Tillbaka till verkligen. Jag har varit strandsatt i Vegas ett tag. Flygen ville inte flyga hem mig. Snökaos i mellanlandningsstaden Atlanta. Men lika glad var jag för det. Ska man vara strandsatt ska man vara det i Vegas.

Jag har inte inte ens läst mailen senaste veckan. Jag hänger så mycket vid datorn i vanliga fall att jag bestämde mig för att ta en välbehövlig paus. Nu har jag dock fått en blodad tant igen. Åtminstone en blodad tand. För att skriva alltså. Vill man ha inspiration så är Vegas helt ok.

Vill man dessutom inbilla sig att man är en duktig pokerspelare så är Vegas riktigt bra. Vill man kunna klappa sig själv på den håriga ryggen, och bli så självgod att man börjar filura på en alldeles egen pokerbok – då är Vegas bäst. Motståndet är faktiskt så dåligt att man ibland får känna sig som en världsstjärna. Jaså, det är så Ivey har det?

Jag brukar aldrig överdriva när det gäller fisk. Det är inte så himla lätt att vinna pengar på poker som många tror. Men efter de här veckorna går jag som på moln. Pokern är långt ifrån död. Cashgamet var bra, men värdet i de relativt billiga turneringarna var enormt.

Jag spelade sex turrar med inköp mellan 150 och 350 dollar och 90-120 spelare. Resultatet blev fyra finalbord. Det betyder inte att jag är duktig, utan att motståndet var dåligt. Eller dåligt är för snällt. Det var horribelt. Uselt. Katastrofalt. Obefintligt. Jag säger som Jens Jadbäck sa om en svensk kändis som är sponsrad av ett pokerbolag.

– En apa skulle göra bättre i från sig.

Normal svensk Cosmopol-kvalité ligger mil före. Till och med normal norsk Comsopol-kvalité. Och full norsk. Allt.

Här är några av de klassiska misstagen jag bevittnat. Spel som görs om och om igen.

1. Överbeten. Folk har ingen som helst koll på vad som ligger i potten. 5000 kan betas in i en pott på 800 utan problem. En sån bet kan betyda allt från drag till råbluff eller mellanpar. Sällan, eller aldrig, något riktigt bra. De vill bara ha de överstökat.

2. Donkbeten. De gamla gubbarna vänta aldrig in en contbet. Har de toppar betar de rakt ut. Det har sparat mig mycket marker.

3. Tightheten. I dessa turneringar med ante spelar de flesta alldeles för tight. De förstår helt enkelt inte värdet av att höja. Det värsta spel jag såg var en gubbe som lade sig på big blind med en halv bb kvar när lilla blind ställde honom all in. Motivering löd. ”I know you got an ace”.

4. Toppar är nöt. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk göra bort sig med toppar och dålig kicker. Bom! All in bara. Klassikern är så klart alla dåliga ess som aldrig hittar mucken efter en träff.

5. Fiskeriet. Ett drag lägger man bara inte. Särskilt inte färgdrag. Jag har sett spelare syna bort 90 procent av sin stack för att sedan lägga sig på river när draget inte satt. Vet man att någon har färgdrag är det bara att beta sig blå och hålla tummarna.

Antalet komiska spel är så många att det inte är någon idé att räkna upp. Jag kan bara konstatera att om man har hyfsad koll på poker och spelar på lägre nivåer. Det vill säga turrar mellan 100-500 dollar och cashgame från 1-2 till 2-5 $, så kan man förvänta sig ett akvarium. Motståndarna har, generellt sätt, ingen aning om vad de håller på med. Jag tycker faktiskt att det är lite konstigt att inte fler svenska pokerspelare har följt Kens exempel och flyttat dit. Det är kanske framför allt de pokerproffs som spelar low- och midstakes som skulle kunna ha riktigt kul några månader av sitt liv.

De bästa pokerspelarna i världen finns i Las Vegas. Men jag är ganska säker på att de sämsta också gör det.