Vi tar de dåliga nyheterna först. Finland vann. Sen tar vi de bra. Det gjorde inte så mycket. Jag antar att det beror på att jag gillar finländare. Mormor sa till mig en gång.

– Om du vill ha en riktigt bra fru, så gift dig med en finska.

Ja tog henne på orden och följde rådet. Det var inte så smart, och det sket sig, men jag lärde i alla fall känna en bit av Finland. Det är något buttert, okonstlat, charmigt med finnar som det är svårt att inte tycka om. De gör sig inte till. De bara är. Därför känns det inte så hårt att förlora mot finnar. De är bra vinnare. Till skillnad mot norrmänn.

Nu kan jag dock inte säga att finnarna vann Finnkampen 2010 för att de är bättre på poker, utan för att de var fler.Två tredjedelar av startfältet var finnar, så det var inte så konstigt att de vann. Nästa år ska vi därför mobilisera en starkare trupp rosa svenskar. Det är ett som är säkert.

Jag har gått runt med ett stort dumt flin på läpparna i ett par dagar nu. Det är så himla kul att umgås med pokermänniskor. Särskilt mina kollegor i teamet. Andy är rolig för att han ägt sin Volvo i fem år, men fortfarande inte har lärt sig hur man öppnar motorhuven. Mattias är fantastisk för att han är dyslektikern som älskar att skriva. Och framför allt att underhålla. Jag hade aldrig träffat de här grabbarna om det inte varit för pokern, vi är helt enkelt för olika. Men nu är vi nästan som bröder.

Dybban, Andy och Mattias ”Pokerstar” spelade Finnkampen för Team Fagbet och Sverige.

Själva turren var dock så kall att jag fick ta på mig långkalsonger i andra pausen. När jag höjde med AK fick jag syn av 23s. Flopp A 4 5. Turn A. Det blev dyrt. När jag höjde med QJs fick jag syn av Q10o. Flopp Q Q 6. Turn 10. Det blev dyrt det med. Jag kanske borde öva på att lägga triss? Jag behöver nog inte skriva att det blev tidig sorti. Men nu gjorde jag det ändå…

Det finns många som tycker det här med det rosa laget är löjligt. Jag ska erkänna att jag var lite nervös för vad finnarna skulle säga. Och framför allt göra. Men under mina dagar här har jag inte sett en enda nedlåtande blick eller hört en enda förbannad kommentar. Däremot har det blivit rätt många skratt och roliga frågor. Till och med Pafs representanter (bjuder på paf-reklamen Ola, det trodde du inte va?) tycktes kunna ha kul med oss.

Mattias och Helena ”HeFo” Forsell. Alla vi som gillar rödhåriga klappar nu. Klapp klapp!!

Hur som helst, vid ett pokerbord är alla lika. Så var det i alla fall under Finnkampen. Visst, finnarna är finnar och tål mer sprit, men vi var alla där av samma anledning. Vi gillar det här spelet, eller till och med älskar det. Poker förbrödrar/försystrar. Därför kändes Finnkampen aldrig riktigt som en kamp. Inget vinterkrig så långt ögat kan nå faktiskt. Därför gjorde det heller inte så mycket att vi förlorade. Även om vi så klart kommer att vinna nästa år. Men då är Lapproffe på plats (eller hur?), så det har ju sina naturliga förklaringar.

Jag måste även rikta ett tack till den trevligaste turneringsledaren jag träffat, Martin Franke von Zweigbergk. Vi pratade knappt, men hans attityd var bara så härlig. Franke, och HeFo:s Bengan, var som två varma nallebjörnar man vill pilla i skägget. Varma nallebjörnar och eldröda kvinnor kan vara bra att värma hjärtat med när man behöver långkalsonger under pokerturneringar.

Tack alla trevliga människor för ett öppet sinne och många skratt.