Jag börjar med en liten brasklapp; det här kommer både att bli en smula långt och lite gråtmilt. Jag har dock en poäng jag ska försöka komma fram till.

Många menar att pokervärlden, centrerat kring ett spel som handlar om att ta andra människors pengar, är en hård och ytlig miljö, där alla helt och hållet är sin egen lyckas smed i alla lägen, och där ingen bryr sig om ditt väl och ve. Självklart finns det en hård touch, en yta som kan vara svår för många att hantera. Jag har vänner som har svårt för jargongen på casinon och spelklubbar, för att inte tala om den hårdnande attityden på många chattar på pokerklienterna.

Nu skulle jag vilja rikta strålkastaren på något helt annat, på den delen som verkligen lyfter poker till den nivå som gör ens hobby till en viktig och relevant del av ens liv. För mig är ju tyvärr inte de stora vinsterna en av anledningarna till att jag brinner för det här, de uteblir fortfarande. Det här handlar om när man möter människor som berör, gör avtryck, eller varför inte bara skapar en stunds humor och glädje i ens vardag. När de stora, förlorade potterna inte är fokus, eller ens spelet i sig, utan man håller på att garva arslet av sig när man snackar skit en stund med en människa man inte träffar så ofta, men som man tycker att det är riktigt roligt att se. OCh som man faktiskt endast kommit i kontakt med via ett kortspel om pengar.

Jag befinner mig just nu på svenska mästerskapen på Casino Cosmopol i Stockholm, och har varit här sedan i onsdag. På söndag natt är det avgjort. Människor kommer och går, nya ansikten dyker upp, cashgamespelare passerar. Några säger hejdå när de bustat och sticker med ett lämnande tåg.

Det kan bli jäkligt ensamt att sitta på ett hotell i en vecka när man jobbar tio till fjorton timmar per dygn och resten av tiden går åt till att äta, sova, skita typ, och ens närmaste sitter i soffan och fredagsmyser i en helt annan stad och käkar chips och kollar på Bolibompa.

Det är då de här stunderna med människor man gillar blir riktigt viktiga, även om det är korta stunder, och ofta med människor man inte känner så bra.

I torsdags förmiddag  träffade jag skåningen Nedzib Suman i hotelllobbyn. Han bjöd på en kopp kaffe och vi satte oss i baren på hotellet och pratade. Jag har träffat Nedzib ett par gånger tidigare, men inte pratat mer än några minuter i stöten, men jag fattade sympati för honom från första början. Nedzib är en varm och trevlig människa.

Vi satt där i varsin fåtölj och pratade om småstäderna i det forna Jugoslavien, om pokerklubbar i Skåne och på Balkan, om mina barn, om hans barn, om proffsfotboll och om Stockholm. Sen tog vi en timmes promenad i det strålande vädret. Det var faktiskt fullkomligt briljant. Att få förvånen att lära känna människor som Suman , som visar att poker är mycket mer än yta och hård attityd, är tveklöst den största uppsidan med mitt jobb.Tack Suman!

Under veckan har jag träffat både nya och gamla människor från det forum där jag är högst aktiv och har en del jobbfunktioner kring. Mestadels unga killar som spelar poker på en helt annan nivå än jag, både sett till talang och stakes. Vi har egentligen ingenting gemensamt; vi är i olika stadier av livet, det skiljer 10-15 år, familje- och bostadsituation, och det en del av dem spelar kreditkortsroulette om när notan ska betalas lägger jag hellre på februari månads elräkning eller på att byta vindskivor på garaget.Vi har bara det gemensamma att ett kortspel är en mycket stor del av våra liv.

Jag är glad för den gemensamma beröringspunkten, för trots att vår relation bortom forumet sträcker sig till att vara rätt yrkesmässig (spelare – bevakare), samt att snacka lite skit i pauserna då och då, gillar jag den här gruppen människor (det är rent tekniskt olika grupperingar, men sak samma, jag gillar att generalisera). De är roliga, trevliga och gör mitt jobb både lite lättare och mer underhållande, och det är också värt jäkligt mycket. Åter igen, tack!

Det finns fler exempel. Härom veckan var jag på ett bröllop femtio mil bort, för att fira en person som kommit att bli en mycket god vän, som definitivt har en plats i mitt liv. Det finns ett par till sådana människor också, som jag träffat via pokern (en skickade mig en keps en gång, det kan låta banalt, men det är en symbolhandling som är större än den här texten kan förklara), och vars vänskap nu är helt oavhängig av spelet eller ej.

Poker kan vara kallt, ytligt och i vissa stunder rätt mörkt, men det kan definitivt också vara en hobby som berikar ditt liv och skapar kontakt med människor du aldrig hade träffat annars. Personligen är jag väldigt tacksam för det, och anser trots min ensamhet på ett hotellrum i Stockholm, att jag har världens bästa jobb. Tack alla ni som gör det till vad det är!