Sonyhöjdare om VR: ”Kan bli beroende”

av katlar
IMG_20160317_004023

Träffade Shuhei Yoshidas som basar över Sonys World Wide Studios och är en VR- guru. Det handlade om en sån där junket, där journalister står på kö och får tio minuter var med honom. Samtidigt som en PR-människa sitter bredvid och tar anteckningar om vad man pratar om. Extremt osexigt om du frågar mig.

Hursomhelst, man försöker sitt bästa för att få något matnyttigt ur sina tio minuter.

Jag siktade in mig på att snacka om vad som kommer att hända om vi har mycket skönare upplevelser inuti våra VR-set än i verkliga livet? Varför sitta hemma och glo i novembermörkret i Sverige om man kan trä en VR-mask över näsan och – vips! – befinna sig på en skön, solig strand i Thailand? Varför gå på en dålig konsert i Örebro när man kan sitta i knät på sin favorit-artist i Madison Square Garden?

På frågan om vad som händer när VR erbjuder mycket mer spännande, exalterande upplevelser än verkliga livet svarade Shuhei Yoshida att det finns en risk för ”beroende” av VR.

Är inte det ett väldigt starkt uttalande från en Sony-höjdare? Jag menar, när tobaksindustrin levererade bereondeframkallande produkter gick det inte så bra, huh?

Ska skriva mer om det här imorron.

Härligt, härligt – men nördigt, nördigt

av katlar

 

IMG_20160316_063649

Igår annonserade Sony att deras VR-headset landar på försäljningsdiskar över hela världen i oktober. Prislappen ligger på runt 3.500 kronor.

Jag sprang runt på Playstations stora VR-event på Metreon där det mesta ett VR-set kan användas till demonstrerades. 

Mycket är facsinerande, även för en sån som mig. Jag har varit motsträvig. Det tar emot att  låsa in sig i sin egen värld bakom enorma tv-glasögon. Det är helt enkelt ett snäpp för nördigt. Och ser töntigt ut. Skärmen sitter bokstavligen klistrad över ansiktet och tekniken lurar hjärnan att tro att du transporterats rakt in i en ny värld. I den stora Playstationlokalen sitter folk vid demostationerna med ansiktet begravda i jättebrillor, helt inne i sina egna virituella upplevelser. De vevar med händerna, lyfter på hakan, snor runt med huvudet, fnittrar och tjuter.

Virtual reality-racet når sin kulmen i år. Sonys konkurrenter ligger steget före. Facebookägda Oculus Rift släpper sitt set om ett par veckor och HTC kommer ut med sin produkt i april.

Att VR-headseten kommer användas till mycket mer än bara gaiming är helt klart. Olika typer av VR-glasögon, med tillhörande spel och appar kommer att ha sålts till ett värde av 120 miljarder dollar inom fem år, spår analysföretagen.

Resebranschen kommer få konkurrens av virtual reality, tror Sonys Javier Fernandez, en utvecklare som demonstrerade den senaste uppdateringen av mediespelaren som via 360 film kan transportera dig till en solig strand i Thailand eller en hög bergstopp.

– Vi kommer inte behöva resa mer. Det här är mycket billigare, ler han.

Med hjälp av 360-kameror, som redan idag ligger på ett överkomligt pris kan semesterminnena snart återupplevas på ett närmare sätt. Eller så spelar man in en film och skickar hem – och får dem där hemma att känna att de nästan är där, på plats.

Här är min filmrapport från 360-båset.

Iförd jätteglasögonen går jag på klassisk koncert i demobådet bredvid.

En av världens mest kända violinister står några meter framför mig och allt känns verkligt.  

– Vi kommer säkert köpa VR- koncertbiljetter till favoritartistens spelning framöver, säger Sonys Ken Inagaki, som varit med och designat koncertupplevelsen.

Här är en filmrapport från hans demobås.

Kulturupplevelser är ett annat område där det finns enorma möjligheter för VR-tekniken. Metropoitan Museum i New York, ett av världens störta konstmuseum, har redan planer på att använda VR-teknik för att människor från alla världens hörn ska kunna besöka Mets utställningar – utan att sätta sin fot i New York.

