När jag var sex-sju år var mina legogubbar det enda jag hade. Trodde jag. Jag älskade mina legogubbar. En dag tog jag med mig några av dem för att leka med min grannkompis Martin. När jag kom hem igen, efter ett par timmar, var en borta. Vart tog Riddare Cato med den svarta hjälmen vägen? Jag sprang snabbt hem till Martin för att se om han var där. Men icke. Med ljus och lykta sökte jag av hela vägen hem igen. I onödan förstås. Riddare Cato var borta för alltid. Jag grät. Och mådde genuint dåligt i flera dagar. Som ett barn kan göra.

Det är en materialistisk värld vi lever i. Inte minst vi pokerspelare. Det är tv-apparater stora som ladugårdsväggar, tre bilar men inget körkort. Och så vidare.

2008 års WSOP-mästare Peter Eastgate tar ett steg bort från pokern och materiella ting genom att sälja sitt WSOP-armband på Ebay. Det lär kosta ett par hundratusen kronor. Pengarna går till välgörenhet. Jag gillar det. Ett WSOP-armband betyder inte mer än man vill att det ska betyda. Hur man än vrider och vänder på det så kommer Peter alltid ha känslan av att ha stått på toppen inom sig. Några gram guld och diamanter mer eller mindre förändrar inte det. De kommer helt enkelt göra mer nytta i UNICEF barnbyar än i ett dammigt skrin i Danmark.

I dag bor legogubbarna på morsans och farsans vind. Bortglömda. I dag vet jag att livet består av mer än gubbar i plast. Och Peter Eastgate vet att guld och diamanter inte betyder någonting. Det är synd att han slutar spelar poker. Vi hade behövt honom hos oss.