Ikväll är det Andra chansen i Melodifestivalen och eftersom jag redan givit betyg på alla låtarna så kommer jag inte att liveblogga under kvällen. Men för att visa er vilken briljant människa jag kan vara när det gäller populärkultur, för att visa mitt snille i en explosion, så kommer jag här och nu berätta EXAKT hur det går i delfinalerna. Här har ni faciit, mina vänner:

Kvartsfinal 1: Jenny Silver vs Love Generation – LOVE GENERATION VINNER!
Kvartsfinal 2: Loreen vs Sara Varga – SARA VARGA VINNER!
Kvartsfinal 3: The Moniker vs Linda Pritchard – THE MONIKER VINNER!
Kvartsfinal 4: Pernilla Andersson vs Shirley’s Angels – SHIRLEY’S ANGELS VINNER!

Seminfinalerna blir:

Love generation vs Sara Varga – SARA VARGA GÅR TILL GLOBEN!
The Moniker vs Shirley’s Angels – THE MONIKER GÅR TILL GLOBEN!

Där har ni det.

Fy fan i helvete vad ni kommer bli imponerade av mig efter programmet ikväll.

Jag klippte mig idag hos Amandas frisör Steve på YOU på Birger Jarlsgatan. Jag hade med mig en bild på Tom Cruise från Mission Impossible I. Eller jag hade inte med en bild – jag visade en bild i min Iphone. Jag sa: ”Så här vill jag se ut!” Han tittade på bilden och på mig och så började han.

Detta var alltså före klippningen. Personen till vänster är alltså Plupp och personen till höger är jag. Skrämmande lika.

Och detta är efter. Personen till vänster är alltså Tom Cruise och personen till höger är jag. Jag är så jävla nöjd! Jag känner mig som Tom Cruise. Jag går runt och ser livsfarligt snygg ut.

Steve var helt otrolig. Han är en av världens bästa frisörer, berättade en assistent. Han har vunnit motsvarigheten till filmvärldens Oscars inom klipperibranschen åtta gånger på rad. Det är sjukt att han jobbar i Sverige, hans tjej är svenska. Jag bad Amanda ta en bild när jag förstod att han var superstar, men tyvärr misslyckades hon med att få med min frisyr på bilden.

Jag vaknar, borstar mina tänder, ser mig själv i spegeln och inser att det möjligen är dags att klippa sig. Eller vad tycker ni? Så här kan man väl inte gå runt och se ut. Jag fattar inte varför jag ska vänta med att klippa mig hela tiden, jo, det beror på att det är så tråkigt att sitta där – orka!

Men idag ska jag göra det. Jag skulle vilja se ut som Tom Cruise i Mission Impossible 1. Undrar om det går? Hur gör man? Tar man med en bild påTom Cruise från Mission Impossible, pekar och säger: ”SÅ VILL JAG SE UT!”

Lite fånigt att göra så. Komma med bild. Ha ha. Men det är roligt, jag ska göra det och så får vi se resultatet sen. Kul!

Torsdag kväll, jag tittar på SVT Debatt. Det ska handla om ”superbloggaren” Kissie. För en superbloggare är hon. Sveriges i särklass största. Janne Josefsson som leder programmet påstår att hon har en miljon läsare i veckan, vilket visserligen är helt fel. Hon har väl ca 300 000. Han är virrig överlag, Josefsson. Kallar Morgan Alling för “Morgan Alsing” och lite sådär. Men han är inte virrigast i studion. SVT tycks ha samlat ihop hela begåvningsreserven. Alla är där för att förhålla sig till denna Kissie. Huvudpersonen själv är i studion. Hon är svårt opererad. Detta är ingen gissning, de som följer hennes blogg har kunnat ta del av varje litet snitt, varenda liten läppförstoring. Hon påminner till utseendet om Mickey Rourke i “The wrestler” där hon sitter. Jag menar inte att håna henne, jag vill ge en bild av hur hon ser ut för er som inte såg.

Debatten börjar trevande. En retorikexpert har missuppfattat sin roll, hon tror plötsligt att hon är programledare och börjar intervjua Kissie. Kissie själv svarar inte, det gör hennes brorsa som av oklar anledning också befinner sig i studion. En redaktör från Nöjesguiden lägger sig i, men är så nervös att jag knappt hör vad hon säger,  jag är så rädd att hon ska kollapsa, falla ihop i en hög på studiogolvet. Kissie själv säger inte mycket, hon ler så gott hon nu kan med sina svullna läppar och hävdar sin rätt att inte vara en förebild. Hon menar att eftersom hon inte skrivit på något specifikt kontrakt på att hon ska vara förebild så ska hon också sväras fri från det. En frilansjournalist vid namn Leone Milton menar att det bästa nog vore om alla teg ihjäl Kissie, hon menar att hon och andra som figurerar i media har ett ansvar att inte prata om henne. Tystnaden som uppstår i studion när hon inser att hon just brutit mot sin egen uppmaning.

Janne Josefsson drar några exempel på vad Kissie skrivit i sin blogg. Bilder på Kissies tuttar på skärm bakom Josefsson. Bilder på Kissies läppar. Och så plötsligt en märklig diskussion om barnmat, som snart tar över hela programmet.  Tydligen har Kissie introducerat en diet som går ut på att äta barnmat. Josefsson frågar häpet varför man ska äta barnmat och Kissie svarar att det är “low calorie”. Det där med barnmat tar skruv – plötsligt talar alla om barnmat. Retorikexperten som fortfarande tror hon är programledare ställer en fråga om barnmat, Nöjesguiden-tjejen rycker plötsligt ut i försvar – det är BRA att Kissie är ärlig med att hon äter barnmat! I publiken sitter också ett par av Kissies fans som plötsligt får luft under vingarna och diskussionerna om barnmat blir alltmer specifika, Josefsson undrar till slut om den är kall eller uppvärmd. Den enda som sitter tyst är Linda Rosing, kanske sitter hon och funderar på det där med barnmat, över möjligheterna att få tag på en burk efter programmets slut. Josefsson avbryter till slut, låter elegant Kissies bror göra reklam för sin blogg, innan nästa debattämne tar vid.

Det är sorgligt att ta del av alltsammans. Sorgligt att se Kissie, sorgligt att se hennes samtalspartners. Kissie är inte ett “bedårande barn av vår tid”. Hon är heller ingen tonåring längre, det blir allt svårare att skylla på hennes ålder. Det värsta med den här stunden är inte den allmänna idiotin i studion, det är att se hur okontaktbar Kissie verkligen är. Det går inte att resonera med henne. Det går inte att diskutera med henne. Det är den där attityden, det där sättet att agera som en vägg, som gör att detta blir den dystraste tv-stunden på mycket länge.

På ett annat plan är hela den här tv-diskussionen djupt orättvis – mot Kissie. Det tycks hos kritikerna finnas en allmän bild av att hon är ensam om sina egendomligheter i det som kallas ”bloggosfären”. Och ja, hon är så vitt jag vet ensam om att lansera barnmat som diet, men alls inte den enda unga bloggaren i Sverige som sprider ihåligheter omkring sig. Jag tittar på topplistan över de mest lästa bloggarna i Sverige. Det är framför allt unga pojkar och flickor, mest flickor, som bloggar om dagens outfit eller senaste superfyllan. Och bloggar de inte om det så bråkar de med varandra. Där har vi den, mina vänner! Den svenska bloggosfären. Välkomna!
 
  (krönika publicerad i dagens Aftonbladet)

Det är fredag kväll. Jag skulle skriva ett inlägg, men så bad Amanda mig att skriva ett gästinlägg i sin blogg, så då gjorde jag det, så det får bli kvällens inlägg.

Allt är som vanligt, jag har skrivit ett inlägg och det handlar om hur våra fredagsmys-kvällar ser ut, bara det att ni läser det inte här, utan HÄR.

Jag vet att jag svek mitt löfte om vårjackan igår. Jag hittade den helt enkelt inte igår morse och Charlie var sjuk och det blev rörigt, men imorse grävde jag fram den och här är den. Nu bär jag denna och ingen annan jacka.

Kom snö! Kom vinter! Kom iskyla! Jag bryr mig inte! Detta är min jacka och jag bär den med stolthet!

Vinter, far du åt helvete!

Vad tycker ni om dagens program???

Jag var i Oskarshamn idag. Jag var inbjuden av UF att föreläsa om nätverkande och sociala medier. Flygresan gick inte så bra, tack så mycket. 16 platser i kabinen, planet som en förtvivlad vante i vinden. Flygvärdinnan insisterade på att tala i jag-form och inte i vi-form.  ”Då vill jag att ni fäller upp stolsryggarna och stänger av all elektronisk utrustning”, sa hon. Det var märkligt. Jag tänkte mycket på henne. En narcissist i en flygvärdinnekropp.

Landade i Kalmar och blev hämtad av en man från UF. Märklig första stund i bilen. Tystnad, försiktigt kallprat, tystnad igen och så sa han: ”Ja, det var ju en liten tråkig överraskning att Laila Bagge hoppade av.”

Jag förstod inte vad han menade. Jo, tydligen hade Laila Bagge lovat att komma och föreläsa, men hoppat av i sista stund. Och då hade de ringt mig. Jag visste inte alls om detta.

”Ja, man har ju snackat en del om det, berättat på jobbet att man skulle köra Laila Bagge och det tyckte ju grabbarna var lite coolt, och så blev det inte så…”, sa han. Han sa det vänligt, men det gick inte att ta miste på besvikelsen.Vi satt tysta en stund sen.

Och så försökte jag hitta annat att tala om. Så besvärligt att sitta en timme i en bil med en främmande man och försöka hålla ett samtal löpande. Så otroligt utmattande, efter en stund ville jag stå framårtlutad mot en mur och andas snabbt. Han tjatade mycket om att han ville att jag skulle skriva det ena och det andra i min blogg. Han berättade att hans kollega fyllde år. ”Hur coolt vore det inte om du skrev typ GRATTIS till honom i din blogg”, sa han.

Grattis, Håkan Eriksson på 40-årsdagen.

Kom fram till Oskarshamns gymnasium. Korridorerna var tapetserade med reklam för UF-mässan. Stor bild på Laila Bagge. Texten: ”Stjärnan från IDOL-juryn!” På några affischer hade de strukit hennes namn och skrivit till med bläckpenna ”Alex Schulman”, men de flesta planscher var orörda. Laila Bagges ande vilade över hela skolan, över hela stan. De besvikna blickarna från förbipasserande i korridoren. De hade sett fram emot Laila Bagge – och detta var allt de fick.

Jag träffade UF-arrangörerna. Förträffligt folk, trevliga människor. ”Vad fint att du kunde komma med så kort varsel efter avhoppet”, sa en ung kvinna. Jag tyckte mycket om UF-människorna. De var besjälade av vad de höll på med. Jag älskar människor som är det.

Jag föreläste och det gick bra. Alla var glada. Sen åt jag lunch med UF-människorna. Sen gick jag runt bland montrarna. Jag är så förtjust i UF. Unga människor som vill satsa på egna idéer.

Jag köpte en ring till Amanda på Obsession. Mycket vackra smycken.

Jag köpte en eko-kalender i en annan monter. Den ska jag ha på jobbet.

Ett företag gjorde inskriptioner på såna där metall-kontokort-askar. Jag köpte en sån till brorsan. Man fick bara beställa fem bokstävers inskription, tanken var att man skulle skriva sina initialer. Men jag vet att Calle hellre skulle vilja ha något annorlunda. Så jag beställde bokstäverna. D V Ä R G.

Sen flög jag hem och träffade min älskade fru och vi åt opastöriserad tallegio :++++: , robiola :+++: , epoisse :+++: , fänkålssalami :++++: , en starkare salami som jag glömt namnet på :++: , rädisor :+++: och färska räkor :+++: . Och ett glas vin :++++: . Och nu ska vi dricka kaffe!

Jag har läst i era kommentarer att ni tycker att mitt samtal med Calle var avskyvärt. Jag läste om det nu och jag förstår vad ni menar. Jag tar därför bort inlägget, det var inte meningen att göra någon upprörd. Ledsen för detta.

Låt mig gottgöra det! Min bror Calle har börjat välgörenhetsblogga! För varje besökare Calle får så går pengar till välgörenhet. Jag tycker detta är en förträfflig idé. Det enda mi behöver göra för att göra en god gärning är att klicka in på hans blogg som ni hittar HÄR.

Sitter på Calles kontor, vi förbereder Schulman Show som vi spelar in i eftermiddag. Eller, man kan väl säga att det är JAG som förbereder. Calle sitter framför tv:n och spelar GTA. Han är inte riktigt kontaktbar där han sitter. Han sänder bara ut, ropar på mycket lustigt sätt ut referat av vad som händer i spelet till den övriga redaktionen. Det är ingen just som bett honom om detta, men ändå gör han det. Omsorgsfullt berättar han vad som händer honom.

”Snattar en taxijävel”, ropar han ut till oss och fnittrar förtjust.

”Nu fick jag jagen”, ropar han plötsligt, nu med något lite mer anspänt i rösten. Man ser hur han böjer sig framåt för att fokusera på biljakten. Det går vilt till, folk stryker med. När han kör över någon på trottoaren skrattar han högt och skriker: ”LUDER!”

Själv sitter jag med frågor till Jessica Almenäs. Något ni vill att jag ska fråga henne?