Ronja Rövardotter
Alex: :+++:
Charlie: :++:

Toy Story
Alex: :++++:
Charlie: :+++:

Bolt
Alex: :+:
Charlie: :+++++:

Shrek
Alex: :++++:
Charlie: :++:

Karlsson på taket
Alex: :++:
Charlie: :++++:

UPP
Alex: :++++:
Charlie: :++++:

Barbie på modeäventyr
Alex: :+:
Charlie: :++++:

Lejonkungen
Alex: :+++++:
Charlie: :+:

Hitta Nemo
Alex: :++++:
Charlie: :++++:

Bilar
Alex: :-:
Charlie: :-:

Lotta på bråkmakargatan
Alex: :+:
Charlie: :+++:

Hemma efter min första arbetsdag efter semestern, fyra olika möten som handlade om fyra olika projekt, herregud, vad uttröttande och jag kommer hem till min lilla Charlie, som sitter tyst och besviken i soffan. Hon har nu börjat ”stora dagis” och där är allt nytt och främmande. Barnen är inte barn, de är bjässar och jag känner hur Charlie blir alldeles stel i min famn när jag står där i hallen och ska lämna henne och hon ser hur de springer omkring i hög fart där nere på golvet. Jag försöker släppa ner henne, men hon håller fast mig med armarna om nacken och jag säger ”men lilla älskling, pappa måste gå och jobba” och då faller hon i gråt. Hon blir lelös, det är liksom som om hon ger upp, som en dödsdömd på väg till avrättningen, hon vet att hon inte kan göra något – återigen kommer hennes pappa att svika henne och hon kommer att släppas till tigrarna och jag vinkar och säger hej då och jag går ut och hör hennes gråt genom väggarna. Jag sätte rmig på cykeln och hon får återigen syn på mig genom fönstret och hon sträcker ut handen mot mig, tittar vädjande, gråtande på mig och jag cyklar därifrån. Efter fem minuter ringer förskolepersonalen och säger att hon är glad, men det spelar ingen roll, för jag har bilden av min olyckligt gråtande lilla flicka framför mig och den släpper inte taget på hela dagen.

Och nu sitter hon i soffan och är besviken på mig. Jag frågar om hon vill titta på filmen UPP och det vill hon. Och vi fastnar båda i den, den fem minuter långa inledningsscenen som målar det här parets liv är :+++++: . Jag säger inte att filmen är :+++++: , men den sekvensen! Den är så vacker att det inte är klokt. Och vi sitter båda tysta och tittar och sen säger Charlie, utan att v’nda blicken från teven: ”Jag vill inte till stora dagis imorgon.” Och så tittar hon upp mot mig och säger: ”Snälla.”

En dag köpte vi såpbubblor till Charlie och hon var så förtjust i det där. Satt på den där bänken och blåste i timmar.

 

Hela min telefon är fylld av bilder av detta slag – utsikten från Stenugnsbageriet där jag satt varje morgon och åt frukost. Varje gång jag tänkte att det var vackert så tog jag en bild, men det hade så klart räckt att bara ta den en enda gång, jag menar, det är ju egentlgen samma bild om och om igen.

 

Grusvägen mellan bageriet och ladan tog jag också väldigt många bilder på i år. Jag utvecklade någon typ av besatthet kring den, pratade mycket om den, minns jag.

 

Eftersom jag började med Instagram den här sommaren så är telefonen fylld av bilder på mat. Inte så intressant. Helt idiotiskt. Om tjugo år kommer vi minnas den här sommaren som sommaren då vi tog bilder på mat.

 

Vi brukar bada på Smöjen på norra Gotland, men det var så mycket folk där i år, så vi hittade en annan strand som var helt öde och väldigt fin.

 

Mamma kom på besök och vi åt middag på hotellet på Furillen. Stup i kvarten kom det hotellgäster som försökte ta sig in via den där dörren, men den var låst. Då stod de där och ryckte ett tag och sen stirrade de och sen gick de en annan väg. Vi satt och glodde.

