Jag sitter och glor rakt in en platt-tv. Bilden är svart för jag orkar inte slå på den. Funderar på varför jag köpte en sån? Den där tjocka var ju lika bra. Antar att jag gjorde det för att jag kan. För att det ska vara så. Den ska vara platt.

Aftonbladet skrev idag flera sidor om poker, och dess slavar. Det fick mig att må illa. Och det är nog därför jag sitter här smått apatisk och stirrar in i en svart tv. 31 000 män är direkt spelberoende av nätpoker och ytterligare 70 000 är i riskzonen enligt statistiken. Det är såna siffror man inte gärna vill ta till sig när man haft poker som inkomst i flera år.

Vem har betalat den där tv:n egentligen?

Gunnar Sundgren var 22 år när han var på väg att hoppa från Göta Älvbron. Han hade då spelat bort pengar, kompisar och sambo på nätpoker. Livet var inte värt att leva längre. I en annan del av Sverige gick jag och köpte en ny klocka.

Nätpokern har tagit fler liv än vi vill veta. Det är jag säker på. Frågan är om de som jobbar med poker lever på blodspengar? Bör man ha dåligt samvete för att pengarna som sponsrade senaste resan till Vegas kanske kom från en stackars student som nu måste bo hemma hos mamma och inte ens har råd med kurslitteraturen?

Eller vem är det som ska ha dåligt samvete, egentligen?

Själv stirrar jag in i den här svarta tv:n ett tag till. Det finns ändå inget vettigt att titta på vid den här tiden på dygnet. Jag har för mig att det var jag som gick till Elgiganten en blåsig oktobereftermiddag och betalade den där plastbiten. Men jag är inte helt säker längre…