OM ATT KANTARELLER SMAKAR SKIT! GÖR DET NU DÅ!

5 tankar om premiären av X Factor

av Alex Schulman

Vi visste ju sedan Idol att Andreas Carlsson är en bra kille, men juryns stora stjärna än så länge är Orup. Vilka fina analyser han kom med, så rättframt och ärligt och kunnigt han levererade sina tankar. Han var väldigt snabb med att ställa den viktigaste frågan eller fälla den avgörande analysen. Jag trodde faktiskt inte att han hade i sig att se bortom sig själv, men i första avsnittet bar han hela juryn på sina axlar.

Det var jobbigt att titta på när juryn spelade teater. Något litet underbarn står på scen och juryn vill visa att de är förtjusta och plötsligt börjar de gapa teatraliskt och utbyter HÄPNA blickar med varandra, blickar som säger: ”Det här är inte sant! Här sitter jag och blir BLOWN AWAY!” Det gör ont i mig när jag ser det! Överlag tycker jag att det är viktigt att producenten aldrig mer ställer krav på juryn att den ska spela teater. Som det där med hönsen. Juryn informeras om att en av artisterna gillar höns och att det är nåt som man kanske kan prata om, och Andreas Carlsson blir ombedd att fråga vad vederbörande gillar att göra på fritiden och killen svarar att han gillar höns. Och då tappar de alla hakan samtidigt och ropar liksom i chock: ”Höns?!” Det är teater! Jag hatar teater!

Vi fick se material från många olika inspelningsdagar under denna timme, men TV4 ville att vi skulle tro att altsammans skedde under en enda dag. Det var klantigt av producenten att inte se till att juryn bar samma kläder hela tiden. Plötsligt hade Orup en ny skjorta! Och vips så hade Marie Serneholt bytt frisyr! När man ser ett sånt här program vill man hamna i en underbar trance och den typen av missar gör att man skiter i musiken, man tittar bara på skjortan undrar hur fan den kom dit.

David Hellénius hade en mindre framträdande roll. Han blir viktigare i live-programmen så klart, men en sak kan man säga om honom och hans trygghet: När man ser program av det här slaget kan det ofta hända att jag blir nervös av att se en osäker eller tafflig programledare. Jag blir nervis, liksom lider med programledaren. Här blir jag inte ett dugg nervös, David Hellénius gör mig lugn och mjuk och go.

Det där tecknet som alla springer och gör, där de bildar ett X med sina armar – är inte det lite fånigt? X Factor har inte ens börjat gå i Sverige, men ändå tycks varenda jäkel vara så besatt i programmet att de springer runt och visar X-tecken. Jag menar, man kan ju fatta att kidsen tycker det är roligt. Men det är inte riktigt värdigt att se David Hellénius göra det. Det finns säkert en X Factor-kult i världen, men den finns INTE i Sverige. Än i alla fall.

Sammanfattningsvis: jag var ju inte TOKIG i programmet. Men det var helt okej. Och där fanns några artister som verkligen var bra. Premiären balanserar därför mellan en stark tvåa och en svag trea.

(Men det blir nog en publiksuccé. Jag gissar på över 1,5 miljoner tittare)

Jag, mig, mitt!

av Alex Schulman

God morgon, förresten! Nu har Amanda vaknat och vi har ätit frukost och nu ligger hon i badet med Charlie. Det är en härlig sak att sitta i köket och dricka kaffe och lyssna på hur busar.

Ville bara berätta att jag också finns på andra sociala medier.

På Instagram heter jag alexschulman
Och på Twitter hittar ni mig på @alexschulman

Hej, hej

Alex

 

Öl, whisky och två fingrar

av Alex Schulman

Det här med att dricka whisky och öl IHOP, jag vet inte, det finns något helt fantastiskt i det där. Ölen som släcker törsten, whiskyn som ren medicinering mot allt kantigt inne i ens person. Det finns en rörelse som jag skrivit tidigare om, den rörelse när man försiktigt för undan ölen med två fingrar för att komma åt whiskyglaset. Igår skrev jag om det på Twitter och plötsligt fylldes feeden med människor från norr till söder som gjorde samma sak. Det var rörande på något sätt. Ett fint ögonblick av alkoholromantiskt samförstånd!

