Pokerböckernas shitlist
avI senaste bloggen listade jag vad som i mina ögon är det mest läsvärda som givits ut i fråga om pokerlitteratur. Då lovade jag också att återkomma med en sammanställning över the big no-no’s i samma kategori. Här är jag nu, och med mig har jag pokerböckernas shitlist. Fem titlar som inte bör läsas annat än som ren underhållning att skratta åt, och jag vågar till och med sticka ut hakan och påstå att en del av det som står i dessa böcker kan vara direkt skadligt att försöka applicera på ditt spel.
Nåväl, nu kör vi utan inbördes ordning:
Ken Warren:The Big Book of Poker
Jag recenserade den här för Poker.se långt innan jag började jobba där. Istället för att uppfinna hjulet igen plockar jag ut ett stycke från recensionen som jag tycker sätter fingret på en del av problemet med det här undermåliga försöket att bidra till pokervetenskapen.
”Det finns så mycket negativt med den här boken att jag inte riktigt vet var jag ska börja. De rena felaktigheterna i råd och taktik är så klart värst, men det är i konkurrens med bland annat oförmågan att hitta rätt nivå. Tips och taktik blandas högt och lågt. Dessutom har Ken tendenser att presentera spelsjälvklarheter som om han klurat ut dem själv. Till exempel det faktum att det inte är utfallet på en enskild hand som avgör om ett spel är korrekt. I boken låter det som om pokeretablissemanget pre-Warren trott att vinnande händer vid showdown alltid är bra spelade, och förlorande dåliga.”
Lou Krieger: Pokerboken – spela för att vinna
Pokerboken är ännu ett försök av ett svenskt förlag att få sin bit av kakan i pokerboomen. Denna gång är det ICA Bokförlag, av en händelse min gamla arbetsgivare (,. Denna hade jag dock inget finger med i. Det största problemet med Kriegers bok är tyvärr översättning. Det är tydligt att det hela vägen från förlagets sida saknats pokerkunskaper. Man har helt enkelt – felaktigt – tänkt att det räcker med god förlagskunskap och en duktig översättare. Tyvärr hjälper inte det när översättaren uppenbarligen helt saknar insikt om poker. Istället för att ta reda på vad vetertagna svenska termer för amerikanska motsvarigheter är har man hittat på egna, vilket resulterat i att fackvokabulären i boken pendlar från löjeväckande till oförståelig.
Översättning är något som ofta varit ett problem när det handlat om svensk utgivning av pokerlitteratur. Den som lyckats absolut bäst – även om jag får sägas vara en smula partisk – är min vän Joel Hinz som översatt titlar av såväl David Sklansky som Rolf Slotboom. Ett bra exempel på en författare som både är riktigt duktig på hantverket och insatt i ämnet.
Peter Arnold: Poker – Texas Hold’em och andra spel
Peter Arnold vill få med så mycket i sin bok att det mest skrapas på ytan överallt. Boken gavs ut i pokerboomens själva begynnelse, vilket märks då han ägnar 50 sidor åt mörkpoker (varav 20 åt udda varianter), 26 sidor åt stötpoker och 14 åt Texas Hold’em. Dessutom känns det som att Arnold inte riktigt kan bestämma sig för om han ska skriva en crash course, ett riktigt teoretiskt verk eller en samling fun facts. Det blir ett mishmash som inte gör någon lycklig. Den här boken brukar försöksdumpas på bokreorna, och kostar det dig mer än 20 kronor att komma över den tycker jag du ska låta bli.
Andrew Kinsman: Internetpoker – hitta rätt i pokerrummen
Ett försök att nischa sig på min ära. Andrew Kinsman slog till 2003 och tänkte sig ett verk för att guida nätspelarna i djungeln. Problemet är uppenbart; den lär ha varit inaktuell redan 2004. En inte obetydande del av boken tar upp specifika pokerrum, med siffror på trafik etc. Till och med för de som fortfarande existerar (t ex PokerStars) är informationen passé med många år. Andra rum, som Paradise Poker, Tribeca, Pokerroom (före Ongame-tiden) och Truepoker hör bara hemma på ett virtuellt nätpokermuseum.
Den här boken skulel behöva totalrevideras någon gång per år för att vara riktigt allmängiltig. Som det är idag är det ett hyggligt läsvärt dokument för den som vill sätta sig in i synen på nätpoker som den var för 6-7 år sedan.
Phil Hellmuth Jr: Spela poker som proffsen
Det bästa med den här boken är nestor Dan Glimnes klanderfria översättning. Det näst bästa är Hellmuths illa dolda självgodhet som precis som i alla andra fall han har ett finger med totalt tar över. Hellmuth har många poänger, men att ge råd om hur man spelar poker bör han bevisligen ge fan i. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, utom med att säga att om du vill lära dig poker, låt inte Hellmuth göra det, i alla fall inte i skriven form.
Avslutningsvis vill jag säga att jag verkligen inte är rätt person för att lära folk att spela poker, men jag i alla fall bidra med ett gott råd. Om du undviker de fem böckern ovan, och istället tittar en smula på de jag rekommenderade i mina förra bloggpost så är du en bit på väg.