Jag testar vidare. Behöver du bara en adrenalinkick fungerar VR-Worlds bra.

Chefsutvecklare Thomas Edward Handley kallar spelet ett bra intro till virtual reality-världen. I kittet finns upplevelser som inte kräver interaktion, det handlar bara om att hänga med. Jag sänks ner i en bur lång ner under havsytan. Från början simmar vackra fiskar förbi, allt är lungt och skönt. Men såklart dyker en ilsken haj upp och börjar tugga på buren. Sylvassa hajtänder är alldeles för nära och jag tjuter högt och vill egentligen bara riva av mig tv-glasögonen. Så läskigt är det faktiskt. Utanför hörlurarna hör jag åskådare skratta högt åt min skräckupplevelse. Så snabbt gick det att bli en engagerad VR-nörd.

Eskorterad av PR-människa ut ur byggnaden

av katlar

Idag blev jag eskorterad ut från LinkedIns kontor på Howard Street. Av en PR-människa.

Hade träffat en kille som jobbar på LinkedIn och frågade om han hade lust att snacka mer, visa mig kontoret. För mig känns det värdefullt att bara få sätta en fot på ett av de stora Silicon Valley-företagen. Hur ser det ut? Vad är det för vibb?

Det slutade alltså inte så bra. Vi stötte på PR-folk under rundvandringen. Killen blev nervös och var plötsligt inte intresserad av att prata. PR-kvinnan som skötte utvisningen gjorde det såklart proffsigt, men med ett påklistrat leende. Hon följde mig ner i hissen, ut genom spärrarna och förklarade för vakten i lobbyn att jag skulle gå nu.

Jag fattar såklart att stora företag (det handlar inte bara om Silicon Valley-jättar) är måna om bilden – och har all rätt att strunta i varenda intervjuförfrågan. Det går inte att kräva att de ska släppa en nyfiken reporter innanför tröskeln. Men under mina månader här i San Francisco tycker jag att det finns något som känns osunt. Bilden av det sköna, relaxade tech-företaget med sackosäcksfyllda, lekfulla arbetsmiljöer och ledig dresscode får en törn.

För folk är oroliga för att snacka – att säga något alls om företaget de jobbar på.

Det finns en klausul i amerikanska anställningskontrakt som kallas At-Will. Jag tror den är en stor bov i det här dramat. At-Will-klausulen betyder ungefär: Vi kan sparka dig när vi vill för vilken anledning som helst. Och du får gå samma dag – utan lön.

Såklart håller sig folk undan risken att skapa en ”anledning”. En kompis på Google visar mig ett foto hon tagit på Google-bussen. Hon åker med den varje dag ut till dalen. På bilden syns protestanter med plakat som  förklarar att Google borde dra åt helvete. De väntar på henne och andra Google-anställda utanför busshållplatsen. Fotot är tagit inifrån bussen. När jag frågar om jag kan få använda bilden blir det nej. För riskabelt om det kommer fram att hon skickat bilden till en reporter.

En annan kille jag snackar med om företagskulturen på Dropbox förklarar om och om igen att han inte får prata som företagets representant. Men han pratar i alla fall. Och han säger inget negativt – tvärtom. Men ändå djupt orolig för att citeras.

En tjej på Yelp twittrade om att företaget betalade så låga löner att det inte fanns en chans att överleva i San Francisco. Precis som hon själv förutspådde i nästa tweet fick hon sparken nästa dag.

Mina San Francisco-kompisar rycker på axlarna och säger att tjejen var uppenbart korkad, att hon inte skaffat sig ett nytt jobb innan hon kritiserar sin arbetsgivare för låga löner.

Jag protesterar och undrar varför man inte ska få klaga på lönen utan att  att få sparken? Och vet samtidigt att jag framstår som naivt svensk i deras ögon. Jag jobbar i arbetslivets skyddade verkstad, utan At-Will-klausuler.

Om At-Will-rädslan gör att folk inte vill prata med reportrar är en sak. Men hur funkar det i det egna teamen? Vågar man tala om för chefen att han tänker fel? Höja rösten när man har en idé som går mot ledningens? Gynnar At-Will-kulturen verkligen innovativt tänk och skapar den konstruktivt driv?