 

 

Bergman vänder sig i graven

av Alex Schulman

Det var ett sånt tjatande i sociala medier om SVT:s ”Bergmans video” att jag till slut beslutade mig för att se det. Programidén: Ingmar Bergman lämnade efter sig ett rum fullt av video­filmer och här utgår man från tanken att dessa 1 700 filmer kan säga något om vem han var.

SVT helikopterflyger in en filmkändis till Fårö, hen får vandra runt i Bergmans hem, titta på pinaler, fingra på lampskärmar och fälla omdömen om inrednings­detaljer. Och så slår gästen sig ner i Bergmans egen filmtittarfåtölj och blir där djupintervjuad. Och sen är det vispen hem igen.

Redan när jag fick höra om idén kände jag ett litet sting av obehag, för jag minns Bergmans testamente. Han ville sälja alla ägodelar på auktion, sprida allt för vinden, sälja huset och ville efter sin död inte veta av ”något slag av känslo­mässigt rabalder”. Detta program är ju precis den typ av rabalder som Bergman hatade intensivt. Om producenten hade besökt Bergman under den sista tiden, stått vid hans dödsbädd på Fårö och sagt:

”Om några år tänkte vi ta in ett filmteam och sen flyger vi in en skön filmare som möjligen har en relation till dig, han landar i trädgårn med helikopter, och så får han flänga runt lite här i huset och kolla på dina gamla filmer. Vad tycker du om det?”

Han skulle sannolikt inte vara road.

Men ok! Vi kan väl leka med tanken att Bergman bara var falskt blygsam, att han inte skulle haft något emot detta. Då undrar jag: vad tror SVT att Bergmans filmbibliotek säger om honom? Vad vet vi egentligen om de här videofilmerna? Vilka har han köpt? Vilka har han utan att ha bett om det fått i gåva? Hur många har han över huvud taget sett? Hälften av dem? Färre?

Programmet utgår från idén om att Bergman hade ett unikt förhållande till alla filmer han hade i sitt bibliotek, att samtliga färgade honom som konstnär. Det är så klart skitsnack och därför blir också programmet ett skitprogram.

Jag har inga videofilmer hemma, men däremot ett gäng böcker. Jag är med­veten om att det aldrig kommer att hända, men vi kan väl låtsas att SVT skulle göra ”Schulmans bok” efter min död. Och så bjuder de in, säg Ronnie Sandahl, och han går runt där och fiskar upp det ex av Martin ”E-Type” Erikssons fantasyroman ”Vikinga­kampen” som jag har här hemma. Och plötsligt diskuteras det om mitt intensiva intresse för fornnordisk mytologi. Jag skulle, som man säger, vända mig i graven.

Det gör nog Bergman också.

Det var inte vad de röstade på

av Alex Schulman

Hittade den här amerikanska tv-reklamen för Mitt Romney på de sociala medierna. Det är ju lätt att tro att det är ett skämt, övertydligheten och det skruvade i budskapet påminner lite om de där parodierna på reklamfilm som Lorry gjorde för 20 år sedan.

Men det är alltså allvar. Det säger såklart en del om det amerikanska folket att en presidentkandidat använder den här typen av budskap för att få röster. Men framför allt säger det något om Mitt Romney, vilken obehaglig man han är – och hur viktigt det är för oss alla att Obama vinner.

Tankar just nu, klockan 15.27

av Alex Schulman

Hej på er. Sitter på jobbet. Tar en bild på mig själv och upptäcker min frippa, så går det när man cyklar till jobbet i sidvind.

Ska snart besöka min terapeut. Det är alltid lika förargligt när man kommer dit, sätter sig i väntrummet. två eller tre själar i fåtöljerna mitt emot. Ingen möter varandras blickar. Alla blickar ner i någon tidning. Här är det skämmigt att vara. Vi är sinnessjuka och det är inget vi är stolta över.

Jag tycker att det är lite jobbigt att sitta där och vänta på att få komma in tillsammans med andra. Men jag mår ännu sämre av att vi sitter där och inte låtsas om varandra. En gång provade jag att hälsa när jag steg in i väntrummet.

”Hej-hej”, sa jag.
Inget svar.

Sida 5 av 107
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Nathalie Mark
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB