Ofta får man höra att pokerspelare är på ett visst vis. Att livespelare skulle vara sociala, att onlinespelare är asociala och känslokalla, eller att Cosmopol-spelarna är på ett visst sätt. Eller helt enkelt att pokerspelare i gemen är på ett speciellt sätt. Det är en floskel, och den är som många andra floskler dessutom felaktig.

”Alla gillar olika” är ju en gångbara tagline i dessa dagar, och det passar ypperligt på pokerkollektivet. Pokerspelare är precis som de flesta andra tvärsnitt vi gör på större grupper i samhället en ytterst heterogen blandning av individer, med mängder av olika behov och intressen. Visst finns det en del saker som binder oss samman, där intresset för att spela kort av naturliga skäl är det mest uppenbara. Sen kan man börja räkna upp andra saker, som att de flesta är män mellan 18 och 45 år, andelen spelmissbrukare är högre än i andra grupper.

Sen tror jag att pokerspelare är stryktåligare än andra. Eller mer avtrubbade om du så vill. Det handlar ändå om miljöer med en hård jargong, där man tar andra människor pengar, om än med hjälp av ett uppsatt och kollektivt accepterat regelverk. Men faktum kvarstår, det handlar om att ta varandras pengar. Det handlar om att du byter miljö ofta och träffar massor av flyktiga bekantskaper man inte hinner lära känna. Å andra sidan tror jag att  samma fenomen finns hos idrottsmän som spelar länge, eller musiker som turnerat i många år.

Människor som får rutin på saker, som sett mycket och träffat många människor, kan tendera att tappa lite av gnistan man ser hos människor som inte har samma erfarenhet av världen och livet. Har ni tänkt på det? Den känslan får jag ibland när jag träffar människor i pokervärlden. Jag tror att man tyvärr trubbas av en smula i längden,men samtidigt är det också de som inte blir fartblinda och allt för avtrubbade som imponerar på mig, inte de som tar mest pengar.Dessutom är det inte så att den här avtrubbningen dödar alla känslor hos människor, men jag är säker på att den påverkar.Blasé kanske är ett bättre ord än avtrubbad?

Jag är övertygad om att olikheterna hos pokerspelare är avsevärt mycket större än likheterna, avtrubbning, könstillhörighet och intresset för att spela kort till trots, och en av de bästa sakerna jag fått genom poker är möjligheten att träffa nya människor. Poekrvärlden är en fet jäkla palett av personligheter där ingen är den andra lik, oavsett om vi inbillar oss att pokerspelare är på ett visst sätt.