Nu önskar jag bara intensivt att killen på LinkedIn inte fick sparken i eftermiddags.

Facebook om hatet: Sköt det själva!

av katlar

Facebook får hård kritik för att inte göra tillräckligt.

Mobbning, hot och hat sprids i flödena och Facebook agerar lamt – ofta inte alls. Skitsnacket, rasismen och sexismen får stanna kvar trots att protesterna haglar.

Jag följer den svenska debatten från USA. Skillnaden i synen på yttrandefrihet och Facebooks ansvar blir oerhört tydlig. Åker ut till Berkely University på andra sidan vattnet och träffar  neuroforskaren och empatiexperten Emiliana Simon-Thomas, som ingår i Facebooks empati-team (japp, det finns ett sådant).

– Facebook vill inte agera polis och bestämma vad som är rätt och fel. Istället vill vi hjälpa människor att själva reda ut konflikterna, säger hon.

IMG_3699
Emiliana Simon-Thomas, forkare i etik vid Berkeley Universitiy och med i Facebooks empati-team.

Facebooks respons till upprörda användare är hårddraget och enkelt: Sköt problemen själva!

Under de senaste åren har Facebook anlitat och anställt allt fler psykologer, etikforskare och beteendeexperter som ska hjälpa facebook-användarna att uppträda empatiskt och ansvarsfullt.

– När folk kränks och upprörs av inlägg vill vi ge dem verktygen att kommunicera så inläggen kan försvinna, säger Emiliana Simon-Thomas.

Facebook värjer sig för rollen som domare. I vissa fall som strider mot användarvillkoren – det kan handla om pornografi, terrropropaganda eller vapenförsäljning (och av någon obegriplig anledning amingsbilder) – griper Facebook in och suddar ut. Men det finns också exempel på hur grova påhopp får ligga kvar – och inte klassas som övertramp av Facebook.

Jag berättar om rubrikerna hemma i Sverige. Hur största dagstidningen på första sidan krävt att Facebook ska ta ansvar för att rensa bort hat och hot.

– Det är inte Facebooks uppgift. De vill att svenskar själva ska ta hand om andra svenskar som publicerar upprörande inlägg, säger Emiliana Simon-Thomas.

Hon är inte anställd av Facebook, utan anlitad som expert. Därför kan hon inte svara på varför inlägg som uppenbarligen strider mot Facebooks egna användarvillkor ändå får ligga kvar.

Men hon berättar om vad hon och hennes team gör på Facebook.

För några år sedan rullade Facebook ut en lathund till folk som rapporterar upprörande bilder på plattformen. Det rör sig ofta om enkla problem.

– Istället för att vända sig till sin facebook-kompis som laddat upp ett osmickrande foto på dig, så rapporterades fotot och problemet hamnar i knät på Facebook, säger Emiliana Simon-Thomas.

Facebook uppmanar anmälaren att själv ta tag i problemet. Först svara på en rad frågor: Finns du själv med på fotot? Varför gillar du inte fotot?

Screenshot 2016-03-03 15.06.54

När man har klickat i sina svar dyker ett skräddarsytt meddelande upp, utformat efter alla konstens regler för hur konstruktiv kritik ska låta.

“Hej, det här fotot är lite genant för mej. Jag skulle föredra att mina vänner inte ser det på Facebook. Kan du snälla ta bort det?”

Anmälaren kan själv välja att skicka meddelandet till den som laddat upp fotot. De trevligt utformade meddelandena har tagit skruv. 85 procent av användarna som fick veta att fotot inte var önskvärt plockade ner det.

– Facebook är ute ur ekvationen. Användarna pratar direkt med varandra och det ger resultat, säger Emiliana Simon-Thomas.

– Men ni satt med i bakgrunden, som en slags osynligt terapeut?, säger jag.

Emiliana Simon-Thomas svarar att hon och hennes team, som utformade lösningen, inte ser sig som terapeuter. Men att de ständigt funderar på hur Facebook kan främja konstruktiv viral kommunikation.

Andra vanliga konflikter på Facebook handlar om inlägg som är kränkande för en, men humoristiska för en annan.

