Jag är på väg igen. På väg mot ett Kasino i Göteborg. Det är över 20 mil enkel resa. Men jag åker dit ändå för att spela en 2000-kronors onsdagsturnering. Varför lämna fru, hem och en skön soffa för det? Galenskap hävdar vissa. Men visst är galenskap granne med genialitet?

Svaret är inte pengar. Även om jag vinner turren på Cosmopol och kammar hem förstapriset på 50k skulle det inte förändra mitt liv alls. Däremot frugans liv då jag lovat henne en ny väska om jag vinner, som hon citat ”inte kan leva utan”. För mig är resan det viktigaste. Inte bilresan och korven på Statoil så klart, utan att få vara med vid bordet, spela bra poker och känna pulsen en stund.

Det låtar banalt, men jag har kommit underfund med att jag älskar poker. Räknar man ut antalet timmar som jag lagt ner på spelet de senaste fem åren så måste det vara så. Annars är jag svårt spelberoende, sjuk eller dum i huvudet. Så jag väljer att förklara det som en kärleksaffär i stället. Jag tror frugan är rätt nöjd med att få pengar till presenter från sin mans älskarinna. Jag vill inte att någon annan ska veta hur mycket tid pokern har tagit. Folk skulle bara säga att jag har kastat bort ett par år av mitt liv.

Men för mig har det inte varit bortkastat. Jag tycker snarare att de här åren med poker har lagt grunden till mitt fortsatta liv. Jag har till exempel träffat människor som jag aldrig hade träffat utanför pokern. En del av dessa fladdrar bara till i periferin och glöms bort, andra ser jag som goda vänner jag inte vill vara utan. Även ekonomiskt har det betytt mycket. Trots att jag knappast är någon highstakesspelare, snarare lowstakes, så har jag idag kunnat lägga undan tillräckligt med pengar för att känna mig trygg. Det är tur att jag har lärt mig något under åren, för jag hade spelat lika mycket poker om jag varit en förlorande spelare. Då hade det garanterat blivit ”Lyxfällan” nästa.

Så vem är jag?

Jag heter Simon Lindell, i pokerkretsar kallad dybban. Jag är 27 år och arbetar i dag på en lokaltidning som nöjesredaktör. De senaste åren har jag dock börjat plocka russinen ur livets stora kaka och gått ner på 50 procent. Pokerspelandet får den resterande arbetstiden. Och lite bloggande.

En mer berättigad fråga är varför jag är här?

Hur jag hamnade på aftonbladet vet jag knappt själv. De senaste 1,5 åren har jag haft en egen liten pokerblogg. Jag antar att mitt ego är alldeles för stort för att tacka nej till en blogg på Sveriges största blaska. Att jag sen måste dela den med tre riktiga pokernördar är väl något jag får acceptera så länge…

Min kärlekshistoria fortsätter i alla fall här. Ibland är den galen, ibland genial. Det är skit samma. De är ju ändå grannar.