När jag gick till jobbet imorse korsade jag ett övergångsställe. En bil tutade på mig, och jag vände mig om lite förgrymmad: får man inte gå över ett övergångsställe eller vad fan i helvete är det fråga om?!

Då såg jag att det var David Hellénius i bilen. Han vinkade glatt medan han körde förbi och jag vinkade tillbaka och tog ett par steg mot honom. Jag tänkte kanske att vi skulle byta några ord, men han körde bara vidare och försvann och då kände jag mig lite dum, jag befann mig liksom ”i steget” och fick snabbt vända om för att inte göra mig själv till åtlöje och så vandrade jag vidare.

Tänkte på det sen. Trevligt av honom ändå, att tuta till och vinka. Han hade alla chanser att bara sitta där och förbli osedd. Men han tutade och vinkade. Men så tänkte jag på alla människor som inte gör så. Hur många gånger har jag inte gått förbi en bil där det suttit en bekant som inte givit sig till känna, ja det kan jag ju aldrig veta, men det har nog hänt både en och två gånger, fy fan vilka svin det finns ändå.

Jag ska åka till Sundvall för att prata om min bok på Bokia där uppe. Ser fram emot det. Men är också lite nervös. Det är första gången jag pratar om min nya bok live, inför gäster. Därför har jag också försökt klä mig lite fin för dagen.

Jag är ledsen för hållningen – jag var tvungen att böja mig ner lite för att få plats – jag tog bilden från datorskärmens kamera som inte går att vinkla. Jag har på mig ett par braxer från Morris och så har jag köpt en ny skjorta från Eton. Figursydd och allt!

På Eton kan man få sitt namn insytt på manschetten. Jag bad dem skriva mitt namn så stort det bara gick. Jag kanske överdrev det lite. Jag kanske borde bett dem göra det lite mindre. Ja, ni fattar att det kameran som tar spegelvända bilder – det är inte så att jag låtit dem sy in mitt namn på sådant sätt att man bara kan läsa det ur backspeglar.

Jag hade Robert Aschberg som gäst i min talkshow häromdagen och kom att tänka på en gång för länge sen när jag var publik i ett debattprogram som han ledde. Jag kan ha varit 15 år, möjligen så gammal som 18. Jag minns att de serverade öl före sändningen och att jag febrigt drack två stycken på mycket kort tid, för att det fanns och för att man fick.

Alldeles innan de skulle börja talade Aschberg till oss i publiken. Han sa att vi var en viktig del av programmet, att det var bra om vi gjorde vår röst hörd, att vi skrattade, applåderade, att vi buade om vi kände för det. Och om vi ville säga något, tillföra något i diskussionen, så var det bara att ropa.

Jag tyckte det var så spännande, möjligheten att kunna delta.

Programmet började och jag minns inte vad det handlade om, men det var ett liv och ett kiv. Aschberg styltade runt med jeans och öppen kavaj och pekade med hela handen, ibland röt han SKITSNACK och viftade bort någon stackare, ibland skrattade han så att allt stannade upp, det var som om man var tvungen att vänta ut det skrattet.

Jag satt på spänn, ville så gärna DELTA. Så kom jag på något att säga. Något rätt fiffigt. Det brann i kroppen på mig, kaninpuls i bröstkorgen, allt blev varmt, jag blossade, satt med öppen mun och följde diskussionen som ett djur, försökte hitta luckan, försökte hitta den lilla tystnad som krävdes för att jag skulle kunna kasta mig in med denna knipsluga kommentar.Jag skulle ÄGA! Väcka munterhet, förfäran och skratt! Till och med Aschberg skulle tappa hakan en liten stund!

Men luckan kom inte. Eller jag vågade inte. Inne i mig var det uppror, men jag satt tyst. Sen tog pogrammet slut. Vilken tomhet.

Det tog många timmar innan jag lugnade mer mig. Det var så mycket adrenalin, så mycket ansträngning för det där jag aldrig sa.

Läser Amandas blogg rätt ofta – klicka HÄR om om i vill läsa den – och upptäcker att hon är mycket flitig med att ta bilder på sig själv. Vid varenda inlägg finns en bild. Jag tycker att det är synd att de ligger där okommenterade. De där bilderna väcker frågor. Den här bilden, till exempel. Vad är det hon gör för något? Stretchar hon? Dansar hon? Jag vill veta vad hon gör!!

Jag försöker imitera hennes position för att försöka lista ut vad det är hon håller på med. Men jag blir inte klok på det. Jag får lite ont i ryggen och avbryter.

Kommit hem efter en lång dag. Satt med räkningar hela förmiddagen, åt en bearnaisepizza till lunch, den satte sig i svalget på mig, den fan. Kände smaken av bearnaise i många timmar, trots att jag svalde och svalde på så konstigt sätt att jag måste sett ut som ett djur. ÄCKLIGT!

Åkte till fina Hotel Diplomat och spelade in ”Har du hört den förut” – tack för era vitstips, jag valde två av dem, sen åkte jag till Maximteatern där Yourlife hade ett författarevent. Blev intervjuad av Carina Nunstedt på scen och det kändes vitaliserande, även om jag alltid efteråt känner den tomhet som man kanske känner efter onani, en del av en frågar sig: varför gjorde jag det där?

Sen åkte jag hem, jag och Amanda stekte en bit kött och precis när jag stod där och donade med salladen noterade jag att smaken av bearnaise var borta från mitt svalg, och det var ju en lycka jag kunde njuta av i två, tre minuter, för till biffen åt jag en fet bearnaise, som omedelbart satte sig i svalget mitt och jag just nu sitter jag här i soffan och harklar mig och springer till handfat och spottar och svär tyst för mig själv, men bearnaisehelvetet ligger kvar där, som en hinna av äcklighet, som en tunn, gul slöja över min existens.

Jag ska vara med i ”Har du hört den förut” om en timme.

Ge mig roliga historier?

DE MÅSTE VARA ROLIGA!!

TACK!

Mardrömsdagen numera uno. Jag sitter och gör allt det som jag absolut inte kan. Jag betalar räkningar :+: , jag skickar fakturor :+: , jag telefonerar med revisorn :+: , jag ringer Skatteverket :+: , jag donar med kvitton :+: , jag sitter med OCR-nummer :+: , jag knappar med min bankdosa :+: – jag gör saker som jag ALDRIG ska göra. Det är förenat med stor risk att jag håller på med de här sakerna. Jag är så in i helvete dålig på detta. Att bara betala en faktura gör mig stissig, jag kollar, dubbelkollar, väser HELVETE när jag skriver fel OCR-nummer, börjar om, gör fel igen, knöcklar ihop pappret och kastar iväg det – och får sedan förödmjukande nog resa mig upp, plocka upp pappret, veckla ut det och börja om.

Jag mår fysiskt dåligt av det här. Jag hatar att ha företag! Jag hatar mina uppdragsgivare för att de kräver av mig att jag ska ha det. Jag hatar tanken på pengar och ännu mer hatar jag tanken på att inte ha pengar. Varje gång jag håller på med det här känner jag så oerhöert starkt: jag vill inte vara med längre. Jag vill flytta till ett land där jag byter min kossas mjölk mot granngårdens kyckling.

Min fina specialgjorda present.
Jag har väntat och väntat på att den ska komma.
Och nu är den äntligen här.

Calle kommer bli så glad!!!