Såg ni Filip&Fredriks Nittileaks igår? Det var mycket underhållande. De visade bland annat ett klipp från 1990 som jag tror är det roligaste jag någonsin sett på Youtube. Jag har nu tittat på det här klippet femton gånger under förmiddagen. Det är fantastiskt. Sättet på vilket nyhetsuppläsaren invänder lugnt mot sminkören, men sen omedelbart blir fullkomligt rasande. Det är en man i obalans.

Idag pryds tidningen Expressens löp av nyheten att Ola LIndholm är misstänkt för narkotikabrott. Jag tjuvläser tidningen på Seven Eleven nere på Birger Jarlsgatan och noterar:

Lindholm har varit på derbyt mellan AIK och DIF. Han har där blivit stoppad av polis som tyckt att han sett drogpåverkad ut. Han har fått ge prover och nu inväntar man resultat. Detta har hänt:

Jag kan inte begripa hur Expressen kan skriva om detta. Det finns ju inga som helst bevis för att han faktiskt var drogpåverkad. Det finns väl alla möjligheter i världen att testet visar negativt. Då är alltså Ola Lindholm oskyldig, men har ändå fått pryda Expressens knarklöpsedel. Jag tycker det är så sjukt. Fredrik Virtanen skrev nyss på Twitter att detta är en publicering som är på ”bloggarnivå”. Jag håller med honom. Det här är ”pretty fucking far from ok”, för att låna ett citat från Pulp Fiction.

På möte på Schibsted, mediekoncernen som äger Aftonobladet. Här är alla konferensrum döpta efter nationer.

Fick höra denna lustiga historia alldeles nyss. Aftonbladets säljdirektör heter Anders Berglund och han är en förträfflig person. Häromdagen fick han ett mail av någon hög chef som ville ha ett möte och bad säljdirektören komma till ”Norge” klockan 13.00 dagen efter.

Säljdirektören packade lätt och drog till Oslo.
Tog morgonflyget och dök upp i Schibsteds kontor i Norge.

HA HA HA!

Mycket roligt.

Gå in på denna LÄNK.

Skriv gärna ämnesförslag eller andra funderingar över programmet i kommentarsfältet.

Jobbar lite i hotellobbyn på Scandic Park Hotel idag. Jag tycker mycket om att sitta i den här typen av miljöer. Uppsluppna konferensgäster blandas med mer udda typer, som trion som sitter rakt över här. Två äldre män och en ung kille. Ynglingen berättar om filmen King’s Speech. De äldre männen, som är helsvenska, bryter ibland ut i tyska. Jag tror att det rör sig om en gimmickgrej, ett slags jargong. I baren sitter en ensam kvinna och dricker. Märkligt hur synen av en ensamdrickande kvinna ger så många bilder av tragik när synen av en ensamdrickande man ibland kan vara så romantisk. Eller: det kanske bara är jag. Måste kanske jobba med den biten hos mig själv. Bakom mig sitter en grupp i en workshop. De håller på med en historia, är det en film? Än så länge håller den inte riktigt ihop. ”Men vänta nu. Har svärfadern kommit ut från sjukhuset nu?” frågar den ene. De andra tystnar. Jag ser dem inte, men gissar att de dystert tittar ner i pappren. De får det inte riktigt att fungera. Den kvinnliga bartendern är värdig och rakryggad, sveper elegant mellan borden, plockar ljudlöst bort servetter och lite glas.

Jag noterar att den workshoppande gruppen tystnar och ser lite besvärade ut när kvinnan närmar sig deras bord. Ah, de sysslar med hemligheter, för deras öron endast. De fortsätter mumla med varandra när de säkrat att kvinnan är borta. Jag finner detta mycket rart.

Vi ropade: ETT, TVÅ, TRE – VÄX!

ETT, TVÅ, TRE – VÄX!
ETT, TVÅ, TRE – VÄX!
ETT, TVÅ, TRE – VÄX!
ETT, TVÅ, TRE – VÄX!

