De flesta pokerspelare gillar att slå vad. Jag är en av dem. En del människor tycker att det är en löjlig och barnslig sysselsättning. Men det skiter jag i. Jag är inte lastgammal, 27 år, men jag har fyllt tillräckligt många år för att inte bry mig om vad andra tycker längre.

Det finns dock ett rätt tragiskt svar på det. Och det är att de personer som jag har sett upp till genom livet, och som skulle kunna ta illa upp av mitt handlande, inte lever längre. Jag hade mer än gärna avstått mina vad för deras skull om de fortfarande fanns hos mig så klart, jag är inte helt efterbliven. Men nu är det som det är. Och jag slår vad om vad jag vill när jag vill.

De senaste veckorna har jag verkligen fått ge och ta vad det gäller min ”hobby”. Det började i Barcelona där jag av Mattias blev erbjuden tusen spänn för att dra en enlitersöl i ett svep. Eftersom jag är långt i från en expert i detta så slutade det med att jag drack upp allt förutom några centiliter på botten. Då tog det stopp. Resultatet blev en uppsväld mage och en kräkreflex utan dess like. Dagen efter gick det som knivar i buken och det konstaterades att jag hade spytt sönder en muskel i magen. Just då kan jag ha varit på den absoluta botten när det gäller vadslagningar. 

Men jag gav mig inte. I EMOP var det revanschdags. Den som åkte ut först av mig, Andy och Mattias skulle få bära en t-shirt med texten ”I love my boyfriend” på bröstet under helgens fotbollsmatch mellan Espanyol-Osasuna. Mattias och Andy gick vidare till dag två. Jag åkte ut efter sex timmar. Det var inte på grund homofobi jag tyckte det var jobbigt att bära tischan, utan för att det faktiskt kan vara farligt att vara så ”öppen med sin läggning” under testosteronstinna fotbollsmatcher.

Jag var inte helt nöjd, men jag överlevde.

I helgen fick jag plåster på såren när jag tillsammans med min vän ”Långben” var och kollade på HV71-Timrå i Jönköping. När vi i första periodpausen, tillsammans med hundratals hockeytokiga nödiga män, stod och gjorde det man ska i en pissränna flög det upp en tanke i huvudet. Det var kanske inte en av mina ”största” tankar…

– Långben, vad ska du ha för att slicka kanten längs hela pissrännan?

”Långben” kollade först på mig som om jag inte var klok. Men svarade snart med allvar i rösten. 

– Jag vet inte, återkommer med ett pris.

”Fair enough” tänkte jag, och visste i tanken att han skulle begära ett så högt pris att det aldrig skulle vara värt det. I tredje perioden fick vi nog. Smålands stoltheter låg under med 0-2 och vi bestämde oss för att se sista delen av matchen i baren. Då plötsligt kom svaret jag väntade på.

– 2000 spänn vill jag ha!

Jag var tvungen att fråga igen. Det var så billigt att jag trodde att han skämtade. Det var som att hitta en picassotavla på loppis för ett par hundra. Jag röjde runt i fickorna. Hittade en tusing, några hundralappar, en mobil och slängde fram allt på barbordet.

– Ta det i förskott. Ta allt, bara du gör det!

Sagt och gjort. Mot urinoaren. Som tur var var ju matchen i full gång så det var tomt på toan. Jag undersökte kanten och kom fram till att det var väldigt många droppar kiss och mellan 15-20 könshår under de fem meterna. Om vi nu stannar upp en sekund och tänker till. Finns det något moraliskt dilemma i det här? Borde jag ha dåligt samvete som fått en nära vän att gå med på ett så vidrigt vad? I detta fall är svaret nej. ”Långben” har ett uppsatt jobb och tjänar bra med pengar, han är på intet sätt beroende av stålarna. Hade jag däremot åkt ner till Haiti och bett någon där göra samma sak, så hade jag varit ute på riktigt djupt vatten, då hade jag varit tvungen att skämmas.

Så varför utsätter sig då ”Långben” för något sånt här? Det är helt enkelt på grund av en vinnarskalle, envishet och kanske några öl för mycket.

Tio sekunder och fem meter senare var det gjort. Jag höll på att kräkas själv. ”Långben” fick leta könshår i käften resten av kvällen. Han mådde illa ett par timmar. Och jag fick punga upp en slant. Visst har jag en kostam hobby. Men i detta fall var det värt varenda krona. Det var en Picasso, ett vad att rama in, ett vad som i mina kretsar kommer att gå till historien.

Men ni kanske har något ännu finare att bjuda på, en enörad Van Gogh?

Jag undrar om farfar skrattar eller gråter åt sitt äldsta barnbarn där uppe i himlen? Jag tror du älskar mig ändå va?