– Humor är en svår nöt för Facebook. De vill absolut inte plocka ner inlägg som kan klassas som humor och satir, säger Emiliana Simon-Thomas.

Facebook har intervjuat användare som blivit anmälda för kränkande inlägg. Frågan löd: Vad tänkte du när du la upp den här posten? 15 procent svarade att inlägget skrevs för att uppröra eller skapa konflikt. Resten förklarade till exempel att de ville vara roliga eller bara ville dela något intressant. Intentionen var inte alls att kränka någon annan. När de fick veta att andra reagerat negativt var de ofta villiga att ta bort inlägget.

Screenshot 2016-03-03 14.46.31

 

Emiliana Simon-Thomas tror också att de nya känsloknapparna på Facebook är värdefulla. Hon har själv varit med och utformat de gulliga figurerna.

– Idag kan du inte bara tala om att du “gillar”. Inlägg kan kommenteras med en ledsen emoji eller en arg. Ser du att andra reagerar negativt på det du skriver kanske du tänker till och ändrar, säger Emiliana Simon-Thomas.

Arbetet Facebook gör för att hjälpa människor att kommunicera bättre viralt är intressant. Till och med beundransvärt.

Men något säger mig att råbarkade sexister, rasister och andra hatare inte självmant kommer att plocka bort foton och inlägg för att vi ber snällt eller pepprar deras kommentarer fulla med arga och ledsna emoji-figurer.

Det som finns kvar att göra för människor som drabbas av grovt hat på Facebook är att polisanmäla. Gör det.

Screenshot 2016-03-03 14.46.03

Tech-killen: ”Jag vill slippa se hemlösas kamp och förtvivlan”

av katlar

Tech-kille skriver öppet brev till San Franciscos borgmästare (och fattar inte att han just signerat värsta skitstormen): “Jag ska inte behöva se hemlösas smärta, kamp och förtvivlan.”

 

160218113114-homeless-sf-letter-780x439

 

Om och om igen hamnar techisarnas intåg i San Francisco på tapeten. Högvalönade och priviligerade lever de i sin isolerade bubbla med gratisluncher och fina förmåner, menar kritikerna. I veckan som gick fick tech-hatarna vatten på sin kvarn. Ett öppet brev till San Francsicos borgmästare från programmeraren Justin Keller publicerades.

Snart var Keller San Franciscos mest hatade man och hans märkligt omdömeslösa, osympatiska brev citerades över hela USA.

Keller klagar över alla hemlösa på San Franciscos gator och menar att han inte ska behöva se dem. Han känner sig otrygg. “Rika, arbetande människor har förtjänat rätten att bo i stan. Vi har fixat en utbildning, vi jobbar hårt. Det är vår rätt. Jag ska inte behöva se hemlösas smärta, kamp och förtvivlan varje dag när jag går till och hem från jobbet”, skriver han.

Med det här brevet hamnade Keller – uppenbart oförberedd  – mitt i en skitstorm där han själv blev symbolen för hela den infekterade gentrifieringsdebatten.

Keller har rätt i att hemlösa är en del av gatubilden i San Francisco. Enligt stadens egna beräkningar finns 6.700 människor utan hem i stan. Varje kväll slås nåra tält upp ute på min egen gata. Tio minuter bort ligger ”Tent city”, de hemlösas kolloni av tält uppradade under motorvägen. Det är ingen vacker syn. Tältinvånarna är trashankar, många crazies som håller galna monologer och uppenbarligen behöver vård. Andra behöver nästa sil – och vård. Stöldgods ligger fullt öppet utanför tälten. Mountinbikes som saknar ett hjul bland sopor och matrester. För vissa är hemlösheten självvald, förklarar dom. Det handlar om att tron på samhället rämnat. Ibland kryddas historierna med smått vansinniga konspirationsteorier, som får mig att tänka att det ändå är något som är väldigt snett. Det sticker i ögonen, såklart. Att människor bor i tält på en skitig trottoar. Mitt i en stad med enorma mängder välstånd, där det finns miljonärer och miljardärer i varje kvarter (förutom Tenderloin).

Det underliga är att Justin Keller inte alls har den ingången. Han verkar bara se hur bekymmersam de hemlösas situation är för – honom.

