De svenskar som är lagom-intresserade av poker och inte gräver djupare än mainstreammedia får en extrem bias i bilden av pokervärldens stjärnor. Sitter jag och pratar poker med mina vänner och de ska räkna upp vilka de tycker är Sveriges bästa pokerspelare räknar de upp spelare som hade sin storhetstid för ett par år sedan (Chris Björin undantagen), och framför allt listar de livepokerspelare. De listar helt enkelt de som de med pengarna vill att de ska lista, de som syns i medierna. Några av dem för att de visat resultat (Björin, Storåkers, Christer Johansson och några till), och andra för att de är sponsrade.för att de syns och ska synas.

Att lista de bästa pokerspelarna låter sig inte alls göras, och egentligen inte heller de bästa turnerings-spelarna. Idag är det i praktiken så att variansen slår mer än edgen mellan spelarna. De som spelar mest vinner mest. Givet att edgen är tillräckligt liten då. De som spelar nätpoker lever under den här lagen, och att få volym i spelet är kärnan till inkomsten. Den här filosofin tar de nu med sig till livepokern.

Idag spelas finalbordet på säsongspremiären av WPT, World Poker Tour, i Paris. Av de åtta spelarna vid finalbordet är två svenskar. Den senaste säsongen har vi sett många ”nya” svenska spelare komma fram och gå djupt i stora turneringar. Kristoffer ”Sumpas” Thorsson vann Master Classics of Poker i Amsterdam, Anton Wigg vann EPT-turneringen i Köpenhamn, Jakob Carlsson slutade som runnerup i EPT San Remo, och nu Per Linde och Jimmy Östensson på WPT Paris. Är det så att den äldre generationen är på väg att åsidosättas av den yngre, eller är det helt enkelt ett utslag av variansen?

När jag började intressera mig för poker på allvar hette stjärnorna Johan Storåkers och Micke Westerlund. Det var de som exponerades mest i pokermedierna. De hade också resultat att backa det med (det var emellertid bara Johan Storåkers som visade att han höll över tid), men i princip varenda svensk som hittade någon form av placering i en större turnering var en världsstjärna på den här tiden, och mer därtill. Självklart, då det var rätt få svenskar som spelade turneringarna, och om det dök upp en spelare på ett finalbord var det något stort. Det var till och med så att man lyfte fram de flesta av våra landsmän som ens spelade de stora turneringarna. De var inte fler än att det låg något exotiskt över dessa handelsresande i poker. Idag, post-pokerboomen, finns det mängder av svenskar som spelar de stora turneringarna.På en turnering med 1 000 deltagare i Europa kan upp till 100 stycken vara svenskar. Det blir omöjligt för oss att fokusera på allihop. Istället sätter vi strålkastarna på de som går djupt. Idag räcker det inte med ett finalbord på en större turnering för att du ska sticka ut. Idag är det bara vinnarna och möjligen de som de slutar som tvåa som folk minns.

Åter till våra ynglingar jag inledde texten med. Det här är extremt duktiga turneringsspelare som skolat sig själva och varandra med interna diskussioner och framför allt hundratusentals händer online. När de nu tar steget över till livepokern spelar de inte en eller två turneringar, utan åker runt och spelar de flesta de kan hitta. Variansen i poker är enorm, och edgen är liten.

En stor andel av startfältet i en större, internationell turnering har förutsättningar att vinna. Spelar du mycket kommer du vinna mer (även om inte andelen vinster skulle öka gör självklart mängden det om mängden spelade ökar och andelen blir konstant. Sen kan vi möjligen lägga till att andelen kan öka på grund av rutin och färdighet också utifrån övningen).

De som nu dykt upp i resultatlistorna på sistone är killar som spelat väldigt många turneringar under samma tid. De spelar helt enkelt generellt mer än ”den äldre generationen” gör idag, med några undantag. Det är ingen slump att Christer Björin är vår mest meriterade spelare; förutom att han är fruktansvärt duktig på poker spelar han säkerligen flest stora liveturneringar av alla svenska spelare.

Det var Jimmy Östensson som gjorde mig uppmärksam på detta när jag intervjuade honom på Poker.se.

”Jag upplever att det har varit lite halvglest bland de som varit med mycket förut, det är väl bara Christer Björin och ett par till som spelar riktigt mycket.”, sa Jimmy då.

Jimmy, Per Linde, Anton Wigg, Jakob Carlsson och Kristoffer ”Sumpas” Thorsson har säkerligen framtiden för sig, men det finns ett antal spelare till på samma nivå som har lika goda förutsättningar att vinna mycket och stort. Fortsätter den här gruppen av svenska spelare att spela samma volym kan vi räkna med att de svenska resultaten kommer att fortsätta rulla in. Frågan är inte Om utan När.