Priset på resan: :+:
Själva flygplanstypen och dess ålder: :-:
Flygvärdinnornas ovilja att hjälpa oss att sitta tillsammans i kabinen: :+:
Benutrymme: :-:
Högtalarsystemet som gjorde att man inte hörde vad någon sa över huvud taget: :+:
Säkerhetsgenomgången före takeoff: Kan ej betygsättas eftersom det inte gick att höra
Punktlighet: :++:
Service av flygvärdinnorna under flighten: :+:
Cockpits kommunikation med kabinen: Kan ej betygsättas, omöjligt att höra vad någon sa.
Den enda varma rätten att köpa ombord, en pasta: :-:
Priset på pastan: :+:
Kaffet ombord: :+:
Tax Free-shopen ombord: :+:
Flygvärdinnornas sätt att i en timmes tid gapa om taxfree-shopen: :+:
Landningen: :++:
Väntan på bagaget: :+:

Snittbetyg: :+:
Chans att jag åker med Spanair igen: 0,0 %

Det är när jag läser  kommentarerna från mitt förra inlägg som jag inser hur mycket jag älskar det här med ”bloggande”. De där kommentarerna är rent magiska. Ni är som ett gäng autister och inte baradet – ni är mina autister och jag älskar er!

Här är jag på Nou Camp. Men det innebar stora bekymmer att ta sig dit. Vi åt en bit mat inne i stan, hoppade in i en taxi och sa: ”Nou Camp, por favor”. Taxichauffören vände sig om i sätet, tittade olyckligt, osäkert på oss. Försökte förstå.

”Nou…”, sa han frågande och tystnade.

Jag upprepade resmålet och möttes av samma tomma blick. Det gick upp för mig. Taxichauffören visste inte vad Nou Camp var. Men kunde det verkligen vara möjligt att en taxichaufför i Barcelona inte ens kände igen namnet på Barcelonas hemmaarena. Jag försökte förklara med bruten spansksvenska. Jag sa ord som ”stadion” och ”FC Barcelona”, jag sa ”Messi” och ”Iniesta”. Fortfarande, samma tystnad, tomma förtvivlade ögon. Amanda bröt in, men hon kan inte ens skolspanska. Däremot kan hon portugis, började tala i märkliga, grötiga diftonger: Hon uttalade fotboll som ”FOJTIBJOL”, vilket gjorde chauffören ännu mer förvirrad. Han bad om adressen, för han ville knappa in den på gps:en, men vi hade den inte.

”GJAND ARJENIJ DI FOJTIBJOL”, skrek Amanda och gjorde tecken till honom som genom glasruta. Men där fanns bara tomhet.

Till slut hittade adressen på biljetten och han satte av i en febrig färd genom kvällstrafiken. Stelryggad och rädd. Jag förstår fortfarande inte. Hur kunde han inte veta?

Gå upp 04.00 på morgonen: :+:
Att få nöjet att äntligen vara den som väcker Charlie och inte tvärtom: :++++:
Charlies förvånade min när jag sa: ”God morgon, dags att VAAAAAKNA!”: :++++:
Att skiljas från Charlie: :-:
Spanair från Arlanda: :-:
Kaffet på Spanair: :-:
Vädret i Barcelona igår: :++++:
Vädret i Barcelona idag: :++:
Hotell Gran Hotel Florida: :++++:
Hotellets spa-avdelning med en bastu som puttrade på 45 grader: :+:
Taxipriserna: :++++:
Restaurang Butafumeiro: :+++:
True Blood, säsong 2, episod 5: :++++:
Sova 12 timmar i sträck: :++++:
Hotellfrukosten med en stor jävla SKÅL med nutella: :++++:
Att se spelarna i FC Barcelona: :++++:
Att glömma kalla Pep Guardiola för ”filosofen” (som Zlatan alltid hånfullt gör): :+:

Det är en god morgon på Gran Hotel Florida i Barcelona. Det allra märkligaste hände just. Jag skulle gå och hämta datorn på rummet efter frukosten och sprang in i ett helvetes tumult i lobbyn. Omringade av fans och fotografer och stirrande människor passerade hela Barcelonas fotbollstrupp. Jag förstod inte vad det var frågan om, jag kunde inte riktigt tro att det faktiskt var BARCELONA. Jag tyckte mig känna igen några av spelarna, men tänkte: detta kan väl ändå inte vara sant. Men så gick jag nästan rakt in i tränaren Pep Guardiola. Våra blickar möttes och jag är ju Zlatan-fan och lite irriterad på honom efter hur han behandlade Zlatan, så det första jag kände var faktiskt en liten smula förakt. Hade jag varit bara lite COOL och gränslös så hade jag kallat honom ”filosofen” och gått vidare. Men nu. Jag bara stannade upp i rörelsen, stod som en betjänt framför honom. Han gick vidare. Och då stod jag som ett fån och såg hur spelarna stuvade in sig i en buss för vidare uppladdning inför matchen.