Grabbar av hans typ kallas ”tech-bros” i San Francisco. Inget smickrande epitet, precis. En techbro är en dominant, uppblåst, översittare med noll historisk kunskap om staden han landat i. Enligt kritikerna.

Det är inte första gången rosenrasande sanfrancisco ger sig på en techie som gått över gränsen. Och jag lovar – det är inte den sista heller.

Apple: ”Det är för farligt”. Vägrar låsa upp terrortelefonen.

av katlar

 

tim-cook-1

Nyheten exploderade på torsdagen. Apple vd Tim Cooks öppna brev till FBI fick känslorna att svalla i Silicon Valley. FBI har via domstol krävt att Apple installerar en så kallad ”bakdörr” i en telefon som användes i terrorskjutningarna i San Bernardino i december.

En bakdörr är ett sätt att komma åt all data som lagrats i telefonen – utan lösenord. Som att lämna ut extranycklar till en lägenhet utan att hyresgästen vet om det.

Låter logiskt, eller hur? FBI borde såklart få hjälp av Apple att låsa upp telefonen och komma åt viktig information om mordraiden i San Bernardino, där 14 människor fick sätta livet till.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Apple vd:n Tim Cook vägrar att hjälpa till och skrev i sitt öppna brev att ”det är för farligt att skapa en sådan möjlighet”. Snabbt började andra techföretag ta ställning. Höjdarna från Facebook, Google, Twitter höjde rösterna, Apples medgrundare Woz, exil-Snowden och många ställde sig på Apples sida.

Screenshot 2016-02-19 12.08.29Screenshot 2016-02-19 12.08.13 Screenshot 2016-02-19 12.10.00

 

Screenshot 2016-02-19 12.07.51

Grejen är att en extranyckel till just terror-telefonen från San Bernardino riskerar att kopieras, menar Apple. I många år har Apple använt kryptering för att skydda iPhone-ägarnas data från kriminella hackare och cyberbrottslingar. Inte ens Apple har tillgång till vår information, påstår de själva.

För att hjälpa FBI måste alltså Apple själva börja tillverka en nyckel – och när den väl finns där kan den användas igen och igen. Det handlar alltså inte om att FBI vill ha tillgång till en telefon en gång, menar Tim Cook.

“Staten vill att vi ska hacka våra egna kunder”, skriver han i det öppna brevet.

Och han fortsätter: “Vi tror att FBI har goda intentioner, men det vore fel att tvinga oss att skapa en bakdörr till våra produkter, vi är rädda för att det här kravet undergräver just de friheter som staten ska beskydda”.

Där går skiljelinjen mellan dem som är på Apples sida och de som tycker att jätteföretaget har helt fel. Inte helt överraskande är det politiker som motsätter sig Apples motsträviga attityd.

//

Det är inte bara högljudda Donald Trump som klagar. Folkvalda politiker i kongressen är också kritiska till Apples ställningstagande.

Det är lätt att ta till T-ordet när vi snackar om övervakning. Såklart vore det fantastiskt om FBI skulle kunna ha förhindrat tragedin i San Bernardino. Eller om terrorvansinnet i Paris skulle kunna ha kunnat stoppats tack vare övervakning . Men alla som har en iPhone tänker inte spränga byggnader och folk i luften. Så var står vi, folks? Hur mycket övervakning är vi beredda att ta? Är Apple för ovilliga att släppa till? Är deras oro för att FBI ska fortsätta hacka telefoner obefogad? Your choice.

UD sez: ”Vi behandlar Facebook som en nation”

av katlar
images-1

Jag studsade till när jag lyssnade på podden Digitalsamtal. För UD-tjänstemannen Joakim Edvardsson Reimar intervjuas och säger att vårt utrikesdepartement behandlar nätjättarna Facebook och Google på samma sätt som de behandlar en nation.

– Vi approcherar dem på samma sätt som vi approcherar ett land i vissa förhandlingar, förklarar han.
Själv reser han mycket och har träffat nätjättarnas representanter och policy-chefer.
– När det kommer till informationslandskapet är Google mycket viktigare än vilket land som helst, fortsätter Edvardsson Reimar.

jTFs02CB
UD:s Joakim Edvardsson Reimar, senior advisor i digital diplomati.

