Korvar, mackor, pritzels, varm choklad, öl, kaffe, köttbullar, hamburgare, cola, kubanska sandwichar, fish and chips, clam chowder, pasta, glass.

Ännu mera korvar, fler hamburgare och ännu större mackor.

Ja ni hajar… jag har varit på baseball.

Jag satt i går på läktaren och såg (eller snarare inte såg, hade rätt usel plats) Boston Red Sox hamna i tidigt underläge mot Texas Reangers. Jag brydde mig egentligen inte om resultatet, fast gör man ett kulturellt besök på en idrottsarena i främmande land blir man per automatik hemmasupporter. Det är liksom regel.

Så där satt jag, iförd en nyinhandlad marinblå keps med ett stort fett B på, och frös i fem innings. Sedan gav jag upp, smög in i en souvenirshop där jag kunde tina och inhandlade en äkta baseball-boll fast jag egentligen inte har något förhållande alls till sporten.

Men vad jag gillar är den trevliga atmosfär som omgärdar all idrott i USA. Det är fjärran från smädelser mellan klackar, bengaler som är vackra i 20 sekunder men som sedan irriterar i 20 minuter.

Folk sitter, går iväg, kommer tillbaka. Det är familjer, det är väldigt många små barn. Det är skratt.

Det är inte mycket till drama på en baseballmatch om man inte förstår spelet. Den här gången var det sällan som någon ens träffade bollen, men trots att det inte gjordes en enda poäng under matchens sex sista innings (omgångar) var de initierade jag träffade dagen efter överens om att det var riktigt bra drag under matchens sista tre innings.

Då satt jag hemma och tittade på Stanley Cup-hockey på tv…

Bostons delstat, Massachusetts, räknas i topp bland delstater med minst överviktiga i USA – det är bara i Colorado och Hawaii som befolkningen är mindre överviktiga.

Men det är ett faktum som är svårt att förstå utanför och inne på Fenway Park. Det äts, dricks och köas till ny mat på ett sätt som vi inte riktigt förstår här hemma.

Ibland undrar jag vad som intresserar mest under matchen. För ett par år sedan var jag med sonen på New York Yankees nya stadion i Bronx och såg hemmalaget vinna mot just Boston Red Sox.

Noterade där ett par från Centralamerika (där är basebball viktigt) som var väldigt intresserade av vad som hände på planen. De hejade, skrek, gjorde gester med armarna och… ja de var högst engagerade – inte minst när en Yankee-spelare med latinkskt namn presenterades.

Men så ringde tydligen matklockan och de försvann i 40 minuter för att köa efter en gigantisk burgare med pommes frites, coke-muggar stora som soptunnor och en popcornskål stor som ett badkar till dessert. Tillbaka kom de och mellan tuggorna började de heja igen.

Den här veckan är det full fart vid Fenway Park. Matcher varje dag, först mot Texas Rangers, sedan mot San Francisco Giants.  Det är över 30 000 på läktarna varje kväll. Åtminstone fram till en dryg timme föres slut (en match tar runt tre och en halv timme).

Då lämnar tusentals åskådare arenan.

Varför? frågade jag ett par som jag stötte ihop med på Boylston Street, ett kvarter från arenan.

– Det blir så mycket trafik sen. Vi åker hem nu och ser resten på tv.

Skulle det där kunna hända i Sverige? Möjligen om Friends Arena får ÄNNU sämre kommunikationer. Men här går vi kanske tre-fyra minuter före slut från en fotbollsmatch, för att hinna ut från parkeringen innan eländet startar.

Men då kan det gå som för den gamle allsvenske fotbollsdomaren Lasse Carlsson från Köping. Han stod på parkeringen en bit ifrån Råsunda 1985 när han hörde ett våldsamt vrål.

Mats Magnusson hade just skjutit 2-2 i matchens sista spark mot Västtyskland i VM-kvalet.

Lasse grämde sig nog mer än paret på Boylston Street. De var nöjda, hade fått i sig en jättekorv eller två, druckit enett par litrer cola var och haft trevligt en stund på Fenway Park.

Vem är jag att klandra dem?

3 nya upptäkter i Boston

1. Newbury Street

Lugn, avslappnad gågata med affärer, kafeer och restauranger smakfullt inbyggda i fastigheterna som är låga. Många kända märken, men också en del design och riktigt trevliga kafeer och barer längs gatan.

