Jag stirrar rakt in i den vita väggen bakom datorn. Försöker fixera blicken på en speciell punkt i minst tio sekunder. Sen tänker jag på vinter. Och hemlösa. Till sist, ett djupt andetag.

Det brukar funka helt ok. Den förlorade potten är till stor del borttrollad ur mitt medvetande. Att ta sig vidare från förluster är en av de viktigaste egenskaperna som finns hos en pokerspelare. Men när det känns som om man lever i en enda lång downswing är det svårt att rymma från den där känslan av att vara misslyckad, att långsamt falla mot marken. Och landa fattig.

De senaste veckorna har mest handlat om att hålla nere förlustsiffrorna. Hur många dagslöner ska brinna idag? Och hur ska de brinna? Jag har varit i den här situationen tidigare, och vet att det vänder. Men när man väl är i skiten känns det inte så. Det liknar kärlek. Olycklig kärlek.

Men så för några dagar sedan startade jag ett nytt konto hos ett nytt pokerbolag. Till en början ville jag bara bekanta mig med den nya klienten och smällde upp ett par bord. Då var det som om allt vände, som om pärleporten öppnade sig. Plötsligt gick allt min väg. Motspelarna bokstavligen kastade pengar på mig. Inköpen rullade in snabbare än Byling hinner viska tre ”Ave Allbäck”. Jag ville prisske Gud. Skänka pengar till välgörande ändamål. Mot de här spelarna skulle jag kunna livnära mig på endast någon timma spel om dagen. Omvälvande förändringar var i antågande. Det kändes som kärlek. Nykär kärlek.

Det var då jag upptäckte att jag hade spelat för ”playmoney”. Och det förklarade också varför motspelarna var såå dåliga. Ett närmare ”guldet blev till sand-ögonblick” har jag aldrig upplevt.

Så nu sitter jag här igen, och stirrar in i den vita väggen. Det är såna här dagar man är glad att det finns annat än poker. Som Norrländskor, film och smågodis. Om man ändå ska landa fattig, kan man ju njuta av fallet.