Såklart har han rätt i att nätjättarna har enorm makt idag. Om Facebooks 1,5 miljarder var invånare i ett land, skulle de bo i en jättenation. Och ska man köra diplomati ute i världen är det säkert bra att man knyter kontakter med företag som Facebook och Google från UD:s sida. Andra höjdare gör det. EU:s Mark Rutte besökte nyligen Silicon Valley (Facebooks Sheryl Sandberg lät honom vänta i 15 minuter) och Obamas delegation kom åkande från Washington härommånaden för att diskutera hur nätjättarna kan hjälpa till att förhindra att terrorister rekryterar och planerar dåd över nätet.

I podd-snacket blev  maktförskjutningen i världen tydlig – från nationer till stora globala företag.

Mark Rutte, Nederländernas premiärminister, som tagit över EU:s roterande ordförandeskap har skrev på Facebooks vägg och grattade till 1,5 miljarder användare.
Mark Rutte, Nederländernas premiärminister, som tagit över EU:s roterande ordförandeskap skrev på Facebooks vägg och grattade till 1,5 miljarder användare.

 

Rutte träffar Facebooks Sheryl Sandberg, som kom 15 minuter för sent till mötet med EU-toppen.
Rutte träffar Facebooks Sheryl Sandberg, som kom 15 minuter för sent till mötet med EU-toppen.

Utrikesdepartementet knyter inte bara kontakter med nätjättarna. De använder deras tjänster flitigt. Den som tror att diplomati handlar om att sitta i viktiga möten bakom stängda dörrar eller mingla med andra höjdare på flotta partyn tror fel.  Idag drillas svenska ambassadörer ute i världen i digital diplomati. De förväntas använda Facebook, Twitter, LinkedIn och Snapchat för att nätverka och puffa fram Sverige i alla möjliga sammanhang.

Sedan 2013 finns alla svenska ambassader på Twitter, Facebook och liknande kanaler. I utrikesdeklarationens mål står det att Sverige ska ligga i den digitala diplomatins absoluta framkant. I diplomatkretsar ute i världen har det här väckt stor uppmärksamhet, men än så länge inte speciellt känt i Sverige.

Om Sverige kan skryta med att ha världens bästa sociala-medier-diplomater vet jag inte. Men det är intressant att de satsar.

Techvärldens Oscarskväll – men fira dårå!

av katlar

 

Screenshot 2016-02-08 21.22.46

Japp. Det var måndag kväll, dags för Silicon Valley att klä upp sig, rulla ut röda mattan och fira. Årets Crunchies, techvärldens motsvarighet till filmindustrins Oscars, skulle delas ut.

Det fanns egentligen massor att fira, men techisarna har inte samma självklara glamfaktor som filmstjärnor och firandet kom av sig en smula.

När Mark Zuckerberg vann Crunchien som årets vd klev istället den här Facebook-mannen upp på scen. Tackade och beklagade att Mark själv inte kunde vara där själv.

Screenshot 2016-02-08 22.36.58

Nästa fina pris – årets bästa startup – gick till Uber. Men inte heller grundaren Travis Kalanick hade tid eller lust att maka sig till Operahuset för att ta emot sitt pris. Ett annat okänt ansikte tackade så mycket och det började kännas segt.

Screenshot 2016-02-08 22.30.19

Vinnaren till priset för årets grundare – Stewart Butterfield på Slack – dök inte heller upp utan överlät pristalet till sin medgrundare, som passade på att tacka sig själv.

Screenshot 2016-02-08 22.58.24

Att Angelina Jolie skulle vinna en Oscar och skicka fram sin publicist eller att Will Smith skulle välja att stanna hemma en Oscars-kväll finns inte på kartan. Men techpriserna har tydligen inte samma dragningskraft på sina vinnare.

Slack – det nya kommunikationsverktyget med två miljoner användare – tog förresten hem ett pris till och får anses som Chrunchie-kvällens stora segrare. Crunchien för snabbast växande startup landade också hos företaget. Pristagarna som representerade Slack den här gången var fyra ingenjörer som stolt tackade för priset och förklarade att en orsak till Slacks framgång var mångfaldstänket inom företaget. Det var den mest glamorösa stunden på hela kvällen.

