En kantig sten i varje hand. Ljudet av när de knackas mot varandra är värre än naglar mot en griffeltavla. Hundra män stenar en kvinna. De kallar det heder. De kallar det guds vilja. De kan dra åt helvete.

Jag såg en film i dag, ”Soraya M.”. Det var det mest gripande jag sett, så jag är tvungen att skriva av mig. Filmen är baserad på en sann historia om en kvinna som blir orättvist anklagad för otrohet i 80-talets Iran. Det slutar med att hon blir stenad till döds.

Berättelsen ger mig fortfarande gåshud, kalla kårar och röda ögon. Än i dag stenas kvinnor för otrohet. Tanken får det att vända i magen på mig. Scenen när stenarna flög var värre än alla actionscener jag sett ihop. Skrämmande på riktigt. Verklighet som suger tag i hjärtat.

Förutom handlingen så var fotot i världsklass. Så vackert i det svarta.

Trots att jag älskade filmen så blir jag lite rädd över vad den kan få för konsekvenser. Människor tenderar att tro att detta är islam. Att det är så här det går till. Men detta är ju bara ytterligheternas islam, fanatikernas islam. Det finns lika många galna kristna i världen, som sysslar med liknande grejer, men inte tror vi att det är ”kristendom” för det.

Det är precis som med de flesta filmer som handlar om poker. Då gestaltas ytterligheterna. Galna gamblers, skrämmande svartklubbar i dunkla källare, skjutvapen, rädsla, spelberoende och sjuka tells. Det är inte så konstigt att vissa får en skev bild av poker om de bara utgår från vad de sett på film.

Men vad vore en pokerfilm med en massa grå grinders? Tittarsiffrorna skulle nog inte skjuta i höjden direkt.