”Det är vägen, inte målet, som gör resan värd” skaldade Karin Boye, och till viss del har hon rätt. Ibland får man sätta sig på ett flygplan och flyga över halva Europa för att låsa in sig i en konferenslokal fylld av pokerbord, och sedan inte lämna byggnaden förrän det är dags att resa hem igen. Lokalen hade lika gärna kunnat legat i Huvudsta (om det inte vore för den svenska spellagstiftningen) som i Köpenhamn, London eller Barcelona.

I morgon bitti sätter jag mig på ett tåg för att åka sex timmar enkel resa (två byten) till en svensk småstad, för att intervjua en pokerspelare som är tämligen anonym för allmänheten, men som är mycket framgångsrik i sitt gebit. Jag får förmånen att träffa honom i hans vardagsmiljö i en värld väldigt långt bort från det som syns i glossymagasinen där det flashas med gröna filtdukar, glittrande bar- och kasinomiljöer och bright lights, big city.

Här blir det snarare femtioskyltar, en Bussola på den lokala pizzerian, och tågbyten på orter man inte trodde existerande utanför Fredrik Lindströms språkprogram på teve.

Jag ska inte sticka under stol med att jag trivs bra med det höga tempot och pulsen på de internationella turneringarna, men det är den här variationen jag verkligen älskar. Dessutom är mötet med människor själva kärnan i mitt jobb, och det jag verkligen brinner för. Förhoppningsvis kommer det att komma ut en intervju av mötet också, men jag återkommer om det.