2. Parkerna

Boston Common ligger bara drygt fem minuters promenad från Downtown, det är sensationellt. Bredvid ligger Boston Public Garden och tillsammans utgör de stans egen centrala gröna lunga. På nåt sätt hamnar jag i en av parkerna förr eller senare – varje dag.

3. Promenader är grejen här

Tunnelbanesystemet är kanon. Bussarna kommer i tid och hyfsat ofta. Men Boston gör man ändå bäst till fots, få amerikanska städer kan mäta sig med Bostons tillgänglighet. Ta nya vägar varje dag för nya upptäkter.

35 år sen senast, men nu sitter jag här igen.

Vid skolbänken. I Boston, den stad som är själva sinnebilden av talang, kunskap, genialitet. Som fostrat stora namn som John F Kennedy, Bill Gates, Mark Zuckerberg, mer än hälften av medlemmarna i USAs högsta domstol – och Barrack Obama.

De höll alla till ute i Cambridgeområdet på Harvard och lämnade universitetet för att förändra världen. Jag håller till närmare downtown, med målet att förändra min (enligt hustrun) Calcutta-accent till åtminstone lite mer… åt New Delhi-hållet…

En vecka lär knappast göra mig till världsstjärna i det engelska språket, men en enda lektion – 100 minuter – på English Language Center gjorde mig mer intresserad än vad jag minns att jag var när det begav sig senast.

Jag är äldst i konversationsgruppen, jag har – märker jag – faktiskt bäst koll på meningsuppbyggnader i ”grammar”-gruppen, men det som får mig att verkligen gilla detta är båda gruppernas olika utgångspunkter, kulturer, bakgrunder och värderingar. Jag debatterar värdet av ett kontaktnät med fyra saudiska ungdomar, möbelhandlaren Laura från Lausanne, Nicole från Venezuela och en holländare jag inte vet namnet på än.

Redan vid lektion två har vi fått vår första läxa – och jag vet redan vilka i salen som är demokrater eller republikaner – men också att det finns ett mellanting. Läraren Robert, en tuffing från Sicilien med hårda nypor och hög röst, ser sig som en blandning av konservativ demokrat och liberal republikan.

Visst känner jag mig med min ålder lite malplacerad i gruppen, men Robert ger energi och det känns faktiskt bättre att gå här och inte i 50+-kursen. För där var det mindre kurs och mer springa på kulturella utflykter.

Ungdomarna här – de flesta från 20 till 27-28 år – har antingen kommit hit via stipendium eller på uppdrag av sitt företag. Många stannar en hel termin. Men så är vi några som efter ett skriftligt och muntligt test placeras i lämplig grupp den eller de veckor vi ”hälsar på”. Det fungerar oväntat bra och efter fyra timmars studier har vi resten av dagen och kvällen att praktisera lite av det vi lärt oss.

Aktiviteterna vid sidan om kursen är många. I går gemensam middag för dem som ville, i kväll baseboll med klassikerklubben Boston Red Sox. Varje kväll är det nåt. Och det är hela tiden förbjudet att prata annat än engelska. I kväll nöjer jag mig med läxan. I morgon förväntas vi ha koll på de amerikanska presidentvalen (och i synnerhet thrillern Gore-Bush 2000).

Kan varmt rekommendera språkresor i allmänhet – och Bostons English Language Center i synnerhet. Det är lite tuffare än en vanlig sråkresa. Kraven är hårda, för det finns de som sitter och väntar på intagningsbesked från universitet här, det är alltså inga söndagskursare. Men jag gillar det och vågar tro att det också ger resultat.

Återkommer med mer.

Eller som vi säger här: More to come.

3 upptäkter i Boston

1. Sport, sport, sport
Lite märkligt att en stad så känd för kultur, historia ochutbildning är så sporttokig. Det är sportbarer överallt och alla pratar sport. Just nu pratas det fortfarande mycket om ett högst eventuellt fusk i fotbollsslutspelet för över en månad sedan – och väldigt lite om Bostonbombaren som dömts till döden trots att Massachusettes inte har dödsstraff.

2. Uppåt för ännu ett downtown
Det verkar vara en trend och nu kommer lyftet här också.

3. Burgaren slår hummern
Jag trodde detta var porten till hummerriket, men slås ändå av att hamburgaren regerar även här. Finns överallt och i alla former. Dessutom oftast så gigantiska att till och med den här burgarälskaren känner avsmak.

Mat i alla dess former har en förmåga att väcka lustar som man inte ens trodde fanns.

Inte minst (vad trodde ni?) reslust. I mitt fall får det strösslas med Michelinstjärnor hur mycket som helst, men det är nästan alltid gatumaten som vinner.

