Fyra år gammal lärde jag mig en läxa för livet. Jag tror många inom pokerbranschen borde behöva gå igenom samma skitiga historia.

Mellan de gula radhusen fanns en lekpark. Dit brukade kvarterets ungar gå och ta för sig av livets goda, som på den tiden bestod av att klättra, gunga, gräva, sälja sand i plastmuggar samt diverse lekar. Denna dag lekte vi en av mina favoriter, ”burken”. Det var en fantastisk känsla att hinna först till burken och skrika:
– Dunk för klabbet 1, 2, 3!
Det innebar att man räddade alla som blivit brända. Och jag älskade att vara hjälte.

Då, var ”burken” mitt substitut för poker. Det fick adrenalinet att pumpa, blodet rusa, och på samma sätt kände man en inre tillfredställelse efter lyckat uppdrag. Då fick man inte pengar i belöning, utan något ännu bättre – polarnas respekt och vördnad.

Hur som helst hade barnen från de gula radhusen lekt hela eftermiddagen. Vi var säkerligen inne på sjunde omgången ”burken”. Ingen fick någonsin nog. Jag låg gömd på mitt favoritställe bland ormbunkarna när jag återigen blev påmind av att magen bubblade. Jag hade varit bajsnödig ett bra tag nu, men ideligen tryckt tillbaka de mänskliga behoven. Nu började jag dock närma mig en punkt som liknande panik. Men nej, jag vägrade ge upp. Ingen 4-åring vill gå på toa när det är som roligast. Jag skulle banne mig skrika ”Dunk för hela klabbet 1,2,3!” tredje rundan på raken. Jag skulle rädda söta Jenny fri ännu en gång.

Tiden går dock oerhört långsamt när man är akut skitnödig. Så, till sist, efter vad som kändes som en evighet såg jag läget. ”Letaren” hade kommit ur position och det fanns ingen tid att spilla, det var dags för handling. Som skjuten ur en kanon flög jag upp från ormbunkarna mot mitt mål, 40-50 meter bort. Efter bara några steg kände jag hur magen brummade i otakt. Tiotalet meter senare började ett gäddhuvud titta ut där bak. Det gick inte att hålla emot längre. Med bara sekunder kvar till ännu en heroisk frigivning brakade det loss. Kalsongerna blev med ens tyngre.

Jag fick aldrig skrika de bevingade orden. Jag räddade aldrig Jenny fri tredje raka. Och jag fick knappast någon respekt hos polarna. I stället vandrade jag bedrövad hem med byxorna fyllda av skit. Allt på grund av att jag inte klarade av att sluta i tid. Att jag inte kunde se ett steg längre. För det var ju så roligt…

Många pokerspelare och pokerföretag har begått samma misstag. De har inte sett ett steg längre, lyssnat på magen, tänkt på vad som kan hända i framtiden.

Fick jag ge ett råd till pokerspelare idag så är det att våga sluta när det är som roligast. Gå och ta en dump, placera pengarna smart. Om ni gör det kanske ni missar lite av det roliga en stund. Men sen kan ni ju faktiskt komma tillbaka och leka. Utan onödig vikt i kalsongerna. Eller en gul rulle.

Och det bästa av allt, mamma slipper torka upp efter er…