Screenshot 2016-02-08 21.43.43

Här är hela listan av vinnare:

Snabbast växande startup: Slack

Årets grundare: Stewart Butterfield, Slack

Mångfaldspriset: Kimberly Bryant. Black Girls Code

Årets hårdvara: Samsung Gear VR

Bästa nya stastup: Honor

Bästa startup totalt: Uber

Bästa mobilappen: Messenger

Årets vd: Mark Zuckerberg, Facebook

Bästa tech-bedrift: SpaceX Falcon 9

Störst social påverkan: Code.org

Elefanten i Silicon Valley – det brudar ska stå ut med

av katlar
elephant

I default-läge blir det alltid en man. Kliv in på en start-up i San Francisco och se dig omkring. Män. Killar. Försök hitta nån som ska kommentera något om techvärlden. Samma sak.

Silicon Valley-folket tänker utanför boxen, lanserar fantastiska lösningar och nytänk som är hisnande bra. Men på ett område är det tvärtom: Jämställdhet. Här är det gammalt ingrott boxtänk som gäller. Techisarna har uppenbara problem när det handlar om att lyfta fram brudarna och ge dem lika mycket plats och inflytande som männen.

Undersökningen Elephant in the Valley, som släpptes i januari visar att erfarna Silicon Valley-kvinnor anser sig diskriminerade på område efter område. Det handlar om allt från feedback från chefen till karriärmöjligheter och upplevelser i mötesrummen.

En kvinna berättar i undersökningen att hon anmält sig till ett networking-event. Men när arrangören förstod att hon var kvinna blev hon portad med orden ”this is just for the guys”. Nätverket kallade sig Alpha, förresten.

Under ett utvärderingsmöte fick en kvinna höra: ”Vi behöver inte oroa oss över hennes bonus för hon gifte sig nyligen och kommer snart få barn och säga upp sig”.

Ett annat vittnesmål i raden: Under ett möte vill klienten att kvinnan ska sätta sig i hans knä ”om jag ska köpa dina produkter”. Hennes manliga kollegor protesterade inte.

Andra har historier om hur de blir bjudna på affärslunch på Hooters, en restaurang med lättklädda servitriser och att grabbarna på kontoret under en konferens samlades i chefens svit och bondade genom att raka av sig håret allihop (chefen var redan flintskallig). Själv avböjde hon hårrakningen.

IMG_3585

Häromdan åt jag brunch med Silicon Valley-veteranen Manjula Talreja, som just lämnat ett höjdarjobb på Cisco för att jobba med ett sprillans nytt företag. Att höra henne snacka om dalens jämställdhet gör mig trött.

Som styrelseproffs är hon nästan alltid enda kvinnan i rummet. Hon pratar om att kvinnor blir stereotyper i techvärlden. En man som är aggressiv och tuff när han gör affärer – Topp. En kvinna som agerar på samma sätt – Bitch.

– I männens värld ska kvinnor vara mjuka och följsamma. Men det funkar inte när man gör business, säger Manjula Talreja.

84 procent av kvinnorna i Elephant in the Valley-undersökningen har fått höra av manliga kollegor att de är för aggressiva.

Screenshot 2016-02-06 21.24.14

Förklaringen till den haltande – eller snarare rullstolsburna – jämställdheten i Silicon Valley är klick-tänket, menar Manjula Talreja. I dalen bygger affärer på personligt förtroende. Du knyter band med folk du litar på, du anställer dom som din klick rekommenderar och du gör affärer med vänner över middag på en fancy restaurang.

Om du som kvinna ens lyckas ta dig in i den starka mansklicken (män har 85 procent av techjobben) så vet du att du är priviligerad och att det inte finns plats för många fler.

– Därför har kvinnor traditonellt inte hjälpt varandra uppåt och framåt i techvärlden, säger Manjula Taljera.

Hon menar att kvinnor i techbranschen måste jobba “dubbelt så hårt” för att nå framgång, men att attityder börjar förändras.