Bara de senaste dagarna har några sidor i en kokbok och en härligt köttig doft från en food truck fått mig att ställa om fokus i de framtida resplanerna.

Först… boken.

Skribenten Jonas Cramby har en förmåga att nosa sig till goda grejor från södra USA och Mexiko – och sätta dem på pränt på ett både underhållande och smakfullt sätt. Nu senast med boken ¡Taco loco! om mexikansk gatumat.

Jag visste vad som väntade mig, men slogs ändå av hur galet bra kokboken var. Jag hann inte mer än till sidan 58 innan jag bröt ihop av suget och sprang in i köket för att kolla vad som fanns i kylen. Inte mycket förstås, mer än en gammal kryddsalsa från Old El Paso (en svordom i Crambys värld… så jag slängde den av ren respekt för honom). Matlagningskonsterna är trots allt begränsade, men det blev en snabb tur till en tacorestaurang i city som har den goda smaken att sälja små tacobröd av majs och en lagom stark bönröra. Två saker som räddar vilken hemtaco som helst.

Av bara farten surfade jag lite på flygpriser till Mexiko också. Har inte varit där sedan Acapulco ansågs attraktivt.

I dag var det dags igen. Efter att i en evighet letat en tom p-ruta på Kungsholmen ställde jag in siktet på hämtsallad och tråkig snabblunch vid skrivbordet.

Men så passerade jag Rådhuset och fångades av den bekanta doften av grillat eller stekt kött… och kryddor. Där stor den: Köftebilen.

En av huvudstadens många trendiga food truck-restauranger. Där stockholmarna har en chans att äta gott till rimlig peng och samtidigt få en gnutta matkultur från – om man har tur – ett land man kanske inte alltid tänker på som alternativ på nästa semester. I det här fallet Turkiet.

Nu är det så med mig att passerar jag en trevlig doft så har jag svårt att just passera den. Så salladsplanerna förvandlades snabbt till en köttig delikat kryddbit i tunnbröd med paprikaröra, kikärtsröra och hela baletten. Jag bad att få den inslagen, men ändrade mig. Heter det gatumat så ska den förstås ätas på gatan.

Och precis som med Jonas Crambys förförande mexikmat hann jag knappt in på redaktionen igen förrän jag jag surfade efter flygpriser. Istanbul kanske?

I tider där man inte kan resa är gatumaten – inte minst serverad ur en food truck – en helt okej tröst.

3 truck-favoriter i Stockholm (hittills, har ju inte ätit hos alla):

1. El Taco Truck. Ser du den inte finns den även som hål-i-väggen-krog under namnet Taquerian på Nybrogatan 57.

2. Curbside. De har ansvaret för att jag haft ett pulled pork-år.

3. Bun Bun Truck. Fransk-vietnamesiska Bánh Mì-mackor. Ja tack. Och väldigt gärna den med brässerad fläsksida, syrliga pickles, koriander och chilimajonnäs. (Ja, jag vet, ni göteborgare som läser detta har er Bánh Mì Truck. Lovar att testa den när jag är i stan).

… och här hittar du alla truckarna i huvudstaden: hittatrucken.se

Gatumat på film: ”Chef”, om en finkock som får ett spel, byter liv och öppnar en food truck med kubanska godsaker. Feelgood… jag lovar att ni blir hungriga – och vill resa till Kuba!

Brukar du också leta efter aprilskämt när det är dags? Låt mig säga så här: i år behövde man inte leta.
Facebook, Twitter, nätet… aprilskämten duggade tätt i år även för oss i resebranschen. En del fyndiga, andra ännu mer fyndiga.

Här är några sköna reseskämt i år.

Förhandsboka din solstol på stranden
Apollo gick all in med sitt skämt i år och erbjöd förhandsbokning av solstolen – på stranden. En redaktionsmedarbetare (som vill vara anonym) lanserade detta som tänkbar ”tummen ner” i min lördagsspalt i nyhetstidningen. Ända till en annan kollega upptäckte att man tydligen kunde få sin solstol med luftkonditionering och som all inclusive.

Semestra som en bonde – med Ving
Ving gjorde det självklara och hängde på bondetrenden från tv och släppte just denna dag nyheten ”Livet på landet” på företagets Facebooksida. Det började trovärdigt, resenärerna får själva sköta djuren på gården och lära sig allt om spannmålsodling. Boendet sker i större familjerum, men det finns en risk att man hamnar i drängstugan och får leva med utedass. Först ut är Finca de los Cerdos och Hacienda Amigos de los Animales på Mallorca. Jag gillar aprilskämt ”som skulle kunna vara sanna” – och detta är ett sånt. Dock en bit upp till förra året då Ving lovade speciella resorts för hipsters. Det aprilskämtet tog priset 2014.