Jag ångrar så att jag inte tog en bild. Jag tänkte: ingen kommer att tro mig! Så jag gick runt för att hitta bevis. Smög in i det där konferensrummet där de just hade suttit och gått igenom spelplanen. Hittade bara en lagaffisch som hotellet hade lagt fram för att de skulle skriva sina autografer i. Jag tog en bild på den. Det var inte så många som hade lust att skriva sina namn. Messi struntade i det, till exempel. Men herregud, de har väl annat att tänka på. Ikväll är det viktigaste matchen i år för dem.

Sitter i baren på hotellet. Amanda gör sig i ordning där oppe på rummet. När hon tar fram den där hårfönen så brukar jag smita ner och ta en öl. Jag kollar mejlen. Får meddelande från Schulman Show-redaktionen. Fredrik Reinfeldt har under vintern ställt sig positiv till att vara med i Schulman Show, det skulle bara hittas en tid, men så fick han veta att jag gått med i socialdemokraterna och då tackade han nej. ”Reinfeldt vill bara medverka i oberoende medier och det är inte Schulman Show eftersom Alex Schulman är socialdemokrat”, sa pressekreteraren.

Men Gud. Är Reinfeldt inte klok? Tror han att Schulman Show är ett politiskt program? Vad fånigt av honom. Maud Olofsson hade inga problem med att vara med. Hon tyckte bara att det var roligt att jag gått med i S. ”Det viktigaste är att man engagerar sig”, sa hon. Reinfeldt framstår som allt tjåsigare i min ögon.

Det bränner på min hud. Jag måste fått färg idag. Vänta, ska ta en bild så får ni se.

Jo, jag har fått färg! Det är därför det spänner i huden. När jag trycker mina fingrar i pannan så blir det avtryck, som långsamt försvinner. Jag är inte sådär sur som jag ser ut på bilden. Jag är rätt glad, jag. Grundglad. Men det är ju sådär, det är först på sådana här resor som man tänker efter, saker och ting hinner ifatt. Jag har så lätt att gräma mig. Men det ska man inte göra, orka. Sitter och funderar på en grej i min karriär, något som jag funderar på att göra. Men jag grämer mig redan innan jag gjort det. Det kommer att ställa så mycket saker på ända. Det kanske kommer sabotera en del, bygga upp annat. Men det är väl så det är. Man måste vara modig! Man får inte vilja resa men glömma fara, man får inte drömma sig ett liv men glömma vara, man får inte fråga sig något men glömma svara, för då blir man fånge på Aniara.

Ligger på hotellrummet i sängen. Amanda har somnat, och jag kollar datorn. Får ett mejl från Rabén&Sjögren, som givit ut min bok Bajsfesten. De berättar att förlag i Danmark, Norge och Polen nu köpt in boken. Förstår ni vad roligt, att Bajsfesten kommer ut på polska!

Bajsfesten handlar om en bortkommen pappa som blir konfunderad över det faktum att dottern inte bajsar. Dagar blir till veckor, men det kommer inget bajs. Bebisen, som kan tala i fullständiga meningar, meddelar bara att hon ”sparar sig”. Efter 17 dagars orolig väntan exploderar hon i en bajsfest som är inspirerad av slutet i den där geniala Monthy Python-sketchen när mr Creosote går och äter på restaurang.

Jag vill absolut inte pracka på er något, jag skrev boken mest för att jag så gärna skulle vilja läsa en saga för Charlie som jag skrivit själv, men om ni har barn eller så, kan ni köpa boken HÄR.

Vi har kommit fram till hotellet. Det är 18 grader och inte ett moln på himlen. Vi har ätit tapazzz och jag har dratt några öl och nu ska vi ligga på vår privata terrass och läsa och prata. Och ni då? Allt bra i Sverige?

När jag fyllde 35 år häromveckan fick jag en resa i present av Amanda och imorgon åker vi! Hon har ordnat det bästa upplägget jag kan tänka mig!

– Vi flyger till Barcelona!
– Vi ska bo på ett hotell som ligger utanför stan, som ser helt otroligt fint ut.
– Hon har lovat att vi inte ska gå in i en enda affär på hela tiden!
– Vi ska äta en av middagarna på den bästa skaldjurskrogen i Barcelona.Jag älskar skaldjur!
– VI ska gå och kolla på Barcelona mot Arsenal i Champions League!

Tänk er själva. Barcelona. Inte någon shopping över huvud  taget. Och världens bästa fotboll.

Dock: vi är båda lite skakade. Under de 20 månader som Charlie funnits har vi aldrig varit ifrån henne tillsammans längre än ett dygn. Nu ska vi vara borta i två dagar, båda två. Jag tror att vi kommer att sakna henne så otroligt mycket.

Men jag tror det är viktigt att göra sådana här resor. Det känns som att både jag och Amanda fokuserar så mycket på att älska Charlie att det kanske finns en risk att vi glömmer varandra. Det får vi inte göra! Eller hur? Säg att det kommer att gå bra.

Amanda ropar från köket och undrar om jag kan komma och hjälpa henne med en sak.

Min blick när jag förstår vad hon vill. Hon vill att jag ska lägga Charlie.

Jag ringer brorsan för att kolla om vi kan spela in Schulman Show på torsdag istället för onsdag denna vecka.