Men potäterna växte inte. Amanda lade ifrån sig dem på bordet. Det blev lite underlig stämning sen. Vi hade hållit potäter i famnen och ropat åt dem att de skulle växa. Det var svårt för oss att resa oss från det sen. Svårt för oss att förhålla oss till det där. Potäterna låg där på bordet, det var som om de förmörkat oss, som om de förgiftat hela vår kväll.

Vi gör vad vi kan för att liva upp kvällen. När Uri Geller i Kanal 5 skriker åt oss i att vi omedelbums ska hämta potäter från köket, då gör vi det. Nu sitter vi här med tre potäter och väntar. Undrar vad som ska hända. Efter reklamen ska Uri Geller trolla med dem. Vi återkommer.

Jag tog morgonpasset här hemma. Charlie vaknade klockan 6.45 och jag fick rätta mig efter det. Vi tog ett bad tillsammans, jag sprutade henne i magen med vatten en massa gånger och sen åt vi frukost. Charlie tycker att det är hisnande roligt när jag leker att jag är Charlie och försöker äta youghurt, men allt kommer utanför munnen. Hon skrattar så hon ligger dubbelvikt.

Nu sitter Charlie och tittar på Pippi Långstrump, ibland vill hon att jag kommer och tittar på apan och då gör jag det, men annars kan jag sitta en stund här framför Tilde på TV4 och dricka morgonkaffe och ta en macka. Solen skiner ute, det ser rätt varmt och härligt ut där ute och jag är lite piggare än vad jag kanske borde vara idag. Det är söndag, men jag känner ingen ångest, det är bra. Fint. Bra dag!

Vill ni veta något som är typiskt Amanda? DETTA! Detta är typiskt Amanda. Hon kastar en soppåse, tar fram en ny kasse, stoppar ner den i korgen – men struntar i att  fästa den runt kanterna. Det är så underligt. Det tar bara två sekunder, men hon gör det bara inte. Jag tar upp det med Amanda, jag säger till henne: detta är typiskt dig. Hon undrar om jag hatar henne för det. Jag säger till henne: Det är inte därför jag älskar dig. Hon funderar en liten stund och så vänder hon sig mot mig och säger.

”Vet du vad, Alex? Pedanter, det är världens mest ointressanta människor. Vet du varför? De har inget liv. De har inget innehåll. Det enda de tänker på är att hålla rent. Det är allt. Jag är ingen pedant, jag tänker på en massa saker. Jag har inte tid att fästa den där kassen, för jag fyller mitt liv med innehåll. Pedanterna tänker smått. De ägnar sin tid åt att tänka på det lilla. Jag struntar i det lilla! Det är inte för mig. Jag tänker på det stora och i det stora finnas det ingen plats för papperskorgar.

Sen går hon och sminkar sig.

Vad sa ni nu då? Jag har köpt en ny cykel! Och inte vilken cykel som helst – jag har designat den själv! Färgerna i alla fall. Jag gick in på en sajt och så målade jag min egen cykel. Folk tittar långt efter mig på stan. En ytlig bekant som jag träffade igår när jag cyklade förbi Norrmalmstorg frågade häpet om jag var färgblind.

Och det är jag ju.

Jag skulle kanske inte gjort detta själv. Jag skulle kanske tagit hjälp av någon med färgseende. Men vafan. Jag älskar den ju! Varför ska jag cykla runt och vara ängslig? Detta är min cykel och mina färger! Jag råkar gilla orange, gul och vit. OKEJ???

Jag ville att min kedja skulle vara orange och nu är den det! Bra!

Bra, Alex!

(Om ni vill göra en egen cykel, så kan ni gå in HÄR. Det är en god vän till mig som driver företaget, det vore kul om jag kunde hjälpa dem med en länk som kanske ger några besök)