 

Sommarens godaste drink? Mja, jag skulle nog säga att det var denna gin&tonic. Jag gillade att man hällde tonicen ur egen flaska, det kändes så mycket gammalt hotell.

 

Vi byggde en uteplats där gödselstacken en gång var. Det var min idé!!!

 

Hannahs dotter och Wilma skulle döpas och då kom det en präst till trädgården nedanför ladan. Jag älskar när präster välsignar oss i församlingen, när han säger att Gud låter sitt ansikte lysa över oss. Jag ryser alltid då.

 

Stenugnsbageriets förra ägare sålde verksamheten i vintras. Vi var mycket bekymrade. JAHA, SKA DE SÄTTA UPP NEONSKYLTAR OCH GÖRA GLASSBAR NU, ELLER? Men då visste vi inte att det skulle bli bättre än det någonsin varit. David och Lotta heter de nya ägarna, fina människor, En gång bjöd de upp oss till bagarhemmet och bjöd på stenugnsbakad pizza. Det var mycket gott.

 

Charlie spelade ofta nåt spel på min telefon som går ut på att sminka tjejer. Sen kom hon åt nån knapp hela tiden som gjorde att hon tog bilder sina kreationer. Så min telefon är fylld med den här typen av bilder på halvsminkade tjejer.

 

Vi hade ingen spegel, så när jag rakade mig använde jag mobiltelefonens kamerafunktion och riktade den liksom inåt, om ni förstår. En gång tog jag en bild på det, tänkte att den kan man kanske ha nytta av nån gång. Den kanske man kan PUBLICERA! Och nu gjorde jag det.

 

Vi drömde som vanligt om att renovera hela ladan. Men det har man ju inte råd med. Men det kostar ju inget att gå runt och drömma!

Jag bastade nästan varje dag. Satt där inne för mig själv och lyssnade på podcasts. Mina favoriter: Hannah&Amandas podcast, Filip&Fredriks podcast och Värvet.

 

En dag kom min och Amandas och Hannahs chef på Aftonbladet på besök och då gjorde vi oss till. Jag klädde mig lite fin och tände eldkorgen och så.

 

Calle kom också på besök, men han stannade bara en kort stund, skule snabbt rida vidare.

 

Sen tog vi farväl av ladan och det var sorgligt. Ni som är vaksamma ser att detta knappast är en farvälbild, för hur går det ihop – häggen blommar ju där nere och när blommar häggen? Juni, väl? Men jag tog bara en bild på hela ladan och det var denna.

Vi har lagt in en heltäckningsmatta i vårt sovrum och jag vill inte höra ett ord om att det är snubbigt eller äckligt, för det här har varit min dröm ända sedan jag bodde i USA i en lägenhet där varenda golv hade heltäckningsmatta – det fanns en till och med i badrummet. Jag har ingen aning om vad det är för färg på mattan, Amanda säger att den är ”beige, kan man säga” och det låter ju fint. Men viktigast av allt! Man kan se fotspår i den! Om man kryper runt en stund på alla fyra så hittar man till slut fotspår och man kan följa en främmande människas steg, agera detektiv, ”hum-hum, märkligt, här går fotspåren, men så försvinner de plötsligt” och man fattar ingenting, men så kommer man på det: ”Fotspåren leder till sängen!!!”

Charlie sov 13 timmar och vaknade klockan 08.00: :+++:
Kokta ägg till frukost, som jag inte ätit på hela sommaren: :++++:
Charlies nya dagisfröknar, som tog hand om Charlie: :++++:
ICA:s plastfolie vars papperstaggar är så svag att hela paketet går sönder hela tiden: :-:
H&M:s undermärke Cos, som tillverkat två byxor som båda gått sönder efter första användandet: :-:
Morgonkaffe på Riche och träffa trevlige Leif som jobbar där: :++++:
Titta på bilder av människors luncher på Instagram: :++:
Såg att senaste podcasten fick lyssnarrekord igen, nu är det 80.000 lyssnare per avsnitt: :+++:
Kollade filmen Battleship: :+++:
Dagissamtalet som sa att Charlie var mycket ledsen och att jag nog skulle åka och hämta henne: :+:
Glass med Charlie i Humlegården: :+++:
Amanda kom hem från Gotland: :++++:
Spagetti och köttfärssås till middag: :++++:
Kände Frances i Amandas mage sparka: :++++:
200-metersfinalen i OS: :+++:
Chips och dipp (dill och dill) :+++:

Och nu: Newsroom, ep. 7. Min gissning: :++:

EDIT!! Newsroom får :-: . Herregud, så jävla bedrövligt det var! Överspelat sentimentalt, poänglöst.