Vattenland på Birka
Det inleds som ett flashigt pressmeddelande som känns åtminstone lite trovärdigt. Rutschkanor finns ju redan på riktigt stora kryssningsfartyg. Men Birkas sensationella lösning är att allt avslutas med ett dopp i Östersjön. I telegrammet låter en chef berätta att man först måste lösa problemet med hur man ska få upp passagerarna i fartyget igen efter badet. Längre fram siktar man dessutom på en version för vinterbadare.

Rymdresor – med SAS
2020 är det dags. Då lanseras SAS Space Space Travel. Så långt hänger man med, men sedan avslöjas skämtet ganska snabbt. Flyg till Hongkong på 20 minuter,  New York på 25 och San Francisco på 30. På planen ska 3D-hologram-underhållning erbjudas – dessutom en lounge svävande i rymden som fått namnet Free Floating Lounge. Nåja, om de skrivet 2014 kunde man åtminstone lurats med i ett par meningar…

Inbyggda selfiepinnar på Swebus-bussarna
Bussförarna jublar. Äntligen blir det slut på alla passagerare som tränger sig fram till förarplatsen för att ta selfies. Just 1 april skulle detta förbjudas  på Swebus-bussarna – men istället utlovades nya säten med inbyggda pinnar.
– Det är ju kul på många sätt med den här typen av groupies, men jag måste ju främst fokusera på att köra säkert i stället för att posera, menade Kim Ratt, bussförare hos Swebus.
Swebus framtidsversion var att kunna erbjuda selfiedrönare som följer med bussen och tar bilder utifrån. Fyndigt.

Sveriges första flygplatsdjurdagis
Malmö Aviation tänkte på djuren i år. På Malmö flygplats, Bromma och Landvetter utlovades Sveriges första flygplatsdjurdagis, i just Malmö Aviations regi. Djuret skulle lämnas på enklaste vis i en lucka i servicecentret, därefter var det flygbolagets ansvar. Inledningsvis skulle servicen endast gälla för hundar, katter och gnagare.

Följ med på en tur – med Vasa
Nånstans går väl gränsen även för aprilskämt. Här har den passerats redan i rubriken, för ingen – absolut ingen – kan undgå att förstå vad detta är frågan om. Men det hindrar inte att en unik seglats med självaste regalskeppet Vasa är lustigt. Och det vore förstås en dröm för arrangören Liveit, som låg bakom skämtet. Ingick gjorde mjödmingel, lunch och middag. Simkunnighet ett krav.

Inte riktigt badläge än i Nice även om vädret är finfint för att vara så här års.
Förstå då lyckan när sjuåringen erbjuds en liten utflykt – till stadens badhus.
Efter en promenad till den ena änden av Gamla stan, överraskas vi av den med svenska mått mätt väldigt billiga entrébiljetten. Vuxen plus sjuåring: 4,30 euro, runt 43 kronor alltså.
Och badhuset med det galanta namnet Saint François visar sig (genom fönstret) både ha simbassäng och mindre bassäng med rutchkana.
Precis när vi konstaterat vilka fyndtimmar vi har att se fram emot pekar kassörskan på en skylt med badbyxor och ställer en fråga.
Min franska är klart sämre än min italienska som ändå är närmast värdelös. Men jag förstår ändå frågan.
– Oui, svarar jag.
Då pekar hon på badpåsen och viftar med fingrarna.
Det är uppenbart att hon vill se mina badbyxor.
Jag plockar fram mina blommiga, nytvättade blåvita badshorts från Tommy Hilfiger. Visserligen köpta på rea, men ändå fullt kapabla att imponera på vilken strand som helst.
Dock inte på kassörskan på badhuset Saint François i Nice.
Nånstans ringer en klocka. Det är visst av hygienskäl man inte får ha shorts. Vem vet var man varit med dem före badet?
– No no! säger hon barskt och pekar på en skylt som visar, förstår jag, de två modeller som godkänns.
Båda åtsittande, den ena klassiskt tråkig, den andra en blandning av pungpåse och Speedo.
Lyckligtvis har badhuset Saint François insett affärsmöjligheterna i den stora svenska turistkolonin i staden.
Där finns alltså en automat som tillhandahåller badbyxor. Eftersom jag passerat åldern för pungpåsar får det bli en klassisk tråkig – för 13 euro.

