Förra veckan hade jag förmånen att få vara på plats och liverapportera när Kent Lundmark på ett imponerande sätt bärgade hem den välförtjänta segern i EPT Barcelona. Jag träffade Kent första gången under EPT Köpenhamn för ett knappt år sedan, och sedan dess har jag både stött på honom och kommit i kontakt med hans namn här och där. Det är nämligen så att namnet Kent Lundmark brukar dyka upp rätt ofta när man pratar med etablerade spelare om vilka som är dagens och morgondagens svenska turneringsstjärnor.

Den riktigt stora klonken för Kent har låtit vänta på sig fram till nu, även om det faktiskt imponerar att ta sig till finalbord i både SM och Nordic Masters samma år (dessutom slutade han tvåa i sistnämnda!), plus att bli bäste svensk i Pokerstars Caribbean Adventure.

Just för att den riktigt stora livevinsten inte funnits har Kent varit ett rätt okänt namn för de breda massorna, något jag tror han trivs alldeles ypperligt med. I likhet med kamraten Kristoffer ”Sumpas” Thorsson tycker han inte om att stå i fokus utan verkar föredra att verka utan att synas.

När Kent vann skämtades det bland vännerna på railen att han framgången skulle stiga honom åt huvudet. Humorn ligger i att det kändes väldigt orimligt, Kent känns som ödmjukheten personifierad. Ett sympatiskt drag i synnerhet när det kombineras med stor fallenhet för något som man kan göra grova pengar på.

Kent representerar den nya tidens hyperanalytiska spelare som lutar sig tillbaka på hundratusentals spelade onlinehänder, empiri och beräkningsbara strategier. Att framgångarna kommer för den här typen av spelare känns inte som någon slump.

Så här skrev jag på den här bloggen i maj i år:

”Jag har stora förväntningar på den nya generationen spelare som senaste året tagit klivet från nätturneringarna till liveborden. Jag tror att namn som Jakob Carlsson, Jimmy Östensson, Per Linde, Kristoffer Thorsson, Anton Wigg, Adam Grünwald, Kent Lundmark och Adrian Bussman har goda förutsättningar att lyckas riktigt bra i Las Vegas i år, och flera av dessa är jag övertygad om att vi kommer att få se djupt i resultatlistorna.”

Övr raden fr v: Kristoffer ”Sumpas” Thorsson, Jakob ”Mendieta19” Carlsson, Simon Persson
Nedr raden fr v: Per Linde, Kent Lundmark, Jimmy Östensson och Adrian Bussman

Flertalet av dessa ingår i den löst sammansatta grupp av vänner som kallar sig Team 3000; många av de spelare som kommit fram i Sverige de senaste åren har gjort det i grupp där flera inom kort tid nått stora framgångar, och det är inget undantag här heller. Jag ser en stor del av ovan nämnda grupp som det absolut översta skikt av turneringsspelare vi kan hitta i Sverige, såväl online som live. Redan innan mitt inlägg hade Anton Wigg, Jakob Carlsson, Kristoffer Thorsson, Per Linde och Jimmy Östensson vunnit eller nått finalbord i flera av de riktigt stora turneringarna. Under andra halvan av året radades framgångarna upp för flera av spelarna.

Kristoffer Thorsson slutade fyra i WPT London i augusti

Jimmy Östensson vann Omaha-SM på Casino Cosmopol, och gick djupt i prestigeturneringarna Master Classics och Partouche Poker Tour

Adrian Bussman vann PLO-eventet under Master Classics of Poker

Kent Lundmark slutade sjua i main event i SM på Casino Cosmopol. Sedan inkasserade han i och med segern i Barcelona Sveriges största liveturneringsvinst sedan Kristoffer Thorsson vann Master Classics för ett år sedan.

Utöver detta finns mängder av ”mindre” livecashar och stora onlineframgångar för dessa spelare. I mina ögon är de ovan nämnda personer de som tillsammans med några övriga namn (Martin Jacobson för att nämna en) kommer att dominera svensk turneringspoker de närmaste åren. Den nya tidens stjärnor är redan här.

Med detta sagt vill jag också lägga in en brasklapp om att jag inte alls tror att man måste vara under 25 år och ha dominerat turneringspokern online för att lyckas i den moderna livepokern, även om det underlättar. Det finns spelare som har en sådan spelförståelse, talang och / eller förmåga att följa med i utvecklingen att de länge tillhört toppskiktet och kommer att fortsätta göra det. Mikael Thuritz, Mats Gavatin och Chris Björin är tre exempel på världsspelare som levererar resultat om och om igen, trots att motståndet byts ut och spelet förändras och utvecklas.