Jag kom hem till Stockholm idag och imorgon återupptar jag ”bloggingen”. Det ska bli roligt! Till dess – här kommer ännu ett avsnitt av min och Sigge Eklunds podcast,

Ni som använder Itunes: HÄR.
Ni som vill göra det via en vanlig länk på nätet: HÄR.

Alla filmer borde ha åtminstone en auktionsscen. En fisförnäm auktionsförrättare med engelsk accent som med vita handskar visar upp en riktig dyrgrip för en publik som det plötsligt går ett sus genom, och ”we start at 2000, do I have 2000 pounds?” Och det börjar lite trögt, publiken avvaktar, blickar byts över salongen och det blir mr Winterbottom som bryter tystnaden – 2000 pund är bjudet! Det här triggar ju hans antagonist över rummet, den lite mer förmögne av de två, som väl egentligen inte är direkt intresserad av dyrgripen i sig, mest av att klämma åt mr. Winterbottom. Han höjer till 2500, för att visa var skåpet ska stå och Winterbottom är plötsligt mycket skakad, hans svettas ymnigt, han ropar: ”2600!” Och med ett överlägset flin kommer genast repliken: ”3000 pounds”! Gud, han tycks gjord av pengar!
   
Och det hela utvecklas till en vansinnig duell, publiken reagerar nästan förfärat på höjningarna och förrättaren försöker febrigt hänga med i svängarna och till slut, när vi alla tror att Winterbottom är en slagen man, vrålar han ut ett sista förfärligt bud och den lite rikare på andra sidan rummet, vidrör lätt sin hatt, en hälsning som säger: ”Du vann den här gången, men vi ses igen.”
   
Jag var på en auktion igår på Gotland och jag fattade tycke för en ljusstake i mässing. ”Har jag femti kronor”, ropade förrättaren och jag skulle precis gorma till när nån annan hann före. Och ytterligare en person gav 60 kronor. Jag var mycket nervös. Jag sträckte upp handen och ropade: ”70 kronor bjudet!” Problemet var att jag ropade så gällt, ynkligt och lågt, så förrättaren hörde mig inte. Det gjorde däremot alla som stod omkring mig, som försiktigt vände sig mot mig för att se vad det var för stackare som inte ens kunde göra sig hörd. Och budgivningen fortsatte och jag försökte igen, nu ropade jag högre: ”90 kronor!”
   
Förrättaren hörde inte heller denna gång. De runtomkring tittade på mig med förakt. Och jag skrek, förtvivlat: ”120 kronor!”
   
”120 kronor bjudet”, ropade förrättaren och pekade på mig. Lyckan då. Spänningen. Jag var med, jag hade häng, snart var den min. Så bjöd nån annan 130 kronor och jag funderade en stund, äh, den är inte värd mer, så jag tystnade och tittade ned i marken.
   
”Såld för 130 kronor”, ropade förrättaren.
Och sen åkte jag hem.

 

Jag tycker det är så OTROLIGT roligt att göra den här podcasten med Sigge Eklund, en man som jag finner så genial att jag knappt kan beskriva det. Det är en stor sak att få göra detta med honom.

Hoppas ni vill lyssna på veckans avsnitt, som har fått sin titel från en manusdoktor från Hollywood som för SF:s räkning åkte till Sverrige och totalsågade ett filmmanus som jag och Sigge skrivit tillsammans.

Lyssna via Itunes här: Alex och Sigge
Om ni inte har ITunes, lyssna här: Alex och Sigge