Kassörskan är vänlig och växlar, men när jag fått mina badbyxor pekar hon på mitt huvud.
Vad nu då? undrar jag, men förstår genast…
Obligatorisk badmössa.
Hygienfråga igen.
Att sedan ingen bryr sig om att badmössan är allt annat än tät (och att de flesta män i barnbassängen har den nonchalant placerad högt uppe på skallen som en alldeles för stor judisk kalott) är mindre viktigt. På huvudet ska den i alla fall.

Tillbaka till automaten och där försvann två gånger 2 euro till.
Fyndbadet för 43 kronor landade alltså istället på runt 210 kronor.
Alltid lär man sig nåt på ett badhus i Frankrike.

Bonusinfo: efter badet stod jag och sjuåringen och tvättade oss i duschen. Plötsligt noterade jag att alla fransmän i duschen tyckte att vi var väldigt exotiska.
– Are you from Sweden? undrade en vältatuerad skallig man. Stockholm?
Vad var det som var så intressant med oss, förutom att…. vi var de enda som duschade nakna!
Fransmännen duschade däremot alla i sina badbrallor, tog sedan på finmorgonrocken innan de bytte om i omklädningsrummet.
Väl i duschen spelar tydligen den franska hygienen mindre roll…

Lärdomen alltså: när du väl köpt dina godkända franska pungpåsar, behåll dem på.

Prickade in en kanonvecka igen.
Nice-området är varmast i Europa, det är karneval och jag har fått bord på La Merenda.

”Grattis, bästa stan i Europa” hälsar Thomas via Facebook som svar på min bild på en kvinna som paraderar i karnevalen i en sju meter hög kjol.
Jag är benägen att hålla med honom även om jag genom åren blivit hårt niceifierad av en hustru som totalälskar allt som rör världens populäraste kustremsa. Den mellan Marseille och italienska gränsen och som inte behöver tilläggsnamnet Franska utan klarar sig med kort och gott Rivieran.

Alltså: Nice har det mesta som gör en weekendstad värd namnet.

Vädret – pling. Stabilt, Medelhavet, perfekt att strosa runt i mitt i vintern. Mycket, mycket sällan skitväder.

Maten – PLING! Den som inte kan bestämma sig för vilket kök som är det främsta – Frankrikes eller Italiens – är att gratulera. Här finns både och, men så tillhörde ju Nice Italien för bara drygt 150 år sedan.
Mitt senaste fynd är La Merenda. Inte särskilt nytt, men den här gången var det high five. Vi fick bord.

Konceptet är grymt i den här lilla hålet i väggen-fröjden.
Världsklasskocken Dominique Le Stanc tröttnade på stjärnregnet på franska finkrogar och gjorde en mittåt. Denna lilla saga bredvid torget Cours Saleya har förvisso också en stjärna i Guide Michelin, men konceptet är ändå så folkligt som det kan vara:
Menyn du ser är den du får. Alltid.
Och vinprovare göre sig icke besvär. Här finns ett vitt, ett rosé och ett rött att välja till maten. That’s it.
Men den liilla menyn som serveras är c’est formidable. (Du som varit där vet vad jag menar när jag tokhyllar oxsvansen med polenta)

Och så det bästa – priserna. Ingen rätt når upp till 200 kronor. Och allt – ALLT – är galet gott. Det närmaste jag kommer hemma i Stockholm är Lilla Ego, men den har trendat så hårt på ett drygt år att det blivit lite för kändistätt. Här är borden bokade av folk som älskar spektakulärt god mat och som gärna reser för att smaka den. På Tripadvisor finns stjärnsamlande amerikaner som hyllar La Merenda som deras favoritrestaurang – i världen.
Så, nu förstår du vårt high five.

Men Nice är ännu mer än så.

Shoppingen plingar också. Här finns alla modehusen, ett eget litet ”Åhléns” (Gallerie Lafayette) och flera sköna gågator med butiker så det räcker en hel vecka för vilken shopoholic som helst.

Feelingen – pling igen. Det jag gillar med städer är när de kan svälja horder av turister utan att det märks. Så är Nice. Stan puttrar på, oavsett säsong.
Den här veckan är det karneval och den pågår liksom för sig själv utan att störa resten av stan.

