Som ett hugg i hjärtat. Jag har inga barn, men jag kan tänka mig att det är så det känns att se sitt barn misslyckas. Som att följa sin son under en fotbollsmatch och se honom bli bortgjord, tunnlad, och förnedrad. De andra föräldrarna klagar i smyg bakom min rygg.”Vafan gör ungen på planen egentligen? Ut med honom!”.

Jag kom i sista sekund på att jag skulle bli svensk mästare i heads up igår. Tio minuter innan utsatt tid anmälde jag mig till hu-eventet. Jag trodde det var ett skämt när det endast var 120 deltagare anmälda, och ett tak på 128 spelare satta av arrangörerna.

Försöker Unibet/Svepof ens locka folk? 120 deltagare skulle jag SJÄLV kunna dra ihop om jag fick någon dag på mig. Det här är helt enkelt inte godkänd.

Jag tänkte först att det då skulle bli ännu enklare för mig att vinna guld. Men vad hjälper det när man åker i första matchen? All in på turn med två par mot toppar. Utdragen dock. Men jag höll i ganska länge så jag kan säkert räkna mig som topp 100 i svenska mästerskapen i heads up. Inte det sämsta. Eller ok, det var inte heller godkänd.

Men ni vet hur det är. Man älskar sina barn villkorslöst. Hur många gånger de än blir lurade upp på läktaren under en fotbollsmatch, så kommer jag att finnas där och trösta. Det går säkert bättre nästa gång. Fast det är klart. Efter ett par år av ideliga misslyckanden och hånskratt från de andra föräldrarna kanske jag kommer att fråga.

– Du vet väl att du inte behöver spela fotboll om du inte vill? Ska vi dra ett streck över det här och testa något nytt gubben?