Jag började nästan tilta innan jag ens hann sätta mig vid bordet. Igår hade jag tänkt spela en 2k-turre deepstack med bra värde på Cosmopol i Göteborg. Jag räknade med det gamla vanliga motståndet bestående av ett par solida grinders, några tighta halvamatörer, ett gäng fiskar och fulla norrmän. Men tji fick jag.

När jag, på bästa William Thorson-manér, anlände tre kvart för sent till min lottade plats på bord 17 fick jag en besk smak i halsen. Där satt fyra, fem proffs och väntade. Bland annat nyblivna vinnaren av Swedish Open, Andreas Berggren, och årets SM-trea på Malta, Morgan Karlsson. Någon hade dock slängt in Mikael Westerlund som en liten bonus, så något hade man ju i alla fall att trösta sig åt.

Det blev alltså till att ändra ”gameplan” lite. Fast det var det ju inte värt. När toppar inte räcker mot Westerlund, då flyger kossorna. Och igår flög kossorna, det vill jag lova. Andreas Berggren visade i alla fall hur man vinner en stor turre. Man får in det i en trevägs all in på flopp med set mot två färgdrag och tripplar. Senare turnar man straight flush OCH får betalt, för att sedan flippa in två par med AQ mot JJ alla in pre flopp mot Morgan. Poker är inte svårare än så. Har man tur och dessutom är väldigt duktig. Då vinner man. Själv var jag varken duktig eller hade tur igår. Då förlorar man.

Men man får nästan alltid skratta när Westis är vid bordet. Ibland med, oftast åt. Nu var det mest för att Morgan gjorde klockrena imitationer av hans ideliga tänkande och grubblande under varje hand. Han är jädra rolig den.

Men även om det var trevligt så väntar jag gärna ett tag med att träffa er igen. I alla fall vid bordet. Visst är det kul att möta på bra motstånd och få spela lite ”riktig” poker, men jag ökar hellre på chansen att vinna pengar. Jag är en sån som hellre ligger i topp i division 2, än i nedre mitten av divison 1.

Jag vet inte om det tyder på bristande ambitioner eller en välbehövlig överlevnadsinstinkt?