Flygen – pling här också. Det är klart, många svenskar har ju lägenheter eller hus i området så priserna kan bli lite högre än vad de en gång var. Men alternativen är många och bokar man i god tid kan det räcka med 1200 kronor tur och retur. Väl på plats föredrar jag att hyra en lägenhet – och helst i Gamla stan om inte alls är som i Stockholm. Den här versionen lever verkligen, här finns några av stans bästa bistros och vintertid kan man se självaste Simon Bank handla sin kvällsost här på lilla Lou Fromai.

Ett sista pling för utflykterna. Alla klassiska sommaridyller längs kusten är bara en kort (och billig) tågresa bort. Drygt 20 minuter till Monaco. Var inte rädd, allt är inte dyrt där. Vi tog en båtbuss för två euro på väg till det fantastiska akvariet i stan.

Nu måste jag sluta, för nu ska det handlas oliver och olivolja. Två måsten till i Nice.

TOPPEN i NICE JUST NU
– La Merenda. Om du vill minnas en måltid.
– Cours Saleya. Europas mysigaste torg. Idag hittade vi – äntligen – zucciniblommor.
– Vädret. Europas bästa just nu.

BOTTEN
– Pain le quotidien. En gång i tiden trendande frukosttempel, nu överprisad med alldeles för snålt på tallrikarna.

Volontärarbete några dagar under semestern. En extra väska fylld med papper och pennor till en skola. Insamlade kläder till ett barnhem inte långt ifrån hotellet.

Svenskarnas resor handlar allt oftare om mer än bara en önskan om sol och värme. Vi vill numera göra något, en insats. För människor, för djur, för miljön… världen. Det behöver inte vara jätteinsatser utan, ja något.

Det finns de som tar detta ett steg till. Låt mig berätta om två journalister som jag bara måste buga för just nu.

Först tv-journalisten Fredrik Önnevall i hans utmärkta dokumentärserie i SVT, Fosterland. Där berättar Önnevall om journalistens svårigheter under bevakning av misär och tragedier.

Hur ska man klara att bara stå bredvid och titta på? frågar han rakt in i tv-rutan efter att ha berättat om upplevelserna efter en jordbävning i Kina 2008.

Önnevall passerade den gränsen där och då. Han och flera andra journalister la i från sig kameror och datorer för att hjälpa de drabbade. Det kändes som en självklarhet då, men lika självklart var det kanske inte när han under arbetet med serien Fosterland plötsligt inser att han måste hjälpa en syrisk 15-årig pojke att komma till Sverige.

Varför? För att pojken, som ingick i ett livsfarligt flyktförsök, plötsligt undrade om han kunde få följa med SVT:s reportageteam. Efter det tvingades Önnevall göra upp med sig själv – och hans val är att smuggla med sig pojken ut ur helvetet. Det kommer i nästa avsnitt, på söndag. Det finns inget i världen som kan få mig att missa det.

Ett annat tips för er som vågar är en är brutalt bra blogg på café.se, signerad frilansjournalisten Magda Gad.

Där skriver hon öppet om sina upplevelser på plats i ebolans Liberia.
Det är starkt, ibland så otäckt att jag måste vila från texterna.
Men Magda Gad formulerar också ett slags hopp mitt i all förtvivlan. Livet går på något sätt vidare i Monrovia. När Magda kommer på ett nytt besök får man i bloggen åter träffa de människor hon mött tidigare, till exempel lilla Gloria, 5 år, som mist sin familj och själv ville dö men som nu fått en omstart i livet.
I bloggen visar Magda Gad tydligt att ebola inte är statistik utan människor av kött och – i allra högsta grad – blod.
I helgen berättade hon goda nyheter på bloggen. Inga nya ebolafall i Liberia på sju dagar, i en del distrikt inga fall på 21 dagar – det är lika med inkubationstiden för sjukdomen.

Hela världen följer utvecklingen i Liberia och i de andra eboladrabbade länderna. Inte minst övriga Afrika har anledning till det, eftersom vi i rika så kallade västländer har en förmåga att bunta ihop en hel världsdel som om det vore ett land, och vi verkar inte klara av att förändra den bilden.
Turismen har därför sjunkit i hela Afrika sedan blödarfebern från helvetet bröt ut.
Så långt ner som i Sydafrika sinar turistströmmen. Då är det ändå längre till Sydafrika än till Europa från till exempel Liberia.
Magda Gad har som frilansare gjort massor av intressanta reportage åt Aftonbladet – och även åt oss på Resa. Senast ett skönt reportage från Jericoacoara i Brasilien.