Ett uppmärksammat Silicon Valley-mål om könsdiskriminering som manglats i pressen de senaste åren blev gnistan till en livad diskussion. Fler kvinnor vågade berätta liknande historier och de flesta tech-män som kommenterade var chockade och berättade att de var omedvetna om problemen som kvinnor möter.

 

Ellen Pao, former junior partner at Kleiner Perkins Caufield & Byers, exits state court in San Francisco, California, U.S., on Wednesday, March 25, 2015. After two days of closing arguments, a month of finger-pointing testimony from both sides, the day of reckoning for the venture capital firm Kleiner Perkins Caufield & Byers has finally come in the sex-bias trial that has gripped Silicon Valley. Photographer: David Paul Morris/Bloomberg via Getty Images

Ellen Pao, som var det uppmärksammade fallets huvudperson, förlorade till sist. Hennes anklagelser om att hon nekats befordran på grund av att hon var kvinna fick inget gehör hos domstolen.

Silicon Valley-medierna var snabba med att kalla det långdragna diskrimineringsmålet en framgång – trots allt. Nu hade i alla fall Silicon Valley fått upp ögonen för sexistiska kulturen inom branschen och alla pratade om problemen.

Såklart är det förlorade diskrimineringsmålet allt annat än en framgång. Det är en rak förlust, lika självklar som 1-0, för kvinnor som vill behandlas på samma sätt som sina manliga kollegor.

Politiker och digitalt valfläsk

av katlar
IMG_3572

Han är svensk politiker och har räknat ut att Bill Gates är 80 000 gånger rikare än honom. Ändå använder de precis likadana iPhones, konstaterar han.

Det finns något oerhört demokratiskt med digitaliseringen, tycker liberalen Mathias Sundin. En massa bra saker som drunknar i samhällsdepp. Men det borde inte vara så.

– Vi har möjligheten att lösa dom riktigt stora problemen, säger han och låter entusiastisk.

Mathias Sundin (L) är i Silicon Valley och San Francisco den här veckan för att lära sig mer om digitalt liv och vi träffas över en kaffe på ett fik i Mission. Han vill veta hur jag ser på det som händer och han är nyfiken. Han har också varit på Stanford, Facebook, Nordic Innovation House och träffar en rad start-ups och entreprenörer.

Jag tycker han är lite cool. Som folkvald politiker kan han hänga i riksdagshuset, gå och rösta när klockan ringer, läsa utredningar och sitta i möten. Eller så kan han ge sig ut och lära sig saker i den så kallade verkligheten. Det märks att Mathias Sundin är besviken på sina politikerkollegor.

– Det är konstigt att fler politiker inte försöker sätta sig in i det som händer. Digitaliseringen är det största som har hänt sedan industrialiseringen. Det är en jättechans!

Om politiker behöver motivation så kan de tänka rent partiegoistiskt, tycker han.

-Tänk ett parti som blir bäst på digitaliseringen och kan säga: Det här förstod vi först. Det var vi som la alla bra förslag, vi som hade visionerna, säger han och skrattar.

Han verkar lite rädd för vad som kan hända om Sveriges politiker inte sätter sig in i frågorna kring digitaliseringen på allvar. Han knappar på sin padda i illgrönt fodral och drar ett exempel. Vad som händer om en självkörande bil i Stockholm orsakar en dödsolycka, kör på ett litet barn?

– Tänk om oinsatta politiker blir vettskrämda och vill förbjuda självkörande bilar då?

Han undrar också vad konsekvenserna blir om politiker inte förstår sig på delningsekonomin. Hur kan politiker se till att medborgarna kan dra fördelar av allt bra som Uber, Airbnb och andra smarta företag kan tillföra, samtidigt som traditionella branscher inte går under? Hur kan politiker stötta digitalieringen inom sjukvården, så vi får både billigare och effektivare sjukhus? Och varför ska stora jättar som Google och Facebook betala minimalt med skatt i Sverige när de tjänar massor med pengar på svenskarna? Det där måste gå att lösa, tycker Mathias Sundin. Men det kräver insatta politiker, tror han.

Han har såklart rätt. Vi får se hur många politiker som profilerar sig som slipade digitalister nästa gång en valrörelse drar igång.

Sida 3 av 6
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Jennifer Snårbacka och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB