Jag åkte till trevlig tandläkarfarbror på St Eriksgatan. Han tittade på mina tänder, knackade på var och en av dem med något instrument och frågade: ”Gör det här ont?”

Han kallade hela tiden mina tänder för ”rackare”.

”Det är den där rackarn som spökar”, sa han till slut och konstaterade att en av tänderna inflammerats. Den måste rotfyllas, men först måste inflammationen bort, så jag åkte hem med penicillin och en tub receptbelagda smärtstillande.

Men på vägen hem, det var så speciellt. De spelade en Michael Buble-låt på radion och det blev som ett soundtrack till ett nattligt Stockholm där gatorna var tomma, bortsett från alla snöröjningsmaskiner. De var överallt! I varenda korsning blinkade de med sina lampor och skyfflade upp stora lass med snö. jag kom att tänka på doserna i Fragglarna, de som bara bygger och bygger och så kommer det någon och river ner alltsammans – och då får de börja om.

Snöröjningsmaskinerna är precis så. De skyfflar och donar och blinkar och stretar och rensar gatan från snö i några dagar – och precis när det börjar bli fint igen så kommer nästa snöfall. Och då för de börja om.

Jag parkerade bilen och stod på min gata och tittade länge på de, Lärde mig hur de arbetade. Först röjer de gatans kanter, skyfflar snön mot mitten, sen skickar de fram ännu en lastbil som plockar upp all snö. Titta!

Nej, jag tyckte det var så fint.
Ni skulle varit med mig där.

Det började på hockeyn igår. Jag satte i mig ganska hårda chilinötter i en av pauserna. Jag tuggade väl fel eller nåt. När jag kom hem fick jag så förbannad ont i tanden. det var inte klokt. Smärtan paralyserade mig helt. Jag satte i mig vad huset hade att erbjuda i form av smärtstillande. Men värken gick ändå inte bort. Jag kunde inte sova. Jag bara låg och vred mig och sa ”oj oj oj” för mig själv. Mitt i natten gick jag upp och badade. Trodde att det skulle hjälpa. Det hjälpte inte. Min sista utväg blev att bereda mig en stadig whisky som jag svepte under stort hallå. Så lade jag mig i soffan. Efter tio minuter lossade värken, vilken känsla! Triumf! Jag vann över tandvärken!

Jag somnade.

Vaknade imorse. Kände inte av tanden just. Det gick några timmar, förberedde för Schulman Show och då slog det till igen. Fick panik. Rotade i skåpen på Calles jobb, gjorde mig en mäktig cocktail av Magnecyl och Treo och petade in en Ipren också. Det hjälpte inte. I stora smärtor spelade jag in Schulman Show.

Åkte hem, kände ingenting. Åt en riktigt god sparrissoppa och då högg det till igen. Och nu ligger jag här igen, oj oj oj. Klockan 23.45 har jag fått tid hos akuttandis. Till dess ligger jag här och ojar mig.

Lunch med Calle. Det blev donken. Har ni sett vad den lilla dåren gör? Han tar en pommes med fingrarna, äter den långsamt och kastar sedan den del av pommesfriten som han vidrört. Och så går han på nästa.

Jag är paff. Häpen. Jag vill mena att detta är ett stört beteende. En sak att tycka att det är snubbigt att äta något som andra tagit på, men att känna äckel för sina egna händer har jag aldrig stött på.

Det är som om han tittar på sina händer och tänker: ”Man vet aldrig var de där fingrarna varit någonstans.”

Sitter och förbereder Schulman Show. Maud Olofsson ska vara gäst. Tystnaden som uppstår när Säpo kliver in för att kontrollera utgångarna från studion. Där står vi med mössan i hand. ”Vart leder den dörren”, frågar Säpoman och pekar med en hand som pekat många gånger förr och vi svarar och han står kvar och betraktar dörren en stund, som om den vore ett levande väsen, synar den uppifrån och ner, och så går han vidare.

Säpomannen blickar sedan in i den sorgliga studion. Han står där en stund och tittar. Han påminner om en riktigt erfaren snickare som kliver in i ett fuskbygge.

Han säger ingenting. Sen tackar han och går.

Kom just hem från hockeyn. AIK förlorade mot ett mycket svagt Djurgårdens IF. Det var förarligt att se mitt fina AIK förlora mot ett sånt skitgäng. Bedrövad och lite illa till mods av besöket på Globen går jag in på min frus blogg och ser att hon smygtagit en bild på mig när jag gjorde mig i ordning för matchen. (läs hennes hånfulla inlägg HÄR).

Hon tycker att jag har bysserna för högt. Tycker ni också det? Säg nu ärligt! Har jag det? Eller är det bara Amanda som är ute och cyklar?

Blev idag bjuden på lunch av Sara Goldensohn och Pontus Gårdinger, som båda just startat produktionsbolaget Snowman. De har nytt kontor uppe vid Odenplan, varför vi provade krogen Tranan. Jag tänkte, eftersom jag vill att det ska vara konsumentupplysningar i den här bloggen, att var och en av oss skulle ge betyg på lunchen.

Ja, ni märker att jag glömde stänga munnen, vilket var olyckligt. Jag åt en biff rydberg. Jag var inte alldeles nöjd. Servitören brydde sig inte om att fråga efter stekgrad och jag fick in den lite väl genomstekt, ja, faktiskt bränd på vissa kanter. I övrigt smakade den helt okej, men betyget kan ändå inte blir mer än :++: .

Pontus beställde in ”vinterkyckling”. Han tyckte att det var mycket festligt att den kom in hel på tallriken. Han skrockade länge åt det. ”Titta på den här rackarn – HEL!” Sådär höll han på. Och när han åt gjorde han samma ljud som Juliette Binoche i ”Chocolat” – han blundade och tuggade sensuellt och sa ”mmm”. Han gav vinterkycklingen :++++: .

Sara åt torsk. Hon tyckte mycket om den. Jag frågade vad hon ville ge i betyg och då sa hon: ”Den får :++++: :++++: ”. Men jag sa till henne att man inte kan ge åtta plus. Hon trodde att skalan var tiogradig. Hon korrigerade sig sen, gav torsken :++++: .

Äsch, jag inser att detta kanske bara intresserar några procent av er, men jag måste ändå skriva detta.

Jag har under många år köpt Apples produkter. Jag har en Mac, en Iphone och en Ipad. De är snygga och härliga och jag har länge varit en anhängare av det där. men nu börjar jag bli så otroligt trött på Apple. Jag hatar hur de stänger inne sitt system, hur de fänglslar oss användare. Jag hatar det faktum att svenska publicister måste få godkännande från Apple innan de kan lägga ut en app. Om min chef på Aftonbladet Jan Helin vill bygga en ny app så måste han få godkännande från USA. Det är fel. Det är inte så det ska vara. Det är ärligt talat jävlit sjukt.

Jag är mycket förvånad att inte fler reagerar mot detta. Varför accepterar vi att bli fängslade och styrda på detta vis?

Så jag bestämde mig. Jag kastade min Iphone åt helvete och gick för att köpa en annan telefon. Jag gick till konceptbutiken You på Kungsgatan. Jag kan rekommendera butiken, de har EXAKT den koll som jag inte har. Jag har varit där i timmar och i dagar under den senaste veckan. Provat olika telefoner. Jag har provat androider och Windows-telefoner och allt möjligt. Jag fick till och med låna hem en telefon för att vänja mig.

Och nu är jag så besviken på mig själv. Det går inte. Iphone är så överlägsen på precis allt. Jag måste ha en Iphone, annars hackar mitt liv. Så. Trots mitt hat mot Apple kommer jag nu att köpa en ny Iphone.

Men, jag måste säga det. I samma SEKUND som något annat företag kommer med en telefon som är likvärdig eller bättre än Iphone så byter jag direkt. Detsamma gäller min dator. Ge mig bara en dator som är  lika användarvänlig och funktionell som min Mac och jag byter omedelbart.

Jag vill inte vara fånge hos Apple. Jag hatar de där jävla skojarna. Mitt mål är att en vacker dag vara helt FRI från Apple-produkter.

Men just nu. Jag skäms.

Tidig morgon på Engelbrektsgatan. Charlie vaknade klockan 05.45. Jag försökte få henne att somna om, men det gick inte .Jag försökte roa henne med tecknade gubbar i telefonen. Men då skrek hon som om hon låg och skulle föda.

Så nu sitter vi i soffan. Charlie äter jordgubbar och jag dricker en kopp kaffe. Vi tittar på Bolibompa.

God morgon!

Borde börja använda ordet ”kvalitutta” oftare.
Jag borde verkligen det.

Hörde det idag på Pressbyrån. Kunden frågade om brödet var nybakt. Expediten svarade att han just tagit det från ugn, han sa det på just detta fackmannamässiga sätt: ”Just tagit det ur ugn”. Singularis, obestämd form. En lallare som du och jag skulle säga det där i bestämd form – ”just tagit ut det ur UGNEN”. Men den här expediten hade bakat förr.

Kunden bad om att få köpa ett av de där bröden. Expediten donade med grejerna, lade ner brödet i en påse och sa: ”Det är bra kvalitutta på de här grejerna.” Han sa det med en jävla schvung. Han behärskade uttrycket, ägde det.

Skulle jag säga kvalitutta skulle det sannolikt studsa.
Man skulle inte tro mig.
OCH DET ÄR JU OCKSÅ SJÄLVA FAN!

Det är alla hjärtans dag idag. Varken jag eller Amanda är värst mycket för den där högtiden. Den känns påtvingad och lite dyster. Men något måste man kanske göra? Köpa en blomma? Skriva ett gulligt kort? Kanske köpa en liten present? Men så tar jag del av Agneta Sjödins samtal med sin käresta Big Brother-Peter på respektive Facebook-wallar. Jävlar i min lilla låda. De kommer inte nöja sig med några blommor. Här blir det inga små presenter! De kommer att skära upp varandras handflator, dela blod, offra ett lamm på kärleksaltare, ta på sig kåpor och sjunga sånger, gå runt med kärleksrökelse, älska med varandra hängande i taket.

Peter skriver till Agneta:
Tack för att du vågat utforska världen och mött livet min älskling. Tack för att du fortsatt framåt med öppet hjärta, öppna sinnen och öppna ögon. Om jag hade vetat att det var hit jag var på väg, hade jag skyndat för att lära mig allt det jag uppenbarligen behövt lära mig för att möta dig. Jag älskar att det är så! Jag känner tacksamhet och nyfikenhet inför allt som är å kommer att bli vi. Come what may, jag älskar dig ♥

Peter kommenterar:
tillsammans älskling så tar vi oss dit vi ska, tillsammans som ett vi och var å en för sig på vår personliga resa i vår egna utveckling. i nuet och i livet. Du är kvinna att älska, en vän att förlita sig på och en människa att beundra och inspireras av. En dag i taget, ett liv i sänder! längtar till sen love! Kyss å TACK

(fullständigt oredigerad konversation mellan Agneta Sjödin och Peter på Facebook)