Men det var då. Nu pendlar Gad mer eller mindre mellan Stockholm och Monrovia. Hon har, som Önnevall, gjort upp med sig själv och satsar nu allt på att informera om livet i ebolans skugga. Men hon gör också andra insatser. På Facebook gav en kampanj resurser som ska ge bostäder åt drabbade och anhöriga. Och efter den senaste resan drog hon igång en klädinsamling. Det blir en rejäl övervikt på bagaget vid nästa resa ner om ett par veckor.

Önnevall och Gad är måhända den nya sortens journalister. De som bevakar – men också gör en insats.

Vi andra får titta på, imponeras och med tiden ge våra små bidrag.

Så, dags igen för en tradition så här runt nyår: ”Läsarnas favoritresor”. Aftonbladet Resas omröstning, som hängt med ända sedan 2003. Nu blir det tolfte året och då passar redaktionen på att släppa loss de karibiska favoritöarna under egen flagg. Det ska bli spännande att se hur Jamaica, Kuba, Dominikanska och Aruba klarar sig mot storheterna Thailand och Florida.

För egen del har jag redan gjort mina val. Jag kan liksom inte hålla mig mer än sekunder när vi lagt ut omröstningen. Det är så kul att vikta storstäder mot varandra, asiatiska paradisstränder mot afrikanska… och vilken drömresa alla kategorier gör jag helst? Mm, samma som i fjol… samma som alla år visar det sig.

Gör som jag, låt omröstningen bli något att prata om vid frukostbordet. Gör era listor tillsammans – och jämför. Det kan hjälpa er lite när det är dags att välja nästa resa ”på riktigt”.

Fast det är klart, det här är omröstningen där drömmarna släpps loss fritt – och där ingen budget får vara med och sätta krokben.

Så varsågod – här är mina favoritresor 2015:

SOL OCH BAD SOMMAR

Vinnare 2014: Grekland.

Mitt val: Italien. Det har blivit lite si och så med familjens resande de senaste åren. Bortsett en hushyrarvecka i danska Själland har det mest slutat i sistaminuten-lösningar som ingen väl varit helnöjd med. Men 2015 kan bli Italiens år… och gärna bär det då av till någon av sydöarna Sicilien eller Sardinien. Där nere är glassen också godast, men pallar jag värmen?

SOL OCH BAD VINTER

Vinnare 2014: Karibien.

Mitt val: Mexiko. Det är alldeles för länge sedan nu. Jag har fått nog av mexikanska strandbilder i Facebookflödet. Jag vill dit igen – nu!

STORSTAD EUROPA

Vinnare 2014: Barcelona.

Mitt val: Istanbul. Känns tjatigt med detta Istanbul som jag röstat på så länge jag minns (bortsett de skakiga åren), men det ryktas fortfarande om en galen bazar, om fantastisk mat – och jag har svårt att glömma Mat-Niklas som i en SVT-serie mötte morgonen under en fisketur på Bosporen.

STORSTAD UTANFÖR EUROPA

Vinnare 2014: New York.

Mitt val: Kapstaden. ALLA pålitliga bekanta hyllar denna stad något enormt. Och utflykterna runt om gör väl sitt. Att man dessutom slipper gå omkring och gäspa i veckor efteråt (ingen jetlag alltså!) avgör saken.

SVERIGE

Vinnare 2014: Gotland.

Mitt val: Gotland. Jag gillar egentligen uppstickare, men Stockholms skärgård har jag inpå knuten och Skåne har jag rattat runt i någon gång varje sommar de senaste 17 åren, så det är hög att utforska öarnas ö igen. Men helst inte som senast… under den överbefolkade Almedalsveckan.

NORDEN

Vinnare 2014: Island.

Mitt val: Island. Jag vet att jag gillar Köpenhamn mest av alla ställen (som jag satt min fot i) i Norden, men Island är fortfarande ett kryss jag saknar i boken. Ett dopp i Nordens mest fotograferade lagun, kanske en ridtur och lite valsafari på det…det låter inte så illa.

SNÖ

Vinnare 2014: Österrike.

Mitt val: Japan. Åker inte utför… åker inte på längden. Men med rätt kläder och en kopp varm choklad på nära avstånd har jag inget emot att pulsa några dagar i snö. Jag måste säga att Japan lockar mest i årets samling. Gärna Hokkaido… och så avslutar vi med några dagar i Tokyo 😉

DRÖMRESAN

Vinnare 2014: Jorden-runt-resan.

Mitt val: Bergsgorillorna i Rwanda. Mötet har varit en dröm ända sedan jag läste boken ”De dimhöljda bergens gorillor”– och ännu starkare sedan jag såg filmen (och blev kär i Sigourney Weaver på köpet). Jorden runt-resan bojkottar jag, den känns i sammanhanget dopad.

Nu är det din tur. Håll med att du också börjar fundera på vad som är dina favoritställen 2015? Därför borde du också rösta – någon av er som gör det sitter sedan med en resecheck värd 10 000 kronor. Här hittar du allt du behöver: http://bit.ly/1rusYJ7

Oj, julafton redan.
Hoppas tomten är bra på att skjuta från höften, för här kommer den här reseredaktörens tre sista minuten-önskningar den här julen.

1. Ännu mer hållbart turisttänk.
Den här trenden är stadigt växande, men ökar gör också resandet. Vi behöver tänka ännu mer på hur vi reser, var vi reser och vilka val vi gör på våra resor.

2. Smartare flygplan.
Jag vill ha de nya flygplanstyperna från inte minst Airbus och Boeing nu. De är bränslesnålare och tar oss inte bara längre bort – de gör också att gamla plan kan kasseras i snabbare takt. Och därmed försvinner också SAS underhållningssystem från stenåldern.

3. Tänk närmare – också.
Som resejournalist ser man ju gärna nya resmål ”breaka”. Och det finns överraskningar på nära håll faktiskt. Till exempel är det ofattbart att inte fler svenskar upptäckt Estlands och Lettlands stränder.
En annan reflektion: det är mycket snack om att hitta julmyset i New York och London – fast lättast och närmast är det i Köpenhamn. Tveklöst.
Efter att ha ”värmt upp” inför julen med en lunch i Torvehallarne (tvilling-saluhallarna där man kan få allt från smørrebrød till konfiterad anka i baguette), testat Hotell D’Angleterres nya champagnebar, sistaminuten-shoppat, njutit på vinkrogen Bibendum och studerat Nordens vackraste (och dyraste) julgranar är jag nu redo för Kalle och hans vänner… på andra sidan sundet.
God jul på er allihopa.

En kort dusch för människan kan bli ett stort steg för mänskligheten.

Om du har ambition att bli en hållbar turist så handlar det om att tänka ”lite mindre”, ”lite mer sällan”, ”lite kortare”.

Du kan börja redan i duschen.

I Resas nya magasin (finns i butik nu) viker vi fyra sidor åt en samling viktiga uppgifter som Schyst Resande på Fair Trade Center i Stockholm plockat fram. Det är lite av en snabbkurs för dig som vill vara med och värna miljön, göra livet lite bättre för lokalbefolkning, djur och – i slutändan – dig själv.

Man känner igen det mesta. Välj nya, ”rena” kryssningsfartyg, bo på hotell som har hållbara strategier, värna ekoturismen, ät på lokala restauranger så att din reskassa gynnar lokalbefolkningen, välj flygbolag med nya (och därmed bränslesnålare) plan… Men det jag fastnar på när jag läser den här samlingen är – vattnet.

Att 768 miljoner människor på jorden inte har tillgång till färskt vatten är något jag nu funderar på när jag står där och gnolar på årets julsånger i duschen på morgnarna.

Och jag har redan kommit på mig själv med att inte längre låta kranvattnet spruta i fem minuter för att vattnet ska bli så där härligt kallt och läskande.

Världen är förstås orättvis och varken du eller jag kommer själva att kunna göra så mycket åt det. Men lite kan vi alla göra. Och om alla gör lite blir det åtminstone mer.

Därför kommer här Schysst resandes sju enkla val du kan göra när du är ute och reser. Håller du dig till dessa så blir livet garanterat lite lättare för många fler.

7 enkla steg att göra en insats på resan

1. Ta en kort dusch i stället för ett bad.

2. Välj ett hotell med någon typ av miljömärkning.

3. Stäng av kranen när du tvålar in dig, rakar dig och borstar tänderna. En rinnande kran slösar cirka sex liter/minut.

4. Skriv en lapp på rummet eller meddela i receptionen att handduk och lakan inte behöver bytas varje dag.

5. Undvik att spola i onödan.

6. Säg till på hotellet om kranen står och droppar. En droppande kran kan slösa flera tusen liter vatten varje dag.

7. Ät färre animaliska produkter så minskar ditt vattenfotavtryck.

* Läs mer på Resas sajt – där finns massor av bra råd och tips för dig som vill göra skillnad. bit.ly/1BPA3Vw