Tänk dig att du står vid straffpunkten på en fotbollsplan. I mål, 11 meter bort, står Iker Casillas och väntar på att du ska sätta straffen. En bit bort, med fokus på er, står ett filmteam som ska dokumentera händelsen. Du går fram till straffpunkten, trampar lite i gräset, lägger upp bollen rätt. Backar och tar ut ansatsen, och springer fram och klipper till. Bollen går käpprätt åt helvete, och Iker skakar en smula på huvudet. Filmteamet suckar en smula.

Det här upprepar sig 98 gånger till, den ena straffen sämre än den andra. Kort sagt, du lägger straffar som en påse skit.

Den hundrade gången får du en perfekt träff på bollen, och utan att du riktigt vet hur det gått till får du till en projektil som susar förbi Ikers utsträckta fingrar där han ligger som en märla i luften med sina 185 centimeter. Rätt upp i krysset, och filmteamet skriker ”Såja!”. De 99 första straffarna raderas från kameran, medan den hundrade redigeras med lite kaxig musik och läggs upp på Youtube under rubriken ”Monsterstraff”.

Är du nu en straffläggare av världsklass, eller en sopa som en gång i livet hittade monsterstraffen? I mina ögon är världens bästa straffläggare inte den som då och då klonkar träffen, utan den som har störst sannolikhet att sätta en straff.

Även en blind höna hittar korn, och både youtube och poker-tv är fullskitna av once-in-a-lifetime-spel. Bara för att du ser en känd spelare gör en monsterläggning eller en hjältesyn i en major betyder det inte att han inte gjort spelet med dåligt resultat 99 gånger innan den gång som visas kommer. Det är bättre teve att se någon vika par i kungar när fi visar essen, än när han gör det och fi visar ess-dam.

I min värld är enstaka händer sällan eller aldrig exempel på en spelares kvalitet, i alla fall inte när det handlar om att visa någons styrka. När det gäller tomtespel är det en helt annan sak. Och ett youtubeklipp är aldrig ett bevis, utan som bäst inget annat än ett svagt indicium.